`I am half sick of shadows,’ said
The Lady of Shalott.

Ni vet hur man ibland snubblar över något som man en gång intresserade sig för – man undrar häpet: hur kommer det sig att jag inte tänkt på detta den senaste tiden? Hur kunde det falla ur de givna ämnen som man har färskt i medvetandet. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skönhetskabinettet om bland annat Tennyssons dikt The Lady of Shalott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte tänker mer på The Lady of Shalott? Tennyssons dikt är sublim, det effektfulla omkvädet som återkommer likt en poesk korp, den medeltidsromantiska inramning – omöjlig att föreställa sig annat än pre-rafaelitisk – och den alltid lika förtjusande bilden av den vackra döda i vattnet (oavsett om det är nämnda Lady, Shakespeares Ofelia eller en Seines inconnue).

waterhouse-the-lady-of-shallot

Jag började förhållandevis tidigt att intressera mig för Arthurlegenden. Vilket bara delvis har att göra med tonåringens svärmande för sagor och medeltid. Riddare, Sagan om ringen och Avalons dimmor – visst där har jag mina rötter. Det fanns också en lockelse i att läsa riktigt gamla texter, litteraturens förmåga att överbrygga tidsavstånden och jag tog mig igenom en Malorys Le Morte d’Arthur och en del sekundärlitteratur. Då mest intresserad av undergången och Mordred-gestaltens parricid. Och från det vidare mot de renhjärtade riddarna och den heliga graal – en väg som så småningom ledde till Lohengrin, Wagner och min favorit, ”le seul vrai roi de ce siècle” som Verlaine kallade honom (som jag ju också borde tänka på oftare!) Nå, i dessa tidiga studier, sprungna helt ur lust snarare än lärosätens krav, var jag tämligen ointresserad av såväl Guinevere och Lancelot. Vad mig anbelangade kunde de gått brinna med Paolo och Francesca i Dantes inferno – jag har alltid tillhört Team Arthur. Och som sagt, jag var mer intresserad av hur det goda och sköna kan besegras – inte av pur ondska – utan missriktad ambition och ressentiment. Inte konstigt: det är syndafallet som litterärt tema. För visst är det fängslande, innocence lost ett av våra grundläggande villkor oavsett om man tänker på den förlorade barndomen och vuxenblivandets alla förlorade illusioner eller för all del om man lever i en tidsepok några decennier efter ett Auschwitz att förhålla sig till.

Och i detta en fager riddare och en drottnings hastigt uppväckta åtrå, en förstulen kyss – nej, det tycktes mig vara av underordnad vikt att studera och förstå. Men man blir äldre, man börjar intressera sig för nyanserna. Man läser Proust. Och plötsligt står man öga mot öga med en Lancelot. Han heter naturligtvis något annat, det är Frankrike och sekelskifte, han heter monsieur de Laléande.

Franskt-640x575

Innan jul gav det fina lilla förlaget Novellix ut fyra franska noveller. När jag väl överkommit mitt ressentiment över att inte ha fått översätta någon av dessa ypperliga texter (ve!) uttryckte jag en önskan om att läsa dem, varvid de fann sin väg hem till mig genom min bättre hälfts försorg, inslagna i ett förtjusande litet paket. Bland dessa fanns Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar i ypperlig nyöversättning av Alan Asaid. Själva novellen har jag läst tidigare, i två andra översättningar faktiskt, då jag i ett svagt ögonblick funderade på att översätta Prousts samling noveller Les Plaisirs et les Jours. Hursomhelst, novellen avslöjar den s k romantiska kärleken för vad den är, egentligen, ett slags psykos som föder sig själv och har mycket lite med begärsobjektet eller verkligheten att göra. Proust är en utmärkt psykolog och beskriver så pregnant förälskelsens slumpartade natur, det plågsamma i att söka upplysningar om den älskade, hur man gladeligen förnedrar sig, hur förälskelsen invaderar ens hela väsen och infekterar allt. Den blir världens mått, om du tidigare haft en raffinerad musiksmak ersätts den av vad som kan kopplas till älskaren. Allt blir symboler och talismaner: ”Då och då, men inte så ofta att melodin förlorade sin betydelse för henne, stängde hon in sig i sitt rum dit hon låtit flytta pianot och spelade den om och om igen, med slutna ögon för att bättre kunna se honom, hennes enda glädje, lika berusande som desillusionerande; ett opium hon inte kunde klara sig utan.” Samma psykologiska insikt och skärpa ser jag för övrigt i Barbey d’Aurevillys skrift om Lauzun och La Grande Mademoiselle vid Ludvig XIV:s hov – den återfinns i min översättning av Om dandyismen och följer på texten om Brummell. Det som gör Prousts novell så elegant och framför allt tydlig är ehuru att denne Laléande är en tämligen slätstruken figur. En medelmåtta, och Proust konstaterar:

Om hon älskat monsieur de Laléande för att han var vacker eller spirituell, hade man kunnat hitta en ännu vackrare, eller ännu mer spirituell ung man. Om det hade varit hans godhet eller hans kärlek till henna som gjort att hon fäst sig vid honom, hade någon annan kunnat försöka älska henne med än större tillgivenhet. Men monsieur Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, försummande eller trofast. Det var alltså honom i sig som hon älskade, inte de förtjänstfulla eller tilldragande egenskaper som man i lika hög grad kan finna hos andra; det var just honom hon älskade, trots alla hans brister, trots hans alltigenom slätstrukna natur; det var hennes öde att älska honom trots allt. Men detta han – visste hon egentligen alls vad det var?

Det är samma hjärta som i Verlaines berömda dikt, det som gråter utan skäl – här älskar det utan skäl. Och vidare: ”Och genast väcks hon av känslan att de två världarna – verklighetens värld och hennes egen längtans värld – i själva verket existerar sida vid sida, och att det är lika omöjligt för dem att smälta samman som för en kropp att smälta samman med sin skugga.” Precis detta är vad legenden och dikten om The Lady of Shalott åskådliggör. Ladyn i sitt rum är själva sinnebilden för väntan – och längtan. Liksom alla längtar ut ur sig själva, till världen men framför allt till en älskad famn. Misstaget, det ödesdigra, är att tro att det är möjligt att tillfredsställa denna längtan, att man kan överträda gränsen till drömmen. Nå, låt mig omformulera, ”misstag” antyder att det finns något val att göra, så är det naturligtvis inte. För den en Lancelot rider förbi, vars blick han fångar och vars intresse han väcker… för henne är plötsligt spegeln sprucken – kvar väntar melankoli och undergång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s