Nostalgin som drivande kraft?

DSCN2246

Vi talar om vår kärlek till Frankrike, min bekant och jag, att dess landskap utövar en alldeles särskild lockelse på oss. Han framför en teori, framlagd av en väninnas mamma. När väninnan talade om sin dragning till södra Frankrike hävdade mamman bestämt att det berodde på dess likhet med barndomens semestertrakter i Turkiet. Det fick min bekant att tänka efter, och visst, också han semestrat barndomssomrar vid Medelhavets stränder, om än i Italien. Och själv, jo, jag har alltid älskat Medelhavstrakter: Italien! Och mest älskar jag de platser med höga tallar och marken täckt av barr, doften av kåda. Senare har jag tänkt att det är därför jag tycker om Kolmården, eller den där udden i Skarsjön utanför Ljungskile – att det påminner mig om Italien. Men nu tänker jag: Kolmården kom betydligt tidigare än Italien.

Kan vår längtan till vissa landskap vara en längtan till barndomen? En saknad efter förlorade, oskuldsfulla världar? Nostalgi blandat med längtan bort och nytt? Kan det vara så att vi präglade av utvecklingstanken och ett linjärt tänkande helt missuppfattat hur allt hänger ihop? Att barnens lek inte är ett sätt att förbereda sig inför vuxenlivet, tvärtom hela vuxentiden ett ständigt iscensättande av barndomen. Vuxna mäns krig härmar småpojkarnas krigslekar. Vi skaffar barn i saknade efter våra dockor och småsyskon. Vi hittar strategier för att upplösa vår självmedvetenhet – konst, religion, politik – sammanhang att gå upp i av längtan efter urtillståndet: slummer i amnionvätska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s