”Titus, reginam Berenicen, cui etiam nuptias pollicitus ferebatur, statim ab urbe dimisit invitus invitam.”

Alexandre-Cabanel-xx-Boniface-and-Aglaia-xx-Cleveland-Museum-of-Art

En liten, anspråkslös rad hos historikern Suetonius och utifrån den bygger Racine hela sin sublima tragedi Bérénice. Titus, den romerske kejsaren, skickade bort Bérénice, drottning av Palestina, trots att han älskade henne och trots att det ryktades att han lovat att gifta sig med henne. Racine, liksom Shakespeare, är i första hand en stor psykolog och lämnar medvetet alla yttre omständigheter därhän och riktar in sig på detta trots att han älskade henne som rymmer en värld av smärta.

I korthet: Titus fader Vespasianus är död, Titus äntligen kejsare. I fem år har han och drottningen Bérénice älskat varandra, hon har lämnat sitt land och lever isolerad, utan vänner, i Rom. Hennes dagar är väntan på den älskade, långa, evinnerliga dagar men nu, nu kan hon krönas kejsarinna. Lismarna samlas redan vid hennes fötter, världen är hennes för hon är älskad av en kejsare. De har längtat, tillsammans drömt om den här dagen, äntligen fria att älska varandra och förenas öppet i äktenskap. Min Titus inser, en kejsare är inte fri, han äger inte sitt liv, det är Roms. Och Rom hatar kungar – och därmed också drottningar. Upphöja henne han älskar och bryta Roms lagar, eller  välja plikten och krossa det älskade hjärtat? Och där är hela dramat, ett par plågsamma möten; förnekelse; ohygglig insikt och till sist stoisk acceptans. Racines pjäser är koncentrerad smärta, skriven på sublim alexandrin. Precis som hos Shakespeare är det en vers som ligger melodisk och naturlig i munnen, om den inte deklameras på teatralisk draaamaten-vis blir det aldrig styltigt – det bara förhöjer effekten. Det slipar den kniv som Racine kör in i hjärtat och sakta vrider om.

Alexandrinen vibrerar av en smärta, en förtvivlan och en passion som gör det nästan omöjligt att läsa. Man tvingas vända bort blicken, ögonen blir fuktiga, hjärtat krackelerar i takt med Bérénices och Titus repliker. Man kommer till femte scenen i fjärde akten, (och jag läser orden på ett tåg som bär mig bort från mannen jag älskar, för oss är det inte ett ”för evigt”, men just där och då fungerar jag lite bättre som en resonanskammare för den franskklassiska drottningens smärta):

Pour jamais ! Ah, Seigneur! songez-vous en vous-même
Combien ce mot cruel est affreux quand on aime ?
Dans un mois, dans un an, comment souffrirons-nous,
Seigneur, que tant de mers me séparent de vous ?
Que le jour recommence et que le jour finisse,
Sans que jamais Titus puisse voir Bérénice,
Sans que de tout le jour je puisse voir Titus ?

(För alltid! Ah Kejsare! tänk själv på/ hur grymt ordet är när man älskar?/Om en månad, om ett år, hur kommer vi inte lida då,/ Kejsare, när så många hav skiljer oss åt?/ När dagen gryr och dagen dör/ utan att Titus får se Bérénice/ utan att jag på hela dagen får se Titus?)

Det är något med det franskklassiska dramat som tilltalar mig alldeles särskilt. Hos Shakespeare finns mer dynamik, det är rörigare: rörligare. Hos Racine är det som att ett helt känsloförlopp detonerar i ett fruset ögonblick. Det påminner om det antika dramat, dramats figurer är låsta i sitt öde. Men om det för grekerna snarare rörde sig om ett Ödets eller Gudarnas nycker är det hos Racine snarare den egna naturen som är hindret. Man har hamnat i en olöslig ekvation, det finns ingen räddning – bara smärta och stilla katastrof väntar; så mycket värre för att du själv måste välja den. Och det är det enda valet du kan göra.

Titus vacklar, han erbjuder sig att lämna allt och följa henne i exil till världens ände. Men vad kan han erbjuda, en ömklig kejsare utan kejsardöme? Och där är smärtpunkten, där talar dramat som utspelar sig vid ett romerskt kejsarhov och som skrivits på 1600-talet direkt till oss. Det är en mänsklig erfarenhet, men kristalliserad och vässad: tydliggjord. Ända sättet för mig att älska dig är att bli en spillra, att bli en annan – men kommer han att kunna älska dig, du att älska honom? Svaret anas och det är ett nej. Vad du än väljer ger du upp kärleken, den modige gör det med svärdet: han genomför brytningen och väljer plikten men vet också att han därmed är död inombords. Den fege gör det med en kyss: försjunker i vällustens bäddar, men dödar sig och sin kärlek med den handlingen.

Annonser

”Ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves” – om den moraliska uppgiften som imperativ

viviensapfo

Ett av sekelskifteslitteraturens många sympatiska drag är att många av författarna också var översättare. Det är något alldeles speciellt med förhållandet författare/författare – vad det gör med  skrivandet, inte bara för att man tvingas inhysa en, ofta större, själs tankar i sitt sinne utan i den ödmjukande processen att helt hänge sig en annan individ. I arbetet med Renée Vivien fick jag anledning att fördjupa mig i hennes Sapfo-översättningar. Det är märkliga volymer, författarskapets inledande övningar. Det är en sådana där böcker, så svåra att tänka sig idag: först den grekiska texten med sina lockande, suggestiva tecken, och så Viviens franska tolkningar – men det stannar inte där utan fortsätter med ett poem eller en prosatext inspirerad av den antika texten skriven av hon som fick smeknamnet Sapfo 1900. Det är ett så tilltalande och lekfullt att förhålla sig till litteratur och skrivande. Den där rörelsen, från ren läsning, till tolkning och översättning, till att den egna kreativitetens låga tänts blir så påtaglig. Det litterära stoffet allmängods som man tillåts bemäktiga sig och infoga i sin egen kreativitet.

*

Översättning, kan jag tycka, är betydligt lättare att rättfärdiga för sig själv än det egna skrivandet. Dess moraliska imperativ är mer påtagligt och ädlare eftersom allt eget uttryck och skapande har ett visst mått av själviskhet. I översättningens natur ligger ju detta, att sätta sig själv åt sidan och tjäna en annan. Jag kan därför också stötas lite av kollegors vilja att synas i rampljuset – rent konkret att se sina namn på omslag och i recensioner etc. – missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och rörd när mitt arbete lyfts fram av en recensent, men samtidigt får jag känslan av att det är att mata ett litet djur i som inte alls borde få växa till sig. Det är tudelat det där, en recension tänker jag är i första hand till för sin läsare och som läsare är jag definitivt intresserad av hur det står till med översättningsarbetet. Alltså: det ligger i mitt intresse som läsare att kritiken kommenterar översättarens arbete. Men att det också ligger i mitt intresse som översättare: tillåt mig tvivla.

*

Jag läser en artikel av Leandoer i översättartidskriften Med andra ord:

”Zweig berättar om sitt första möte med den av honom djupt beundrade belgiske poeten Emile Verhaeren, och hur han omgående bestämmer sig ”för att tjäna denne man och hans verk” (översättning av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson). Zweig inser att det kommer att ta honom flera år att introducera Verhaeren och dennes omfångsrika produktion på tyska, flera år då hans eget författarskap får ligga i träda, men bestämmer sig ändå på fläcken, eftersom han ger sig själv något större än uppmärksamhet och erkännande: en moralisk uppgift. ”Och om jag i dag skulle råda en ung och vägvill författare till någonting, så vore det att först tjäna ett större verk, som förmedlare eller uttolkare. Att osjälviskt tjäna någonting ger nybörjaren större säkerhet än de egna skapandet, och ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves.”

Rainer Maria Rilke ägnade sig under ett par avgörande år åt Rodin. Marcel Proust översatte, i stort sett utan att kunna engelska, John Ruskin: på köpet lärde han sig att bygga en katedral i ord. Stéphane Mallarmé, som ändå försörjde sig som engelsklärare, påstod sig ha ett engelskt ordförråd som var identiskt med Edgar Allan Poes. Det fina med Stefan Zweigs råd är att det är ett praktiskt råd: hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.”

Nå, om vi bortser från nyttoperspektivet: för min egen skull översätter jag för att utvecklas som författare, och istället dröjer vid den moraliska dimensionen. Är det inte så mycket mer tilltalande att göra något, inte för egen vinning, utan av moralisk plikt? Att ge sig en uppgift större än det egna, futtiga jaget, det är ju storartat! – men vi kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt, det där jaget måste utplånas om handlingen skall bli riktigt osjälvisk. Allt annat än verket måste du sätta åt sidan, ett verk som inte fötts i dig, utan i någon annan, större. Jag tycker i regel att det är något osmakligt och lite gnälligt över alla utrop av typen: ”ge mig och mitt arbete mer uppmärksamhet! Mitt arbete är VIKTIGT!” Som om arbetets vikt mättes i världens kladdiga uppmärksamhet? Det är att gå med på ett system som tilldelar saker och ting vikt som devalverar själva översättningens centralaste värden. Bär istället din osynlighet med stolthet, översättare, att vänta har du i bästa fall de initierade kollegornas uppskattande nick, en lyhörd kritikers glittrande blick.

*

Hängivenheten. Man kan vrida det ett varv till, till ett nytt perspektiv. För det ligger naturligtvis ett problem inbäddat i ovanstående resonemang. Översättaren är inte osynlig, kan inte vara. Hade hon varit det hade vi inte haft en ny text utan tystnad. Läs en översättare, hennes olika böcker och du kommer att se att hon kanske inte har en röst men väl ett perspektiv och ett temperament oavsett vilken text hon ger sig i kast med. Att översätta är en skapande handling, hade det inte varit det utan blott tekniskt hade alla översättningar sett likadana ut. Det gör de inte och skillnaden mellan en översättning och en annan är dess översättare. Problemet blir då: är det inte en handling av oändligt högmod och megalomani att ta sig an en text – och nu talar jag kanske i första hand från min horisont och erfarenhet av att endast arbeta med de mest sublima av texter – och klä det i sina ord, sitt temperament? Vem är jag! Vem är jag att tro mig kapabel, värdig!, att ge mig i kast med Proust, Wilde, Baudelaire! Hur kan man rättfärdiga detta högmod? Svar: Den enda ambition vi kan ha är att vara den bästa version av oss som vi kan vara. Det finns inget annat än detta. Ofullkomligheten måste vi forma till en piska att driva oss mot högre höjder. Alternativet: det vore tystnad och förlösande vila. Men att leva, också det är en plikt. I samma stund som vi slår upp ögonen och blir medvetna har vi getts ett imperativ: var! (Av vad? Gud, naturen – det spelar mindre roll.) Och då måste vi också vara, och vi bör sträva över att vara i fullaste mening: såväl kvalitativt som kvantitativt. Det du presterar kanske inte är den objektivt bästa översättningen (vad nu det är); men den är din. I detta är det inte verkets, eller publikens, eller litteraturhistoriens perspektiv – utan ditt som enskild översättare. Också du har rätt att bygga dig något slags mening. Tillåta dig något slags njutning.

 

”Jag är Imperiet i slutet av dekadansen/ som ser barbarerna blekt och stolt dra förbi./ Dikterna jag skriver är blott tung ennui,/ i skymmande guldstil beskrivs vemodsdansen.”

deia

När stormen kom till Valldemossa

Kära dagbok. Idag kom hösten och med den höststormarna till Valldemossa. Vinden river trädens kronor och kastar skyfall efter skyfall mot vårt hus, som knakar och knäpper i ovädret. Fönsterluckor och dörrar slås upp, ett litet kaktusträd i trädgården har brutits.

Det var länge sedan jag sov så dåligt som i natt. Mitt sinne vandrade från mardröm till mardröm – den ena mer sinnrikt utarbetat av mitt minst sagt diaboliska undermedvetna. Och på detta stormen utanför och någon gång under natten ett insektsbett som jag i mitt omtöcknade tillstånd övertygades pm måste härröra ur en (förmodligen giftig) spindels käftar. Framåt femtiden stod jag inte ut utan ringde och väckte min make – ett hav, det klaustrofobiska i att befinna sig på en ö!, en kontinent bort – som kunde lugna mig varvid jag ändå fick några timmars förhållandevis ostörd sömn.

Efter en sådan natt skulle man kunna tro att arbetsfliten vägrade infinna sig. Icke så! Jag har haft en utmärkt dag hittills, inspirationen flödar och liksom i karp- och sköldpaddsdammen jag har utsikt över går vågorna höga i mitt inre. Eftersom jag nu bor i det minsta av de tre rummen som är i bruk lade jag utan samvetskval beslag på den inglasade verandan där jag tillbringat hela dagen i stormens halvljus tillsammans med Vivaldi och Paulina 1880. Med andra ord finns all anledning att vara nöjd med tillvaron – men jag fruktar att mornarna jag vaknar i ett tillstånd av yttersta förvirring, övertygad om att jag är i min egen säng, chockerad av att omgivningen är främmande och fel, kommer att komma med all större regelbundenhet. Jag ser mig gärna som en resande, kosmopolitisk människa – egentligen gör det mig utmattad och allra helst kryper jag ihop som kräftdjuret i sin snäcka hemma i soffan, i en älskads famn, med en eller två spinnande katter intill.

Söndag i Valldemossa

bild(1)

Kära dagbok. Idag har jag ägnat mig åt de smått fantasilösa och inte speciellt flärdfulla hushållssysslorna. Det skall ske en rockad här på Mallorca – två deltagare åkte i går, en ny kommer idag. Vi två som är kvar har passat på att byta rum, själv övergav jag min balkong för det blå rummet uppe på översta våningen. Dels är badrummet däruppe vackrare, dels finns det något poetiskt med att bo i ett blått rum när texten man arbetar med börjar i – just – ett blått rum:

Det blå rummet är sju meter långt, sex meter brett och nästa fem meter högt. Dagsljuset når det genom ett smalt fönster ett inspärrat av ett galler. Det första intrycket man får är av en mörkt blå atmosfär som härrör ur dess väggar. Stenen är täckt av regelbundna mönster vars motiv utgörs av ett djupblått lövverk målat i en himmelsblå fond. Stuckaturen är också utsmyckad. Där har man återgett ett väldigt gult draperi. På ena sidan faller skendraperiet, det liksom dyker, tack vare en konstfärdig ögats illusion, in i själva rummet. På motsatt sida rivs det dramatiskt itu för att avslöja en stjärnbeströdd himmel och en svindlande balustrad på vilken en knubbig ängel sitter och ler. Det blå rummet är tyst, dess historia lång.

Nå, jag har hittills hunnit bädda rent i mitt eget rum och den nya gästens, samt tvättat inte mindre än fyra maskiner tvätt. Därutöver är det ju söndag idag, så vi gick till marknaden för att inhandla frukt, grönsaker och charkuterier. Det är såhär, när man närmar sig vardagen snarare än semestern i sina vanor som det smått oerhörda i detta företag faktiskt gör sig påmint. Jag kan känna en intensiv, nästan fysisk längtan efter att få omvandla detta från ett ”nu” till minnen. ”När jag tillbringade en månad på Mallorca…”, den röda jorden, lukten av medelhav i vinden, samtalen, vinet, äventyret och arbetet – allt vill jag ordna i ett kabinett med prydligt skrivna etiketter att någon gång ibland ta fram och betrakta.

Den senaste veckan har arbetet emellertid gått trögt; jag ligger – om än inte hopplöst, så likt förbannat – efter i planeringen. De kommande och avslutande två veckorna kommer med andra ord att få ägnas mindre åt äventyr och mer åt disciplinerat arbete.