”Titus, reginam Berenicen, cui etiam nuptias pollicitus ferebatur, statim ab urbe dimisit invitus invitam.”

Alexandre-Cabanel-xx-Boniface-and-Aglaia-xx-Cleveland-Museum-of-Art

En liten, anspråkslös rad hos historikern Suetonius och utifrån den bygger Racine hela sin sublima tragedi Bérénice. Titus, den romerske kejsaren, skickade bort Bérénice, drottning av Palestina, trots att han älskade henne och trots att det ryktades att han lovat att gifta sig med henne. Racine, liksom Shakespeare, är i första hand en stor psykolog och lämnar medvetet alla yttre omständigheter därhän och riktar in sig på detta trots att han älskade henne som rymmer en värld av smärta.

I korthet: Titus fader Vespasianus är död, Titus äntligen kejsare. I fem år har han och drottningen Bérénice älskat varandra, hon har lämnat sitt land och lever isolerad, utan vänner, i Rom. Hennes dagar är väntan på den älskade, långa, evinnerliga dagar men nu, nu kan hon krönas kejsarinna. Lismarna samlas redan vid hennes fötter, världen är hennes för hon är älskad av en kejsare. De har längtat, tillsammans drömt om den här dagen, äntligen fria att älska varandra och förenas öppet i äktenskap. Min Titus inser, en kejsare är inte fri, han äger inte sitt liv, det är Roms. Och Rom hatar kungar – och därmed också drottningar. Upphöja henne han älskar och bryta Roms lagar, eller  välja plikten och krossa det älskade hjärtat? Och där är hela dramat, ett par plågsamma möten; förnekelse; ohygglig insikt och till sist stoisk acceptans. Racines pjäser är koncentrerad smärta, skriven på sublim alexandrin. Precis som hos Shakespeare är det en vers som ligger melodisk och naturlig i munnen, om den inte deklameras på teatralisk draaamaten-vis blir det aldrig styltigt – det bara förhöjer effekten. Det slipar den kniv som Racine kör in i hjärtat och sakta vrider om.

Alexandrinen vibrerar av en smärta, en förtvivlan och en passion som gör det nästan omöjligt att läsa. Man tvingas vända bort blicken, ögonen blir fuktiga, hjärtat krackelerar i takt med Bérénices och Titus repliker. Man kommer till femte scenen i fjärde akten, (och jag läser orden på ett tåg som bär mig bort från mannen jag älskar, för oss är det inte ett ”för evigt”, men just där och då fungerar jag lite bättre som en resonanskammare för den franskklassiska drottningens smärta):

Pour jamais ! Ah, Seigneur! songez-vous en vous-même
Combien ce mot cruel est affreux quand on aime ?
Dans un mois, dans un an, comment souffrirons-nous,
Seigneur, que tant de mers me séparent de vous ?
Que le jour recommence et que le jour finisse,
Sans que jamais Titus puisse voir Bérénice,
Sans que de tout le jour je puisse voir Titus ?

(För alltid! Ah Kejsare! tänk själv på/ hur grymt ordet är när man älskar?/Om en månad, om ett år, hur kommer vi inte lida då,/ Kejsare, när så många hav skiljer oss åt?/ När dagen gryr och dagen dör/ utan att Titus får se Bérénice/ utan att jag på hela dagen får se Titus?)

Det är något med det franskklassiska dramat som tilltalar mig alldeles särskilt. Hos Shakespeare finns mer dynamik, det är rörigare: rörligare. Hos Racine är det som att ett helt känsloförlopp detonerar i ett fruset ögonblick. Det påminner om det antika dramat, dramats figurer är låsta i sitt öde. Men om det för grekerna snarare rörde sig om ett Ödets eller Gudarnas nycker är det hos Racine snarare den egna naturen som är hindret. Man har hamnat i en olöslig ekvation, det finns ingen räddning – bara smärta och stilla katastrof väntar; så mycket värre för att du själv måste välja den. Och det är det enda valet du kan göra.

Titus vacklar, han erbjuder sig att lämna allt och följa henne i exil till världens ände. Men vad kan han erbjuda, en ömklig kejsare utan kejsardöme? Och där är smärtpunkten, där talar dramat som utspelar sig vid ett romerskt kejsarhov och som skrivits på 1600-talet direkt till oss. Det är en mänsklig erfarenhet, men kristalliserad och vässad: tydliggjord. Ända sättet för mig att älska dig är att bli en spillra, att bli en annan – men kommer han att kunna älska dig, du att älska honom? Svaret anas och det är ett nej. Vad du än väljer ger du upp kärleken, den modige gör det med svärdet: han genomför brytningen och väljer plikten men vet också att han därmed är död inombords. Den fege gör det med en kyss: försjunker i vällustens bäddar, men dödar sig och sin kärlek med den handlingen.

Advertisements

1 thought on “”Titus, reginam Berenicen, cui etiam nuptias pollicitus ferebatur, statim ab urbe dimisit invitus invitam.””

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s