Som inte tycks ha någon annan källa än tingen själva, som man finner i Romantikens tavlor

Marcus_Larson_-_Dramatiskt_forslandskap_med_figurer_och_kvarnbyggnaderDet där märkliga ljuset häromdagen, när alla sociala medier-flöden plötsligt översvämmades av regnbågar. Jag var ute och promenerade, ensam, lycklig. Ett ljus som kändes närmast artificiellt, som hade det ingen naturlig källa. Det var inte riktigt som att röra sig bland teaterkulisser, även om det föll snett som över scengolvets trätiljor. Träden på Reimersholme blev inte platta och tvådimensionella – tvärtom – det var som att de fick liv och grenarna att vrida sig om sig själva som äspingar. Grönskan, den tidiga sommarens, lyste allt för stark och det var som om där fanns ljus inuti tingen, redo att spränga fram: fick allt glöda i stillsam brand. Det fick mig att tänka på Romantikens målningar. Ja, och barndomens favoritrum på Bohusläns museum frammanades och med det dramatiska Düsseldorf-måleriet och Marcus Larsons Svenskt vattenfall från 1856. Och när jag gick ut från museet låg romantiken som en slöja över mina ögon och det bohusländska landskapet blev dramatiskt och besjälat. Jag stod vid Silverfallet utanför Ljungskile och tänkte inte ”där är det, det är som på Louvren”, jag lät min blick illuminera det och göra det lika spännande som Larsons svenska vattenfall.

Så märkligt att se naturen härma konsten, att tjugo år senare gå på Reimersholme och påminnas om tavlan som mina gymnasielärare på konstlinjen kunde raljera över och nästan framställa som suspekt i all sin nationalism och hembygdssvärmeri. Idealiserat? Brist på realism? Men det är ju där, ljuset utan källa – över Hornstull, över hela Stockholm och det ritar regnbågar i skyarna! Jag ska inte säga att mina ögon tårades, men jag fylldes av ett vemod. Ögonblicket var så vackert, verket så fulländat, men över innan man knappt insupa dess nyanser. Min promenad fortsatte, de förvridna träden blev till hus och färgerna djupnade. Jag tänkte att det var så vackrare så, ögonblicket som kom och gick. Kanske vackrare än konsten som inte är flyktig utan evig, en fåfäng revolt emot intet som ändå kommer svälja oss alla och allt med oss. Men den tillåter oss att skärpa blicken så att vi i det korta ögonblicket är förberedda på ett ljus utan källa, att vi hinner se det och avnjuta det lite grundligare innan skuggorna faller.

Annonser

”I perish, let them live.”

a_bruges_une_eglise

A CRUCIFIX

TO ERNEST DOWSON

A gothic church. At one end of an aisle,
Against a wall where mystic sunbeams smile
Through painted windows, orange, blue, and gold,
The Christ’s unutterable charm behold.
Upon the cross, adorned with gold and green,
Long fluted golden tongues of sombre sheen,
Like four flames joined in one, around the head
And by the outstretched arms, their glory spread.
The statue is of wood; of natural size
Tinted; one almost sees before one’s eyes
The last convulsion of the lingering breath.
”Behold the man!” Robust and frail. Beneath
That breast indeed might throb the Sacred Heart.
And from the lips, so holily dispart,
The dying murmur breathes ”Forgive! Forgive!”
O wide-stretched arms! ”I perish, let them live.”
Under the torture of the thorny crown,
The loving pallor of the brow looks down
On human blindness, on the toiler’s woes;
The while, to overturn Despair’s repose,
And urge to Hope and Love, as Faith demands,
Bleed, bleed the feet, the broken side, the hands.
A poet, painter, Christian,—it was a friend
Of mine—his attributes most fitly blend—
Who saw this marvel, made an exquisite
Copy; and, knowing how I worshipped it,
Forgot it, in my room, by accident.
I write these verses in acknowledgment.

(Dikten är hämtad ur diktsamlingen Silverpoints av Wildes protegé John Gray ”le plus Décadent des Décadents” (den dekadentaste av dekadenterna). Om dikten känns bekant beror det på att den, trots att så inte anges, är en översättning av Verlaines Un crucifix.)

Salomes missriktade begär

Det har alltid provocerat mig lite, detta att Herodes i Wildes Salome betraktas som en viktig roll. Att spänningen är mellan honom och Salome. Men i den treenighet som utgör de tre olika temperament är dramats spänningspunkter (vi känner för övrigt igen mönstret från Dorian Grays porträtt och Dorian/Lord Henry/Basil). Herodes är den åldrande mannens begär och törst efter skönhet – hans figur åskådliggör det faktum att han trots sin världsliga makt aldrig kan äga ungdom och skönheten (jämför här med relationen Oscar/Bosie).

Lika provocerande blir det när man läser Salome som en tjurig tonårsflicka, eller ett redskap för moderns hämnd. Man ställer sig frågan: när blev det så svårt att läsa något symboliskt. Och vi har goda skäl att läsa Salome i termer av symbolism. Det är den miljö Wilde skriver verket i, på franska och i Frankrike bland symbolisterna. Det är dit hans livsresa så småningom skall ta honom, efter fängelsevistelse och exil. Vidare, Wilde väver in citat från huvudsakligen Gamla Testamentet, i synnerhet Höga Visan – vilket också torde ge oss en ingång till en fruktsam läsart. Jag ogillar i regel att använda mig av biografiska argument för en läsning, men i Wildes fall är liv och verk så nära sammanbundna att det känns ursäktligt. Så, man kan också anta att kontinenten, den franska kontexten för Wilde är sammanbundna med 1. den symbolistiska diktningen (verket är dedikerat till symbolisten Pierre Louÿs) och 2. katolicismen, som Wilde drogs till under hela sitt liv och skulle komma att konvertera till på dödsbädden.

Salome-Herodes-Iokanaan framträder då som tre temperament – som alla kan stå att finna i en och samma människa: i detta fall just Oscar Wilde. Vad Herodes står för har vi redan angett, och han är, skulle jag alltså påstå, den minst viktiga. Iokanaan är den rena tron, en närmast gammeltestamentlig sådan. Obarmhärtig, okuvlig och fördömande. Men också i viss mån oförstående, hans blick gör inte skillnad på mor och dotter. Han är tron, inte som ideal utan sedd från den fördömdes perspektiv.

Identifikationen hamnar därför närmast i Salome-figuren. Kallad för den främsta av sekelskiftets femme fataler är hennes funktion dock något annorlunda än den vanliga typen. Femme fatalen lockar traditionellt en man i fördärvet genom sin skönhet. Om vi väljer att se de huvudsakliga spänningspunkterna som Salome-Herodes stämmer detta. Han faller för hennes dans och fås på detta sätt att döda en helig man och därmed fördöma sig själv. Men om vi däremot ser spänningspunkterna som Salome-Iokanaan, det är ju mot honom hennes begär är riktat, blir hon mycket riktigt fatal för honom men inte för att hon lyckas förföra honom. I denna mening liknar hon mindre sekelskiftets femme fatale och mer en karaktär i ett grekiskt ödesdrama.

För vad är det Salome begär? Är det mannen? Hon säger det. Replik efter replik talar honom om Johannes Döparens kropp. Om vi, moderna läsare, bara kan läsa vad som står utskrivet och explicit är det ju det – en tonårsföreälskelse, en liderlig kvinna. Men om vi istället tänker oss det hela som symboliskt, som utmejslade typer som står för olika viljor eller förhållningssätt i människans jag blir bilden en annan.

Det Salome begär är kyskheten, det hon åtrår är renheten. Och häri ligger hela tragedin. Hon ser Iokanaan-som-symbol men kan inte läsa honom, hon vet bara att hon vill ha honom, att hon måste ha honom – och dömer dem därmed båda till förintelse. Det är därför hon så rasande tar sig an hans kropp, hans hår, hans röda mun och förskjuter dem i nästa andetag. Genom sitt begär blir de aska under hennes blick, inte ens när hon trycker sina läppar mot det avhuggna huvudets blodiga läppar inser hon sitt misstag. Det är Wilde inför korset som ser kyrkans liturgi och symboler, som dyrkar dem, men bara av estetiska skäl, och det är Wilde som vet att detta är fel. I hans hjärta dansar Salome och hon tar av sina slöjor en efter en i hopp om att beveka den korsfästes blick, när det hon borde göra är att ta upp doket.