a_bruges_une_eglise

Jag kan tycka att det är lite märkligt. Man läser, ja nästan slukar och uppslukas av, Mot strömmen och sedan stannar man där. Om möjligt rör man sig i sidled, till snarlika författarskap (om ens det) men man fortsätter inte med Huysmans. Någon, en annan publik, läser Là-Bas (I avgrunden) men det där steget vidare, som tar en vidare på Durtals resa, det verkar övermäktigt. Låter det alltför främmande, rentav lite tråkigt, med en omvändelsehistoria? Skyggar det svenskt sekuläre sinnet redan vid det främmande begreppet ”katolicism”?

Frågan är då, varför ens läsa Mot strömmen? Det pikant dekadenta avhandlas på mindre än ett par sidor. Den berömda måltiden i svart är en knapp paragraf. För Huysmans läser man knappast för handlingens skull. Det är ju hur det är skrivet, hur prosan vecklar ut sig i kunskap och ornament. Att läsa Huysmans, det kan vara som att gå i ett vackert och sällsamt museum. Eller snarare i konstsamlarens hem, museum antyder att tingen är satta bakom glas, att det finns något slags distans. Icke så hos Huysmans, det är att kapitulera inför det sköna, ett slags den litteräre samlarens monomani – han behöver inte tingen, bara beskrivningen av dem. Och genom beskrivningen, ett slags sublimering av desamma. Nå, sida upp och sida ner genom beskrivningarna av tavlor, stenar, blommor, dofter, litteratur. Det är Mot strömmen. Ta nu steget från museet eller konstsamlarvännen och träd in i kyrkan och liturgin. Bland de vackraste stycken jag någonsin läst är de inledande om kyrkosången, här ett litet utsnitt:

Och plötsligt, i slutet av psalmen, när de kommit till antifonin, Et luc perpetua luceat eis, rämnade barnrösterna i ett sorgset silkesskri, en vass snyftning, som darrande drog genom ordet eis, svävande i tomrummet.

Barnens röster stegrades tills de brast, dessa klara och gälla röster förde gryningens vithet in i den skuggdunkla sången, sammanflätade sina rena muslinstämmor med de tunga bronsklangerna, borrade som med en stråle av levande silver genom de djupare sångarnas mörka katarakter, de vässade klagan, förstärkte och förbittrade tårarnas brännande salt, men de antydde också ett slags tröstande smekning, en balsamisk friskhet, en renande hjälp; de tände i mörkret dessa plötsliga glimtar som klingar i gryningens angelus; de frammanade, och förekom textens profetior, bilden av den medlidande Jungfrun som passerade genom det bleka ljusskenet från deras stämmor ut i hymnens mörker.

När De profundis sjöngs på det sättet var den ojämförligt vacker. Denna sublima bön, som upplöses i tårar i samma ögonblick som rösternas själ skulle bryta igenom människans gränser, drog i Durtals nerver och fick hans hjärta att bulta.

Blir denna särpräglade och njutbara stil mindre särpräglad eller njutbar när det är kyrkointeriörer, psalmer eller trosfrågor som avhandlas? Naturligtvis inte. Kanske blir upplevelsen tvärtom än märkligare. Detta överdådiga, dekadent ornamenterade språk ställs i kontrast mot det rena och kyska som beskrivs. Det är något vällustigt över detta språk och denna stil. När man väl vant sig vid takten, långsammare än den moderna litteraturens, tar vi plats i kyrkobänken bredvid Durtal och låter Huysmans peka ut var vi ska fästa blicken, vad vi ska lyssna efter i körsången etc. I det avseendet är upplevelsen närmast musikalisk, ibland en stilla melodi att följa ibland breddas det och intrycken låts vara fler på en och samma gång. Med säker hand leder Huysmans oss mot skönhetsupplevelsens crescendo, så förvillande snarlik den sinnliga njutning; men det är en själens njutning, och däri ligger skillnaden.

Häri ligger också något som kanske blir svårgripbart för den moderna läsaren, textens grundläggande konflikt är den att finna tron. Diskussionerna som förs om forna tiders helgon kan förefalla närmast fåniga. Tanken att villigt utsätta sig för lidande så att andra skall förskonas – det klingar märkligt i våra öron. Speciellt som det som skall förskonas inte är något materiellt, det är inte egendom eller personlig frihet eller välfärdsskatter eller värnplikt i krig, en altruism som ändå skulle kunna förstå och sympatisera med, utan det är en fullkomligt andlig fråga. Att svälta sig för sin egen själs, eller andras, frälsning förefaller som närmast sinnessjukt. Den moderna människan skrattar överlägset. Men att svälta sig för den egna fysionomins skull, det är fullkomligt förståeligt. Vi späker oss och utsätter oss för oerhörda plågor, inte helt olika de där medeltida helgonens umbäranden, men vi gör det i kroppens och sundhetens namn.

Nästan vadsomhelst kan vi genomlida – operationer, närmast amputationer!, svält och andra plågor – skinntorre hälsogurun är förvillande lik den kristna martyren. Detta kroppens tyranni är symptomatiskt för vår tid. Istället för att det finns ett samhälleligt krav på moralisk anständighet, detta sedan själen avskaffats och moralen har relativerats bort, dras vi åt den enklare lösningen, och låta våra domslut över medmänniskor begränsa sig till vad vi ser. Banalt, naturligtvis – det är alltid enklare att vara en smal människa än en god människa.

Därför finns i En Route en viktig lärdom att lära. Vi behöver påminnas om en annan syn på vad en människa eller vad mänsklighet är och kan vara. Något som är något annat än en strikt materialistisk människosyn – för oavsett om det är en själ som tänts av en gudomliga gnista eller konsekvensen av synapser i hjärnan, så har vi ett inre. Och för detta inre har vi ett val. Modernitetens avsky för hierarkier måste man frigöra sig ifrån, postmodernitetens relativism måste man frigöra sig ifrån. Man kan vara bättre än vad man är, det djupast mänskliga ligger i det där valet. Man kan vara mer än själlöst kött, man kan vara annat än låghet och ondska. Det är inte en kamp som nödvändigtvis behöver se ut som Durtals, den behöver inte alls handla om katolicism. Men i Durtals resa finns den här färdens hinder, det han tolkar som en djävulens röst och frestelse är samma röst som styr in oss på bekvämlighetens väg. Det påminner oss också om det på en gång futtiga och storslagna i den resan, precis som ett mänskligt liv på en gång själv är en futtig och storslagen sak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s