1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s