Vit heliotrop

guerlin

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

heliotrope

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

GervexHenri_Rolla

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen.  Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen
The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen
Annonser

Valldemossa

Valldemossa
Min arbetsplats

Så sakteliga börjar jag landa här i Valldemossa. Jag ogillar resandet i sig, men trivs med att vara på nya platser. Här uppe i de mallorcanska bergen är vädret ungefär som en svensk sommar, precis lagom för den som liksom mig ogillar både värme och kyla. Huset vi bor i är fantastiskt, med utsikt över dalen och bergssidorna. Här växlar jag arbetet med översättningen till nöjesskrivandet på romanen och avkopplande läsning. Mitt rum vetter ut mot en balkong, och i detta gränsland mellan ute och inne, mellan iväg och hemma, sitter jag. En betydlig del av dagen ägnar jag åt att betrakta himlen och de ständigt skiftande molnen. Åh, jag skulle kunna ägna en livstid åt dessa moln. När det blåser upp känner man lukten av hav och sälta, och det är något med den grå bergsväggen jag har utsikt över som påminner om västkustens klippor, får mig att känna mig besynnerligt hemma i detta landskap. Själva staden är pittoresk så att det förslår men ändå genuin på något sätt, varje gränd, varje slingrande gata häpnadsväckande vacker. Det finns mycket katter, många har hundar. Jag tänker alltid att det säger något om ett folk om man ser många husdjur, hur man prioriterar i livet och avvägningarna arbete/fritid. Det finns ingen känsla av overklighet över denna plats – snarare är det så att det är Sverige som bleknar. Och trots denna platsens påtaglighet är steget till litteraturen kort – när jag stiger in i Paulina 1880:s blå rum och betraktar krucifixen, låter mig invaderas av hennes religiösa lidelse är det bara ett steg i sidled från Valldemossas i kyrkor i vilkas skuggor vi lever, helgonbilderna i keramik på stadens väggar. Det är som att de inre och yttre livet står varandra närmare – kanske blir det så när att slå upp fönsterluckorna och se ut är en skönhetsupplevelse i sig, man liksom tränas i det sublima från början till slut.

So long, Sverige!

Valldemossa

Tack för all respons på Stasimons 10-årsjubileum. Som vanligt: det gör mig glad och ödmjuk. Jag ska ta och trycka upp den där boken, men det får bli om ett litet tag, kanske inte ens klart i år, eftersom jag imorgon flyr jag det annalkande höstrusket för att tillbringa en månad på Mallorca. Tillsammans med några andra översättare och författare har jag hyrt ett hus där och tanken är vi att ska kunna arbeta koncentrerat i ett mer civiliserat klimat. Under dessa fyra veckor, som jag kommer tillbringa i Valldemossa som Chopin och George Sand, tänker jag framför allt ta igen mig efter en riktigt jobbig vår och en arbetsintensiv sommar, men också: 1. Översätta en bok (for business). 2. Skriva klart en roman (for pleasure). 3. Läsa Nietzsches samlade brev (om än i urval) därför att jag tänker aldrig så skarpt som under hans inflytande. Förhoppningsvis har vi ett toppen wifi så att jag kan blogga och instagramma därnere, annars hörs vi den 16 november igen.

Stasimon 10 år

Bästa bokbloggare
Stasimon: en av landets främsta bokbloggar sedan 2005.

Det är helt sjukt, men idag fyller Stasimon 10 år! För exakt 10 år sedan satt jag i Göteborg, 20 år och nybliven vuxen, och skrev mitt första inlägg. Jag hade skrivit lite här och var på nätet innan dess också, men där och då tog jag alltså steget till blogg-formatet och har sedan dess har det blivit, med minst sagt tämligen varierande regelbundenhet, 719 inlägg (det här är det 720:e) blandning av ren dagbok och litterära betraktelser. Eftersom jag dessutom tenderar att skriva ganska långt, mycket längre än vad man egentligen ska göra på bloggar, blir det ändå en ganska ansenlig mängd text som ger mig lätt svindel. Och ni läsare har aldrig varit sådär vansinnigt många, genom åren har Stasimons läsarskara hållit sig kring 30-40 personer, några har fallit ifrån, nya tillkommit, och ganska många har varit med på hela resan alltsedan 2005. De gånger läsarantalet krupit högre än så har jag tystnat av ren förskräckelse och prestationsångest – så har de dragit vidare till andra internettets vattenhål, de trogna och initierade stannat kvar. För mig är Stasimon frihet: att skriva slarvigt och snabbt, helt anspråkslöst och kunna följa varje hugskott. Tankar jag börjat tänka här, har jag kunnat tänka fullt ut på annat håll. Jag har träffat så intressanta och begåvade människor genom den här bloggen – och andra har hittat mig. Jag brukar tänka att allt bra som hänt mig har sin upprinnelse i Stasimon. Man skulle kunna tro att det skulle föda något slags prestationsångest – men det gör inte det. Här kan jag vara, och har alltid varit, mig själv fullt ut – med mina intressen, ofullkomliga resonemang och egensinniga karaktärsdrag. Det finns en trygghet att det är detta ocensurerade jag som faktiskt gått hem – att det är jag som jag är och inte någon tillrättalagd bild som skulle kunna demaskeras och avslöjas som bluff. Jag har (nästan) aldrig koketterat eller poserat, jag har bara öppnat dörrar jag i andra sammanhang håller stängda (ibland låsta). Därför blir jag ibland lite ställd när det trillar in ett svar, en välartikulerad kommentar som reagerar på mina skriverier. Jag är hemskt dålig på att svara på dem, jag tänker ut tusen olika svar, skriver dem i tanken eller i ett word-dokument, men inget är riktigt värt läsaren och så blir det inget svar alls istället. Ja, så, jag ber om ursäkt för det och vill understryka hur glad jag blir av all respons; ville jag inte bli läst skulle jag ju inte lägga upp på internet.

Nå, så jag har funderat rätt mycket på hur fira detta första stasimoniska decennium. Den här lilla bloggen betyder mycket för mig, och det gör dess läsare också, så jag skulle vilja vara generös tillbaka. Så. Låt oss öppna ännu en dörr. Ni minns kanske att jag någon gång 2013 skrev klart en roman, skickade in till förlag och blev prompt refuserad. Texten – Mitt hjärta bart – har blivit liggandes sedan dess och nu är min tanke att man kanske kunde låta trycka upp ett litet antal ex som ni, kära läsare, skulle kunna få mot självkostnadspris (ety jag är fattig kulturarbetare, hade jag kunnat hade jag gett er den som gåva), typ en hundralapp inkl. porto. Nå, detta är verkligen att göra sig sårbar, men hur skulle det som inte kostar något vara något värt? Vidare tycker jag ju att det i regel ges ut för mycket böcker och jag känner ett gränslöst förakt för så kallade egenutgivare – men det här, intalar jag mig, är en annan sak. Det är att ge sina vänner ett outgivet manuskript, om än i inbundet format? Jag gör mig heller inga illusioner om texten ifråga, det är en bagatell och menat så. En litterär pralin eller amuse bouche – inget mer. Det är ett slags my favorite things samlade i en text – choklad, dyra skor, smycken, Paris, katter, fabeldjur, symbolister och chansoner. Ambitionen var att låta texten vara ytligt flyktig och låna sin estetik från parfymreklam, i synnerhet Lancômes Trésor in love. Man kanske inte kan bygga 160 sidor roman på 30 sekunder parfymreklam (BONNIERS TYCKTE UPPENBARLIGEN INTE DET), men ja, det här var i alla fall ett försök. Och när det gäller stilen – minns ni när jag bodde i Paris och sedan var tillbaka den efterföljande våren? Jag tyckte att jag hittade en ton på Stasimon som jag gillade och den lånade jag till romanen – varför det är synnerligen lämpligt att romanen ifråga får fungera som bloggens festskrift. Vad tycker ni, låter det intressant? I vilket fall vill jag tacka för de här tio åren och önskar oss tio till i varandras sällskap: ni, jag och Stasimon!

MittHjärtaBart

Hur skulle det man inte betalar ett pris för kunna vara något värt?

Tycker inte ni att världen blir allt påtagligare, att det blir svårare att vända sig ifrån den och inåt, bortom? Det känns snarast oansvarigt, rentav oanständigt? Du går från ditt bekväma boende i bostadsrätt i Stockholms innerstad till ditt arbete och möter på centralstationen människor som lämnat allt, förlorat allt – för att komma till vårt kalla land och förvaras i en tröstlös gympasal, till ett land där statsministern låter sätta upp tältläger fast första frosten nalkas: bitande, dödlig. I samma stund, där civilisationen en gång grydde: blod och död, halshuggning och död och tusenåriga monument som sprängs i bitar. Det är ohyggligt, nästan outhärdligt att tänka på. Det är en allt livets, det skönas och det godas, negation, lika svart som mördarnas banér. Det är så att man önskar att en gammaltestamentlig gud skall vakna till liv och stiga upp ur den röda myllan. Trampa, trampa allt i sin väg… jag kan inte sluta tänka på Jesaja:

Vem är han som kommer från Edom,
från Bosra i högröda kläder,
så präktig i sin dräkt,
så stolt i sin stora kraft?
”Det är jag, som talar i rättfärdighet,
jag, som är en mästare till att frälsa.”
Varför är din dräkt så röd?
Varför likna dina kläder en vintrampares?
”Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena,
och ingen i folken bistod mig.
Jag trampade dem i min vrede,
trampade sönder dem i min förtörnelse.
Då stänkte deras blod på mina kläder,
och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.
Ty en hämndedag hade jag beslutit,
och mitt förlossningsår hade kommit.
.
Det där hoplappade trumpetfodralet som färdats över medelhav och längs Europas vägar: fodralet gör liksom verkligheten surrealistisk. Som vore man del av ett större narrativ, historiens pennor hörs raspa, men man själv är för liten och obetydlig för att se berättelsen ety den är alltför stor. När jag en gång började intressera mig för litteraturen, då var det av ren leda (stämning: the rain falls hard on a humdrum town). De världar som blommade i mig tycktes verkligare än själva verkligheten. Jag berömde mig för mitt dubbla seende, jag kunde tillbringa dagar att sitta i min soffa eller ligga på min säng och dagdrömma. De artificiella världarna framträdde för mig klara och tydliga, världen själv var grå och tråkig. Nu brinner världen, och det är svårare att döva sina öron för dess larm, att sjunka ned i boksidorna. Inte för att jag hemsöks av något slags idealistiskt patos om att jag vill ut och göra gott, utan för att världen med sina nyfunna konturer vunnit i, ja, påtaglighet. Men på något sätt förhöjs litteraturens värde i detta tillstånd, den är svårare att tränga in i, visst, men hur kan det man inte betalar ett pris för vara något värt? Man måste ge upp lite av den verkliga världen, av den omtöcknande, ohyggliga, berusande känslan av att vara i all denna påtaglighet, all denna verklighet. Man måste vända den ryggen och den rörelsen betyder något nu när det faktiskt är något man vänder sig bort från. Man går hem från arbetet och tar tunnelbanan hem. Man sätter sig vid skrivbordet, slår kanske upp ett glas champagne och tvättar sitt inre rent från bilden av trumpetfodralet. Ur sitt medvetande utplånar man allt vad flyktingkris och syrienkrig heter: man tar steget till en annan tid, en annan värld – dold och antydd – och låter den för en timme eller två vara verkligare än verkligheten. Och den handlingen är ohygglig – men i all sin ohygglighet sublim och oändligt skön.

Hemkommen från bokmässan

hillevihellberg
Jag samtalar på bokmässan iklädd fågelmönstrad klänning. Mölndalsvattnet gjorde mitt hår platt.

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg idag men istället blev jag kvar på kontoret till strax efter sju trots att jag lovat mig själv att gå hem senast 16. Det är problemet när ens arbete är så förbannat roligt och förvillande likt ens fritidsintressen. Alltså satt jag och pysslade med Alastors nyhetsbrev – jag lägger så att säga alla mina ägg i en och samma korg. All formuleringsglädje, all tid går till det där lilla förlaget. Idag var en synnerligen lyckat dag, då jag på ett högst naturligt sätt fick använda ordet fantasmagori. I säkert ett par månader nu, sedan jag först lärde mig ordet ifråga, har jag väntat på ett tillfälle att bruka det. Och nu, äntligen!

I övrigt har jag varit sjuk sedan jag kom hem från Bokmässan i måndags (ja, idag var första dagen på jobbet, därav förmaningen om att ta det lugnt). Det var en synnerligen lyckad mässa för vår del: absintminglet häpnadsväckande välbesökt, många spännande möten, ett panelsamtal som gick bra, en framgångsrik stöld av ett ballong-A från N[a]tur&Kultur-festen, god försäljning etc, etc. Inga skador, bara den där förkylningen som fick mig i sitt grepp redan på söndagen. Så, ja, jag har legat hemma på soffan med fönstret öppet (under en filt för den perfekta kombinationen frisk höstluft/värme!), druckit apelsin- och ingefärsjuice (övertygad om att denna mirakeldryck skall göra mig frisk!) och ägnat mig åt att lyssna på Arvo Pärts Stabat Mater och skriva erotiska noveller om Henri de Guise – så som man gör när man är sjuk. Ah, men det jag ville göra var att tipsa om det där nyhetsbrevet. Ni kan läsa det här! och i vänstra, övre hörnet finns en knapp där det står SUBSCRIBE och den kan man trycka på och sedan skriva in sin mailadress och således prenumerera på detta förnämliga nyhetsbrev som utkommer en gång i månaden!