bokmässa1

Vardag igen, äntligen. Det är något med den där bokmässan, man blir så mätt på människor – hur sympatiska de än må vara. Man blir så matt av bokdrivorna, laviner av dessa böcker som bara har mycket lite att göra med det jag kallar litteratur. Det kanske låter som något slags snobbism, men är det egentligen inte – jag förstår det bara ärligt och uppriktigt inte, det där, innanför de där pärmarna, är mig helt främmande. Nå, i vilket fall är jag nu tillbaka i Stockholm och på kontoret. Jag har frigjort mig från så mycket annat arbete som möjligt för att kunna använda denna höst till översättning och kanske, om ödet så vill, färdigställandet av romanen. Återstår att välja verk och författarskap att ägna sig åt; Bloy väntar på mig, Vivien likaså. Och ändå… kanske är det något annat, mer dekadent, som lockar mer?

***

I arbetet med Salome hade jag först tänkt inkludera en nyöversättning av Flauberts novell Hérodias. Tillsammans med Salome-passagerna i Mot strömmen den kanske viktigaste texten/källan för Wilde. I slutändan blev tiden för knapp, och, för vi ska väl vara ärliga, så var texten tämligen, ja, tråkig, att arbeta med. Fokus ligger hos Flaubert på Herodes och miljöerna, Johannes Döparen och Salome spelar tämligen perifera roller. Vidare är det min uppfattning att det är lättast att översätta de författare vars temperament ligger en närmast. Jag kan hitta Baudelaires tonfall direkt, exempelvis, vi förstår varandra. Svårare då med perfektionisten Flaubert, jag uppskattar att läsa honom, men att penetrera den där mot juste-stilen, jag blir för rastlös. Att följa den där blicken som zoomar in, stannar vid tingen, besjälar dem och redogör för dem, underbart att läsa, men jag leds vid tanken på att behöva skriva det själv. Hur långt jag kom? Tja, inte mycket längre än inledning. Här i dess mycket oslipade form:

Machairous citadell reste sig öster om Döda havet, på en konformad bergstopp av basalt. Den omgavs av fyra djupa dalar, två på sidorna, en framför och den fjärde bortom. Hus trängdes mot dess fot, omringade av en mur som följde den ojämna terrängen; och staden förbands, genom en väg som skar en sicksackande skåra i klippan, med fästningen, vars höga murar mätte hundratjugo alnar, fulla av vinklar och skottgluggar, och, här och där, torn, likt taggar i denna krona av sten som hängde över avgrunden.

Inuti fanns ett palats smyckat med pelarhallar, täckt av en terrass avgränsad av en balustrad i sykomorträ där ett solsegel spände mellan för ändamålet uppställda master.

En morgon, innan dagningen, gick tetrarken Herodes Antipas dit, lutade sig mot räcket och såg ut.

Bergen precis under honom började blotta sina krön, emedan större delen av dem, därnere i avgrunderna, ännu låg i skugga. Dimslöjor svävade och revs itu: Döda havets konturer blev synliga. Gryningen, som dagades bakom Machairous, spred ett rödaktigt sken. Snart belyste den sanden på stranden och kullarna, öknen och, i fjärran, alla Judéens bergstoppar, och den slätade ut deras skrovliga och grå ytor. En-Gedi i mitten, avtecknade sig som ett svart sanddrev; Hebron i sänkan välvde sig som en kupol; Eskol hade sina granatäppleträn, Sorek sina vinrankor, Karmel sina sesamfält; och där behärskades Jerusalem av Antonia-tornets ohyggliga kub. Tetrarken vände blicken åt öster för att betrakta Jerikos palmer; och han tänkte på sitt Galiléens andra städer: Kapernaum, Endor, Nasaret, Tiberias som han kanske aldrig skulle återse igen. Likväl rann Jordanfloden över den torra slätten. Alldeles vit, bländande som ett snötäcke. Sjön tycktes nu gjord av lapis-lazuli; och vid dess sydspets, mot Yemen, såg Antipas det han fruktade. Bruna tält stod utspridda; män med spjut gick runt bland hästarna, och slocknande eldar lyste som gnistor på marken.

Det finns en annan anledning också, att jag i slutändan inte ville ha den med. För den finns i äldre översättningar, jag hade kunnat välja någon av dem om jag absolut velat ha den med i ett appendix. Men jag kände också att texten för Wilde bara varit en språngbräda, att den gett honom premisserna och scenen – men inte dramat. Fokus ligger som sagt någon annanstans. Om Flaubert är en skildrare av det yttre, intresserar sig Wilde för det inre, hans Salome är i princip ett symbolistiskt drama (jag skulle kunna utveckla min tanke kring pjäsen, och kommer att göra det, senare). Där Flaubert är utförlig, i sin skildring av Salomes dans, höjdpunkten, och uppnår något slags skräckel-effekt med kvinnodjuret som kryper som en skarabé över scenen, lämnar Wilde oss med orden ”Salome utför de sju slöjornas dans”. Inget mer om vad denna dans inbegriper, mer än dessa sju slöjor som är hans egen uppfinning och därefter Salome-figurens eviga attribut. Till huvudrollsinnehavarinnan att skapa sin egen Salome, till läsaren att föreställa sig denna dans, så mycket mer lockande då den är dubbelt beslöjad, av de tygsjok som skrivits ut och genom avsaknaden av beskrivning. Jag är rädd för att Flauberts novell, så fast förankrad bland tingen får effekten av ett facit. Aha, det var så det var, det var det som skedde, tänker vi om än omedvetet. Wildes antydda bilder så mycket skörare än de som huggits liksom i Machairous sten av Flaubert. Det är inte den vägen jag vill att läsarens tolkning skall gå. Så även om jag bifogat avsnittet där Salome dansar i bokens kommentarer väger jag upp det med Huysmans och beskrivningen av Gustave Moreaus tavlor. Det är mot den bildvärlden vi måste röra oss, tror jag.

Mot:

The Apparition

och:

Hon var inte längre bara danserskan som genom liderliga höftrörelser drog ett rop av begär och brunst ur en gammal man; som bröt konungens motståndskraft och tyglade hans vilja med hjälp av sina skälvande bröst, sin ormande midja, sina darrande lår; nu var hon, på något sätt, det symboliska förkroppsligandet av den eviga Lustan, den odödliga Hysterins gudinna, den fördömda Skönheten, överlägsen alla andra genom katalepsin som stärker hennes kött och spänner hennes muskler; ett monstruöst Vilddjur, ointresserat, oansvarigt, okänsligt, och, likt antikens Helena, förgiftar hon alla som närmar sig, alla som ser henne, alla som rör henne.

Och ändå, hos Wilde är hon dock människa. Eller en aspekt av att vara människa – ah, men det vill jag utveckla i en egen text!

***

Litet tillägg: Moreaus Salome är ju inte riktigt Wildes heller. För mycket symbol. Bilderna nedan tycker jag illustrerar hur jag uppfattar Flauberts respektive Wildes Salome:

4 reaktioner på ”Bilder av Flauberts och Wildes Salome

  1. Jag förstår verkligen att man kan bli trött av att översätta Flaubert. För bara några månader sedan läste jag författarens pjäs om Antonius Eremiten och blev kort sagt mycket besviken. Precis som du är inne på i din text fick jag en känsla av att författaren förvisso var oerhört skicklig på att åskådliggöra historiska miljöer men att han samtidigt ibland blir lite väl detaljrik och lämnar föga åt fantasin. Den största behållningen med boken var väl att i all stillsamhet meditera kring det faktum att Flaubert fick sin idé när han beundrade en gammal målning av helvetesskildraren Jan Mandijn.

    För övrigt gillar jag ditt grepp att jämföra känslan i Flauberts och Wildes litterära framställningar med motiv hämtade ur konsthistorien.

    1. Det är lustigt, för jag tyckte mycket om Salammbô när jag läste den. Där är det ju också fullt med beskrivningar, men det vägs upp av att det ändå är viss action i texten – jag upplevde det lite som när jag läste Rolandssången under ngn grundkurs, en mängd oväntat övervåld! Vilket jag tycker, faktiskt, är rasande roligt att läsa! Å andra sidan skulle jag nog inte ens ge mig i kast med att översätta Salammbô.

      Jag kände inte till sambandet mellan Mandijns pjäs och Flauberts pjäs, intressant! Jag känner att jag blir allt mer intresserad av samspelet konst/litteratur. Dels för att jag själv tycker om att att kategorisera verk som uttrycker en gemensam känsla/stämning. Dels för att det i denna tid och bland dessa författarskap som intresserar mig så finns ett så utpräglat intresse för konsten – den vandrar in i litteraturen och vice versa. Mina favoritstycken är blott exempel, om än förnäma, på detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s