CHT163608

Häromdagen ägnade jag mig åt att läsa en biografi över Colette. Hon tillhör den där halvvärlden som kring förra sekelskiftet som intresserar mig så. En värld med sina egna lagar som existerar bredvid den offentliga, borgerliga världen vi läser om i historieböckerna där driftiga individer smider sin egen lycka. Någon social trygghet kan vi inte tala om, däremot rörlighet! Är inte frihetens pris alltid tryggheten, tänker jag? Om feminism och kvinnorättskämpar säger Colette 1910 följande:

”Jag, en feminist? Du måste skämta. Suffragetterna äcklar mig. Och om någon fransyska skulle få för sig att imitera dem, hoppas jag att man förklarar för henne att sådant beteende inte tolereras i Frankrike. Vet du vad suffragetterna förtjänar? Piskan och haremet.”

Hennes biograf Judith Thurman skriver: ”Det är lätt att förstå varför Colette alltid kände större samhörighet med kurtisanerna, skådespelerskorna och konstnärinnorna som ung snarare än med blåstrumporna, de militanta kvinnorättskämparna, eller med de förnäma damerna som levde av sina underhåll. Hon respekterade sitt köns ambitiösa entreprenörer vars uppfattning om slutmålet aldrig var Virginia Woolfs femhundra om året och ett eget rum, utan femtiotusen om året och en egen villa – med en kock, en stor trädgård och en fager yngling.”

Jag tycker ändå det finns något tilltalande i Colettes ståndpunkt. Istället för att med nödvändighet vilja tränga in i det offentliga rummet skapar man ett rum bredvid det och identifierar den verkliga källan till makt och autonomi – pengar. Vi har nämnt det tidigare, många av förra seklets kurtisaner kom från mycket enkla förhållanden och blev med tiden mycket välbärgade, och flera av dem gifte sig också med sina älskare och fick genom dem titlar som prinsessa eller grevinna. Det är som d’Aurevilly resonerar i Om dandyismen, ett samhälle måste vara hierarkiskt, dörrarna till salongerna stängda för att vi skall få extraordinära livsöden som överskrider alla gränser samhället försökt påtvinga dem – vare sig det handlar om kön, klass eller något annat.

 ***

Nå, ett sådant öde är chevalier d’Éon. Charles Éon de Beaumont (egentligen Charles Geneviève Louis Auguste André Timothée d’Éon de Beaumont) föds 1728 i Tonnerre där hans far är borgmästare. Familjen tillhör lågadeln och Éon skriver 1743 in sig vid juridiska fakulteten i Paris. Vid 21 års ålder blir han 1749 klar juris doktor och efter att ha uppmärksammats av prinsen av Conti utnämns han av Ludvig XV till kunglig censor för motsvarande historiska och humanistiska fakulteten. Han värvas sedan till ”Secret du Roi”, kungens hemliga, parallella kabinett som sammanträder inofficiellt. Genom sin inblandning där skickas han på hemliga diplomatiska uppdrag, exempelvis till Sankt-Petersburg. Än så länge är ju en tämligen normal statsmannabana för en ung 1700-talsman. Och det fortsätter så, d’Éon säkrar i Ryssland Frankrikes allians med Ryssland – tillbaka i Frankrike blir han dragonkapten. Han deltar i sjuårskriget, och efter en skada återgår han till diplomatin och tjänstgör som ett slags hemlig agent. Han skriver fredsfördraget mellan England och Frankrike efter sjudagarskriget. För den insatsen (som dock inte är så betydande, kanske är det också hans roll som spion som belönas?) erhåller han den ovanliga Sankt Ludvigsorden och får titeln chevalier, det vill säga riddare. Han skickas till London där han som ambassadsekreterare fortsätter att föra ”den hemliga diplomatien”. Bland undersöker han möjligheterna att invadera England, en plan av Ludvig XV:s planer som inte ens dennes egna ministrar känner till. När ambassadören 1763 återvänder till Paris blir d’Éon ett slags interimsambassadör och han njuter av det i fulla drag.

 640px-Le_chevalier_d’Éon_(1728-1810)

Problemen uppstår när den nye ambassadören, hertigen av Guerchy, anländer. (Det som hänt var att kungens älskarinna, madame de Pompadour, gått igenom kungens hemliga och inlåsta papper och där fått nys om le Secret du Roi. Oroad över att hon kanske var i färd med att förlora sitt grepp om monarken (och makten!) hade hon genast agerat mot le Secret, och olyckligtvis för d’Éon var det mot uppdraget i England hon riktade det mesta av sin uppmärksamhet. d’Éon degraderas till sekreterare. Han har svårt att acceptera sin nya roll och finner hertigen inkompetent som ambassadör. De är bekanta sedan tidigare, och d’Éon är inte imponerad av Guerchys (med viss rätt) insats under det fransk-tyska kriget. Dessutom förödmjukar de Guerchy honom med tråkiga sysslor och pikar. d’Éon vet naturligtvis vilken falang vid det franska hovet som Guerchy tillhör och ”glömmer” att lämna över brev som skulle kunna kompromettera hans hemliga uppdrag. d’Éon vägrar därför att åka när han återkallas till Frankrike, i ett brev till kungen hävdar han att Guerchy försökt förgifta honom. Låt oss stanna upp här ett slag, d’Éon är 35 år, han har gjort en strålande karriär i kungens tjänst – och i viss mån även en klassresa. Han har tilldelats en av rikets finaste ordnar, han har förhandlat fred och agerat som en (inte minst i sina egna ögon) högst kompetent ambassadör. Så kommer en sprätt, stödd av den inflytelserika madame de Pompadour, och plötsligt känner d’Éon marken som nyss tänkte så solid och beströdd av diamanter och flödande av vin (från d’Éons egen vingård i Frankrike som han bjöd den engelska noblessen på och på så sätt skaffade sig såväl vänner som dyra vanor) som osäker. I ett sådant läge kan man reagera på ett flertal olika sätt – att söka kungens stöd vore kanske ett. Det är inte vägen d’Éon tar.

När England vägrar att utvisa d’Éon upphör plötsligt hans pension på 2000 livres. D’Éon börjar då publicera viktiga diplomatiska dokument under titeln Lettres, mémoires et négociations particulières du chevalier d’Éon i mars 1764. Det handlar naturligtvis inte om någon Snowden eller Wikileaks – det handlar om att låta Frankrike veta hur värdefull han och hans kunskap om franska internationella affärer är. Han argumenterar för hur inkompetent Guerchy är. Det är också ett hot, för han behåller planerna om invasion samt allt rörande Secret du Roi som en ”försäkring”. Och han njuter, av uppmärksamheten och av skandalen som var ett faktum på båda sidor av engelska kanalen. Den begränsade upplagan är högt eftertraktad, och går från hand till hand. Den brittiske författaren Horace Walpole skriver till en vän i Italien:

We are full of a wonderful book just published here by the Chevalier Deon [sic] … You are to understand, that beside a thousand curious circumstances, Deon’s book is full of wit and parts – and what makes it more provoking, our ministers know not what to do, nor how to procure any satisfaction to Guerchy.

Det var naturligtvis oerhört att en diplomat agerade på det här sättet. I synnerhet i en tid så politiskt osäker för monarkerna som den efter sjuårskriget. Ingen var särskilt intresserad av fler konflikter länder emellan, och framför allt hade man fullt upp med att hålla folket i schack. d’Éon har i ett slag gjort sig fullkomligt omöjlig hos alla utom möjligen den engelska allmänheten vars sympatier han vann och som gick och kastade sten på Guerchys residens. Visste han inte det, d’Éon? Naturligtvis visste han precis ett diplomatiskt faux pas av den här magnituden innebar. Men han såg det som sin enda utväg. Han såg sig snart kidnappad eller mördad av Pompadours agenter. Genom att göra sig synlig och liera sig med pressen hade han på en gång visat att han inte var rädd att agera och avslöja hemligheter – men han hade också gjort sitt eventuella frånfälle till mer än en diplomatiskt pikant detalj utan något som skulle kunnat vara startskottet för ett upplopp. Filosofen David Hume var en av som varnade den franska staten för att försöka gripa d’Éon, gjorde de det kunde ambassaden mycket väl stormas och det brittisk folket utkräva hämnd av Guerchy.

Det var med andra ord en delikat situation. Den engelske kungen Georg III var naturligtvis chockerad över fransmannens agerande, men att samarbeta med Frankrike skulle skapa problem med folket hemmavid. Ludvig å andra sidan ville naturligtvis skydda sin Secret, både från utländska makter men också, kanske huvudsakligen, från ministrarna och hovet i Versailles. Han löste det genom att skicka två brev – ett med order om att d’Éon skulle gripas. Och ett annat där han bad vår chevalier att skydda hans papper och fly. Guerchy å andra sidan kallades tillbaka till Frankrike och d’Éon fick en årlig pension på 12 000 livres (även om han inte fick de 100 000 livres han bett om för att lösa sina skulder) och blev kvar i England, förbjuden att återvända till Frankrike. Där fortsatte han att skriva skandaltexter som publicerades eller som han hotade att publicera, inte minst en (fiktiv) biografi skriven av kungens älskarinnor. Och han vägrar återlämna pappren om le Secret du Roi.

Och det är nu saker och ting börjar bli lite märkliga. d’Éon går oftast klädd i sin dragonuniform, men på 1770-talet börjar det cirkulera rykten om att vår käre riddare inte är man – utan en kvinna! Det ritas karikatyrer i tidningarna, spekulationerna rasar och på vadhållningsbyråerna kan man spela på den franske diplomatens förmodade kön. d’Éon gör ingenting för att bringa klarhet frågan. (Just vadhållningen avbröts efter något år sedan det inte gick att avgöra på något tillfredställande sätt.) Tänk er, ni är en man och man misstänker er för kvinna och man råkar leva i den där förmenta dåtiden där moderna människor gärna framställer en kvinnlig könstillhörighet som ett regelrätt handikapp. Men d’Éon har redan lämnat den vanliga världen, ha har trätt in i halvvärlden där reglerna är oklara, och han börjar sakta böja världen efter sin egen vilja. Han skall komma att spela på sin androgynitet, i biografin som utkommer långt senare, 1836, skriver han också om sina första diplomatiska uppdrag i Sankt-Petersburg. Eftersom engelsmännen försökte hindra fransmännen från att kommunicera med tsarinnan hindrade de män från att korsa gränsen till Ryssland. D’Éon fick då klä sig till kvinna och uppträda på ett sätt som inte skulle väcka några misstankar emot honom, emedan han skulle ha avrättats. Hur mycket sanning det ligger i detta påstående är dock tämligen diskutabelt då historien först verkar uppstå ungefär samtidigt som de där londonryktena på 1770-talet. Vidare skall d’Éon ha påstått sig vara en av tsarinnan ”lektriser” någon sådan kammarjungfru fanns inte vid denna tid vid ryska hovet, och det finns även andra liknande historier som handlar om d’Éon där han förleder tsarinnan med sitt uppträdande. Nå, i de samtida källorna från tiden innan London noteras förvisso att riddaren är tämligen småväxt och androgyn till utseendet – men några som helst bevis för att han skulle klätt sig i kvinnokläder finns inte (även om historiker senare kommit att antyda det).

Nå, vi har nått till år 1774 och då dör Ludvig XV. Secret du roi avskaffas, och d’Éon inleder förhandlingar om att få återvända hem till Frankrike. Den franske författaren Pierre de Beaumarchais skickas av den franska staten och förhandlingarna skall pågå i fjorton månader. Det resulterar, den 4 november 1775, i ett tjugosidigt fördrag där d’Éon visserligen får lov att återvända till Frankrike, men skall lämna över alla dokument om le Secret du Roi som han har i sin ägo. Det finns dock även andra krav som d’Éon måste gå med på för att få återvända. Ett av dem är att han måste klä sig som kvinna, eller snarare ”återigen” klä sig som kvinna som det står i fördraget. Naturligtvis var det inte ovanligt att adelsmän som dragit kungens vrede över sig och agerat illa straffades, vanligtvis genom att förvisas till fädernegodset eller till och med i fängelse – men att gå runt i kvinnokläder? Fördraget antyder att d’Éon fötts som kvinna och sedan bara klätt sig som man. d’Éon gör således ett ganska märkligt könsbyte, alla involverade i författandet och förhandligen av detta fördrag (utom möjligen den nye kungen) måste nödvändigtvis vetat att d’Éon var en man – vilket gör detta villkor än märkligare.

 Mademoiselle_de_Beaumont_or_The_Chevalier_D'Eon_LCCN2006685290.tif

Än idag funderar historikerna över varför d’Éon ens gick med på detta. Man vet att han hyste en fascination för kvinnliga hjältar – han samlade på böcker om amazoner, Jeanne d’Arc och sin egen tid stridbara kvinnor. Och faktum är att det var synnerligen gynnsamt för båda sidor. D’Éon undslapp Bastiljen och hans beteende kunde förklaras som en ”hysterisk kvinnas” irrationella beteende. Vidare kunder Versailles också bortförklara hans publicerade texter som rena lögner. Sannolikt kom Beaumarchais (som senare skulle komma att skriva Figaros bröllop) och d’Éon på detta tillsammans, lika sannolikt är att formuleringarna i fördraget bestämdes tillsammans. i augusti 1777 kunde d’Éon äntligen återvända till sitt fosterland. (Engelsmännen behövde dock inte sakna hans uppenbarelse alltför mycket, det började snart cirkulera karikatyrer och porträtt av den gode riddaren. I kvinnokläder, naturligtvis.)

Han är 49 år gammal, mademoiselle d’Éon, när han presenteras för Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Det har tagit honom fyra timmar för honom att göra sig redo. Drottningens egen sömmerska, Rose Bertin, har klätt honom. Han känner sig som pånyttfödd, i bevarade manuskript talar han om att fälla sin hårda hud och lära sig att gå igen, dock inte i högklackat, det bemästrade han aldrig. Han är en kuriositet, mademoisellen. Så uppenbart en herre i kvinnokläder, en främling vid detta hov i vars tjänst han varit så länge – deras värld är inte hans. Han har varit i krig, sett våldet och döden, han har sårats, han har suttit vid en tsarinnas sida. Hans fiende var världens mäktigaste kvinna, la Pompadour finns inte kvar, de är alla borta. Kvar finns han, i kjolar och lockar. Han lär sig aldrig gå i högklackat, det är högsta mode för såväl kvinnor som män i Versailles 1777.

Versailles är inte imponerade, han är exotisk ett litet tag men förvisas omgående till godset i Tonnerre och förvägras återvända till London fram tills 1785 när han riskerar att förlora sitt på grund av obetalda skulder. Gamla engelska vänner återfann riddaren i kvinnodräkt och fann honom vara en ”lusty dame”. De sista femton åren i d’Éons liv präglades av ekonomiska svårigheter. 1789 var franska revolutionen ett faktum och med den försvann l’ancien régime, den franska monarkin och även d’Éons årliga underhåll. Hur försörja sig? d’Éon reste runt i England och gav fäktningsuppvisningar – klädd i kvinnokläder: vitt huckle och svart klänning. Förutom detta också de vanliga utvägarna, han sålde av delar av sitt älskade bibliotek, sina svärd och sina pistoler, spets och till slut, när det gått så långt att han hamnat i fängelse för sina obetalda skulder, också sin Ludvigordern. Men fäktningsshowerna går ganska bra, och drar en hel del folk villiga att betala för att få se den fäktande kvinnan. 1796 skadas han dock i Southampton och repar sig aldrig riktigt. d’Eon dör den 21 maj 1810 och var då 82 år gammal. Han levde tillsammans med en väninna, en änka vid namn Mary Cole, som fick sitt livs chock när hon skulle förbereda sin väninnas och rumskamrats kropp inför begravning. Denna ”chevalière” som hon levt tillsammans med i så många år var nämligen, mycket riktigt, en man.

 1024px-Saint-George_D'Eon_Robineau

Även läkare undersöker kroppen och fastslår, chevalier d’Éon har sedan födseln varit man. Hur skall detta livsöde förstås? Att han gick med på att klä sig till kvinna har vi sett kan förklaras. Men efter Ludvig XVI:s död och den franska monarkins fall – varför behöll han kjolarna och den nya könsidentiteten? Om detta kan vi bara spekulera. La Vie Militaire, politique, et privée de Mademoiselle d’Éon som utkom 1779 spökskrevs av vännen La Fortelle – och är förmodligen kraftigt överdrivna och till stor del påhittade, som de där passagerna om tsarinnan. Men även i sin privata korrespondens talar d’Éon om sig som kvinna, och han underblåser ryktena, fortsätter narrativet: fadern som önskade sig en son och uppfostrade den unga flickan Charles som en son. Vi kan tänka oss olika möjligheter, den tragiske och pliktrogne hjälten som underkastar sig det hans kung kräver av honom. Eller strategen och strebern som målat in sig i ett hörn av lögner som dock gagnat honom i stunden? En blandning av de båda? När d’Éon såg sig riskera att bli utmanövrerad från den världsliga scenen vägrade han finna sig i detta öde, och försökte därför vrida världen efter sin egen vilja. Som spion var han van vid den dubbla dispositionen, att vara ett och verka ett annat – kanske hans sinne var så rörligt att han vid kris kunde iklä sig något annat, inte bara utåt men också i sitt inre. Det är svårt att låta bli att dra en parallell till ett fall vi känner väl, den samtida Beau Brummell. Den store dandyn gör karriär i ett statiskt samhälle utan möjlighet till social rörlighet med sitt sätt att klä sig och agera. Det är något av dandy över d’Éon – för honom blir dräkten en möjlighet till frihet och – det får man absolut inte glömma – kändisskap. Det är något i hans personlighet: det tidiga sociala avancemanget, spioneriet, den överdrivna och självvådliga tapperheten under kriget, de storslagna ambassadfesterna och till slut valet att publicera de hemliga dokumenten. Han är en överlevare, vår chevalier d’Éon, visst är han det. Men framförallt måste han synas. Det räckte med ett kungligt öga, ett öga av Guds nåde, så länge det var fäst vid hans agerande kunde han verka i det fördolda. När det förvägrades honom fick han hitta nya sätt att göra sitt liv extraordinärt i ordets mest bokstavliga betydelse.

Thomas_Stewart_–_Chevalier_d'Eon

En reaktion på ”Den märkliga historien om le chevalier d’Éon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s