Jag vill inte nödvändigtvis hävda att det är en åldersgrej. Trots att man plötsligt bara är ett par månader från de trettio (en sträcka jag tillryggalägger som en katolik på pilgrimsfärd, trappan upp till altaret krypande på knä) kan man helt oberoende av detta faktum reflektera över sitt liv och hur man lever det. Kanske har det snarare att göra med att jag det senaste månaderna tillbringat allt mer tid på brödjobben och bara skärvor med det där som jag borde ägna mig åt. Det enda som ger verklig lindring åt livsledan. Så outhärdligt att vara fången i sin egen tillvaro, att aldrig kunna forcera tillvarons gränser. Så outhärdligt att inte finna ron att släcka sitt eget cogito och ägna sig åt det enda verkligt värdiga: eskapism.

Så jag jagar tidsskärvor, men inget blir översatt, inget skrivet – och själen blir blytung och skrumpen. Och de framstår som så tydligt när man får distansen. I kroppens rörelse blir också tanken rörlig, och jag minns hur detta är och har alltid varit mitt ideal.

Det är ett liv i frihet, så befriat ifrån ett jag man kan komma. Jaget cementeras av den andras blick, så får det sina givna konturer. Den ensamme resenären glittrar hastigt förbi i något medvetande, det finns en flexibilitet i vad som förmedlas. Resenären är således inte så nära man kommer ett schopenhauerskt senterade öga vars enda funktion är att låta världen som föreställning uppstå och manifestera sig – resenären låter sin egen figur uppträda i tavlan, kontrollerar den och anpassar den. I den mån det är möjligt upphör den att vara subjekt. Att underkasta sig upplevandet, det är att komma världen och tingen närmare – närmare själva sinnligheten. Självutplåning och njutning finner man alltid i samma andetag. (Baudelaire hade kallat det ruset, och det står er fritt att välja medlen: konst, sex, religion – hur du når din extasen är mindre viktigt, oavsett är du i extasens ögonblick utplånad.)

Jag ger er bilden: ett liv inte utan ägodelar, men med nya ägodelar. En ny stad, nya boutiquer, en kasse med ett par hopplöst dyra klänningar. Dyra? undrar ni. Naturligtvis, ting av skönhet och kvalitet. Men också: att uppskatta deras värde, utan att fästa sig vid dem. Asketism är inget för oss, vi vill inte frigöra oss världen – vi vill närma oss den tills gränsen mellan den och oss utplånats. Och om man nu skall vara ett ting, kan man lika gärna vara ett vackert ting – inte sant? Lära känna varje ny plats, utforska dess särart. Finna det sublimaste den har att erbjuda och låta det manifesteras i vårt sensibla sinne. Storslagna landskap eller mästarmålare, javisst! Men också, rätt bok på rätt uteservering med rätt kappa på. Rätt parfym i rätt bar med rätt champagne i glaset (det är Veuve Clicquot, det är alltid Veuve Clicquot). Rätt musik i högtalarna på rätt hotellrum med rätt utsikt. Etcetera., etcetera.

hillevihellberg

Ett lyckligt liv? Lycka som sådan existerar inte. Lyckoforskningen visar att man oavsett omständigheter vänjer sig. Ett par miljoner på banken eller falukorv till middag i kväll igen – spelar mindre roll, efter två veckor försvinner lyckokänslan efter en förändring till det bättre. Och sedan, hur eftersträvansvärd är lyckan? Är det inte ganska tråkigt som ideal, finns inte där intressantare sensationer. Det lyckliga livet, är det inte det egentligen det förnöjda livet och därmed också det tråkiga livet? Förutom att vara omöjligt kräver lyckan något slags trygghet, och har man blandat in trygghet i sina önskningar kommer den snart bli ändamålet och besluten försiktigare och försiktigare. Hellre ett fullt liv, ett liv så stort det bara kan bli. Hellre dra av sig huden och trycka sig, blödande, mot världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s