Klockan är strax innan midnatt och jag ligger med fönstret öppet mot Långholmsgatan i det rum som förutom mitt sovrum även är mitt vardags- och arbetsrum (den är liten, min lägenhet). Jag kan bli lite förundrat över trafiken som susar förbi därute, jag menar, det är måndag natt, vem är det som är ute och åker? Riktigt stilla är det bara tidiga söndagsmorgnar, annars alltid detta brus (så är det när man bor mellan broar, antar jag) som jag fått svårt att vara utan.

Jag lyssnar på musik, är behagligt berusad efter kvällens avslutningsmiddag med sommarens arbetsplats. Lite lagom omtöcknad så att alkoholen liksom fungerar som en välvillig stötdämpare mot den alltid alltför kantiga och skarpa verkligheten. När jag i våras sade upp mig från Drottningholm 7 års trygghet för en obestämd framtid sade jag mig att jag ett 1. ägna mig åt storartad litteratur och 2. jobba på min alkoholism – såsom man gör när man är mellan förvärvsarbeten, och det var nästan helt uppriktigt menat. Jag var dessutom i färd med att översätta Vivien då, att förneka sig – vägra kroppen näring och släcka sitt sinne i spritångor, det var min utopi. Nå, nu verkar det inte ligga för mig – jag lyckades inte hålla fast vid arbetslösheten eller anorexin, inte göra alkoholen till en vana.

Men vad ska man göra? Man får helt enkelt inse sina begränsningar… Och tröttheten när man arbetar väldigt, väldigt mycket – den är inte helt olik salongsberusningen? Och ändå tror jag att allt kommer att falla på plats, till slut och på målsnöret. Bokmässan står inför dörren och vi kommer naturligtvis vara på plats alla fyra dagar – kom och hälsa på mig i monter B04:49 om ni skulle ha vägarna förbi Göteborg nästa vecka. Jag kommer också delta i ett panelsamtal på torsdagen, samma kväll är det även absintmingel… Ah, bokmässan. Även jag reagerade på den där annonsen i DN. Det är bara fullbordan av den rörelse som påbörjats för länge sedan där vi gått från verket till personen. Och om det personer vi ska ägna oss åt, varför inte rationalisera och strunta i de förhållandevis inte så publikfriande författarna till förmån för dem som har till enda merit att odla sin personkult, dvs kändisar. Min man frågade om det inte finns författare som skriver, ska vi säga inte-särskilt-sublim?, litteratur men som är bra på att marknadsföra en persona, annonsansikten. Naturligtvis gör det ju det, men en Guillou eller Läckberg är inte publikfriande nog, inte tillräckligt fräscht. Och här en liten utvikning om kulturvärldens dåliga självförtroende: naturligtvis kan vi inte locka folk till bokmässan med… BÖCKER! Kidsen lyssnar ju bara på poddar, eller kollar på vloggar – bara genom att lura in dem med en, eh, annons i DN (?) kan vi få dem hookade på litteratur. Har ni varit på bokmässan någon gång? Det är smockfullt med folk, jag LOVAR. (De flesta är dock vad man brukar kalla kulturtanter, och efter ett antal år i kulturvärlden har jag förstått att det är något JÄVLIGT FEL med kulturtanter eftersom alla alltid vill få in andra målgrupper än just den.) Det måste vara så att folk faktiskt lockas av en mässa full av böcker och seminarier om litteratur, kändisspottingen kan vara kul, men jag törs säga att den är sekundär? Varför är man så snabb att ängsligt underkänna såväl det man försöker sälja in som sin primära målgrupp? Och nej, jag håller inte med Karin Olssons text i Expressen – för vaddå ”förlagen”? Annonsen är bokmässans, och den svenska förlagsfloran är förlösande diversifierad, men man måste kanske se längre än till de stora drakarna – men läser man kultursidorna eller följer kulturprogram i tv och radio framträder inte den bilden, eller hur…?

Är jag bitter? Kanske det. Men betänk hur omöjligt det vore med en bokmässeaffisch som frontar med BAUDELAIRE. Det är ju fullkomligt otänkbart, det vore rentav missledande marknadsföring – för Baudelaire är ju inte där, även om hans BÖCKER är. Och det, kan jag tycka, är en lite sorglig tanke.

En reaktion på ”— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie, Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!

  1. Hâller väldigt mycket med dig. Läser varje âr om publikrekord och folkmassor och samtidigt om bokens kris. Allt är dubbelt men man älskar att utmâla katastrof. Precis som du skriver om förlagen. Man koncentrerar sig pâ drakarna (som ju dessutom, för den delen, inte enbart ger ut Läckberg).
    Det där med en affisch pâ Baudelaire ger en dock att tänka. Associeringarna gâr snabbt till Frankrikes stora event (som, ja, handlar om film mer än böcker – bokmässan här är stor men ger dâ rakterskt inga rubriker i vare sig motsvarigheterna till DN eller Expressen – vilket också det säger mycket om hur dåligt läget faktiskt kanske alls inte är i Sverige – ett annat exempel är Babel pâ bästa sändningstid etc etc etc). Hursom. Här är Cannes-festivalen det alla pâ samma sätt pratar om – OCH där är affischen alltid till någon dåtida ära. Alla vet att Ingrid Bergman i âr var i loppen med dokumentären över hennes liv och hennes ansikte fanns över hela Frankrike. Ett annat âr var det Jeanne Moreau. Eller Anna Karenina. Eller vad vet jag. Mao skulle man ju mycket väl kunna tänka sig ett inslag dåtid i nutid vad gäller bokmässa. Allt beror pâ kreativa personer i bakgrunden, säg…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s