Det är sällan ett bokomslag till fullo korresponderar med innehållet mellan pärmarna. Att det lyckas fånga den färgskala texten är skriven i – dess bildspråk och dess motiv. Så är dock med Martin Tistedts lilla bok: Vår, där omslag, sättning, format – allt – harmonierar på ett synnerligen ovanligt – och tilltalande– sätt. Det visar på att det oavsett vad förändringsivrarna påstår, finns något som går förlorat i digitaliseringen. Inramningen: den är mer än bara rekvisita.

Således blir mina ord här egentligen överflödiga – allt jag behöver göra är att visa detta omslag. Med detta är allt av värde sagt:

vår

Den vita bakgrunden – ljus och rymd, lätt och luftigt. Det vita är den första nyckeln, den dominerar omslaget, den dominerar texten. Vitt: oskuld och arsenik? (Vi tänker på madame Bovarys ansikte förvrängt av gift och dödskamp.) Spermans, benknotornas och likmaskarnas färg. I det vita: sjudande blomsterprakt och féerier, jublande liv och dödskallens grinande memento mori, ja, den här texten har tagit intryck av barocken.

Elegant, eller hur? Boken är nu sammanfattad. För om intrigen finns mindre att dryfta. (Befriande, eller hur? Var läste jag att det måhända är symptomatiskt för vår tid att vi är så rädda för att ”utsättas” för spoilers. Att verket tappar i värde för att man vet ”hur det kommer gå”, intrigens tyranni, tv-serielogik. Hellre då dessa texter där händelsekedjan är underordnad, vi läser dem som en lök, skalar av lager för lager och håller upp mot solen, genomlysta följer vi ådringarna i växtmembranet.) I Vår är intrigen underordnad på detta sätt, det är en flicka möter pojke, det är vuxenblivande och spirande sexualitet. Och ändå mer än så – mer än sitt innehåll, låt oss återkomma till hur. Intrigen underordnad, ja, men det betyder inte att texten är utan konflikter – de finns där, inbäddade i texten och de ställer sig mellan text och läsare. Förtjänstfullt nog begränsar de sig till antydningar (en incestuös syskonrelation, ätstörningar, åldrandets förbannelse) de skapas osäkerhet och ambivalens, vilket är till textens fördel. De hamnar så lätt i fokus annars, blir textens epicentrum; plakat och sensmoraler. Det hårt hållna innehållet – knapphändig intrig och återhållna konflikter – står nu i kontrast till det prunkande, ornamenterade, alliterande, metaforrika språket. Här samsas blommor, féskogar och antika figurer. Det skulle kunna slå över i högtravande tonårspekoral (och ibland balanserar den kanske farligt nära branten) men det är så konsekvent genomfört, det är något annorlunda än det vi vanligtvis matas med, att vi förlåter texten alla eventuella övertramp. Och vidare: hellre en text som tar risker. Som vågar närma sig det löjliga istället för att spela säkra och oändligt tråkiga kort. Det finns en koherens mellan språk och innehåll – det är det febriga, karmosinröda tonårssinnet vi stiger in i – naturligtvis skall det spilla över i språket!

Och det är ett färgrika, bildtunga språket som blir det bestående intrycket när man lägger ifrån sig boken efter en ganska kort lässession. Jag kan inte riktigt låta bli att associera till andra böcker använder sig av överraskande bilder (jag tänker till exempel på nybildningarna i Hagelbäcks Violencia eller Klougarts täta En av oss sover), och att jag brukar uppfatta dem annorlunda. Jag brukar bli lite provocerad och fundera på om det hissnande språket bara är tomma gester som döljer en avsaknad av substans. Nå, även om det finns substans tenderar en sådan text att leda in i ett slags språklig relativism. Man ruckar på förhållandet mellan språk och yttervärld, vilket får läsaren att betrakta såväl det förstnämnda som det andra med nya ögon. Det är en modernismens princip, ett förfrämligande av språk och tillvaron. Detta upplever jag inte med Vår. Om de förra var ett slags språkorienterad, abstrakt poesis logik upplever jag att Vår inbjuder till en närmast romantisk dito. Språket vill inte hålla oss på avstånd, vi serveras metaforer och bilder att tolka som för oss närmare skeendet. Är ni med på vad jag menar? Språket lägger sig inte som ett hinder eller en dimridå för tillvaron, det ger oss ingen anledning att misstro det. Och mer: det vill underlätta för oss, spränga sina gränser – lämna det otillräckliga vardagsspråket och övergå i ett litterärt, poetiskt djupare språk. Romantikerna med sin tilltro till poesin som det främsta kunskapsteoretiska verktyget, här får de vatten på sin kvarn. Tistedts prosa liksom genomlyser tillvaron, hinnan mellan oss och den blir genomskinlig och den framträder för oss tydlig; som en hudlös kropp som lyses upp av ett inre ljus – allt ser vi, rödskimrande som solen genom ögonlocken; tarmar, benknotor och det bultande hjärtat.

 

***

 

Litet tillägg: efter att detta skrivits under en tröstlös pendeltågsresa i anteckningsboken, men innan de renskrivits, noterade jag den diskussion som pågår mellan bokens förläggare och en av dess kritiker. Jag tänker inte närmare kommentera detta samtal men noterar, något road, att även denne kritiker läser in en romantikens princip i detta verk – om än kanske inte är på fullt samma epistemologiska sätt som jag – men värderat den annorlunda. Nåväl!

En reaktion på ”Det Våras för metaforen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s