(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är den tredje och avslutande delen. Jag föreslår att du börjar med del 1 som du hittar här.)

Ute på boulevarden hade det börjat skymma. Klockan var dock bara fyra, och restaurangen jag valt ut att dinera på öppnade först vid fem, och man kan ju inte gå äta förrän absolut tidigast klockan sex om man skall behålla någon form av värdighet. Jag gick in på boulevard Saint Germain och orsakade stor förvirring när jag gick in på en H&M. Van vid att visa upp min väska på museer var det dock en nyhet att det även här fanns en vakt som ville kontrollera handväskan när man steg in, mina långsamma reaktioner tolkade han som att jag var turist och obekant med franskan (vilket ju förvisso är sant) men på något sätt lyckades jag svara jakande till att jag var från Brasilien (?) varvid än större förvirring vidtog när han försökte reda ut varifrån (Rio? São Paulo?) och jag svarade Suéde. Ett snabbt och skamset varv genom klädbutiken senare stod jag åter ute på boulevarden och övervägde att gå tillbaka till hotellet. Problemet var bara: gick jag tillbaka till hotellet skulle jag säkerligen äta återstoden av baguetten och sedan inte kunna motivera mig att ge mig ut i staden på nytt. Alltså parerade jag det misslyckandet genom att försöka hålla mig i rörelse, reskassan var nästan slut – att sätta sig på en servering en annan omöjlighet. Klockan närmade sig halv fem, museerna hade börjat stänga. Min promenad hade tagit mig till fontänen på Saint Michel. Jag tänkte: ”kyrkorna måste vara öppna, kanske är det vad jag faktiskt behöver. Att sitta i dunklet på en kyrkbänk.” Så valet: Notre-Dame eller Saint-Sulpice? Jag drog fram mobilen och gick in på församlingarnas hemsidor för att försäkra mig om att kyrkorna faktiskt var öppna. Där jag stod och fipplade med min smartphone kom plötsligt en herre – ovårdad, tandlös – fram till mig. En strid ström ord på en grötig franska jag inte förstod följde, och det tog något ögonblick för mig att förstå att han skällde ut mig. För vad? Jag vet inte, hans rotvälska var obegriplig. Var det något med min kappa, att den var vit och Paris hade sorg, jag borde varit klädd i svart? Eller var det bara min uppenbarelse som provocerade, det röda läppstiftet? En ”grosse putain” var jag i alla fall, han spottade på marken vid mina fötter och gick vidare. Uppträdet hade bara tagit några ögonblick, men jag var ändå illa berörd. Han gick mot Seine, det avgjorde saken, jag vände på klacken och gick mot Saint-Sulpice.

Men jag missade att vika av Odéon och plötsligt hade jag hela vägen bort till Café Flore. Hela dagen hade jag varit i rörelse, jag var trött. På hotellrummet fanns baguetten, jag resignerade, tar ett glas istället för de sista pengarna. Gick inte in på Flore utan valde en bar på måfå, Le Bonaparte, för det fina markiserna. Där satte jag mig ute på terrassen under infravärmen och beställde in en Kir Royal – jag fick in lite chips – det blir en lätt middag ikväll tänkte jag nöjt. Det var bara jag och ett chict amerikanskt par i övre medelåldern på terrassen. De var familjära med kyparen som bekymmerslöst skojade med dem på världens kanske sämsta engelska. Man förstod att de var ett slags stammisar, att de besökte Paris regelbundet och bodde på ett hotell i närheten, att de alltid kom till just den här baren. Utanför sänkte sig natten, det hade regnat en skvätt och stadens ljus glittrade på den våta trottoaren. Hade jag haft en cigarett hade jag tänt den nu, jag nöjde mig med att se på folk som gick förbi. Och långsamt fylldes terrassen – inga matgäster, inte ännu. Vänner, kollegor som tog ett glas – bredvid mig ett par ute på sin kanske andra dejt. Bredvid dem en fransyska och en affärskollega, en amerikan eller kanske skandinav som inte bemästrat de kulturella koderna. Han stod inte ut med intimiteten att sitta sida vid sida, detta det franska i att betrakta varandra ur ögonvrån (tänk själva, alla dessa franska ansikten som gör sig så bra i profil, ett evolutionärt resultat av århundraden på café sida vid sida?) vända mot folkvimlet. Han, amerikanen eller skandinaven, drog ut sin stol så att hamnade framför sin franska kontakt. Genast var kyparen där, det gick inte för sig, tyvärr monsieur, stolarna ska stå som de står. Hellre än att sitta bredvid sitt sällskap bytte de bord till de som står längs terrassens ytterkant, tryggt placerade öga mot öga med bordet mellan sig. Och jag betraktade dem, dem och de andra, smuttade på min kir och kände en vag längtan efter en cigarett. Kollade mina konton, och tänka sig!, en fakturas betalning hade inkommit. Lätt rusig av kiren bestämde jag mig för att äta middag ute på den tilltänkta restaurangen ändå, klockan var nästan sju, man kunde äta middag utan att skämmas, jag betalade för mig och lämnade Le Bonaparte.

Redan hemma i Sverige hade jag googlat rätt på ett lämpligt matställe. Jag ville att det skulle vara vackert, jag ville stiga in i 1800-talet och en jugendmiljö av slingrande linjer och blanka spegelglas. Dessutom ville jag att det skulle vara hyfsat nära hotellet så att jag kunde promenera hem. Det blev brasseriet La Vagenende. Och visst, det var vackert. Men man väntar sig ändå någon slags stämning, ett slags livlighet. Att stiga in i La Vagenende var att stiga in i – jag tvekar och vill inte säga gravkammare, stämningen var död men det var snarare som att det bara vara yta kvar. Det var den där speciella stämning som råder på ställen som lever på gammalt renommé. Interiören är tilltalande, priserna höga, men maten når inte upp till standarden, samma sak med servicen. De enda andra gästerna förutom jag själv var ett äldre amerikanskt par som antingen varit gifta så länge att de inte hade något kvar att säga varandra eller bara inte ville störa den kompakta tystnad som härskade på brasseriet. Eftersom jag var ensam satte kyparen mig vid restaurangens enda bord för bara två personer. Det var bara det att detta bord var placerat PRECIS bakom det amerikanska paret. Vilket betyder att vi tre, restaurangens enda besökare, satt hopklämda i ett litet hörn. Jag blev så ställd att jag inte protesterade, eller sade något avväpnande till amerikanerna för att påtala det lustiga i situationen. Så där satt jag och åt min kycklingfricassé med tryffelpotatismos och ett glas rödvin. En lätt känsla av surrealism, amerikanernas mumlande konversation mellan en rätt och en annan. Det var komiskt, naturligtvis, men jag önskade också att det skulle vara över. Förresten skymde den storvuxne och överviktige amerikanen sikten så jag såg inte speciellt mycket av den interiör jag kommit för att se. När frun insisterade på att äta en efterrätt fick jag hejda en suck. Det kom in några fler matgäster, men den månghövdade kyparstyrkan var fortfarande fler än gästerna. Amerikanerna avslutade sin måltid, strax efter dem gjorde jag detsamma och gick från La Vagenende tämligen säker på att jag aldrig kommer att sätta min fot där igen.

Istället för att gå den stora boulevarden bestämde jag mig för att gå småvägar tillbaka till hotellet. Alltså vek jag av bakom Le Procop i den lilla passage som leder ner till en mindre parallellgata. Just här, i passagen, stod en inkastare som undrade om jag inte skulle äta middag på hans restaurang. ”Jag har precis ätit,” svarade jag undvikande. ”Men det syns inte,” svarade han som om mitt uttalande kommit ur omtanke om mitt midjemått snarare än det faktum att jag var mätt. Men det såg ut som ett mysigt litet ställe och jag ville inte riktigt att kvällen redan skulle ta slut så jag sade att jag kunde tänka mig att ta ett glas om det gick bra. Det gick utmärkt, stort leende, dörren på vid gavel, sätt er här på kanten madame, vad får det lov att vara? Jag beställde in en kir och tog fram lite lektyr. Förutom ägaren, han som så framgångsrikt inkastat mig, arbetade där två unga servitriser som behandlade gäster och ägaren med nonchalant ointresse. Ägaren ägnade sin tid åt nämnda inkastning som han excellerade i, jag var bara en av många som han lyckades locka in, och åt att irriterat avbryta tjejernas konversation i baren och se till att de gjorde sitt jobb. Det var som en roman av Balzac. Nå, jag fick min kir och som tilltugg bjöd han på fågelhjärtan i något slags sås, som vore detta den naturligaste sak i världen. När flickan kom med fatet var jag tvungen att fråga på nytt, förstod jag rätt, är det alltså fågelhjärtan? Det var det. Stärkt av det kulinariska mod jag förvånat alla, mest mig själv, med på Mallorca stack jag tandpetaren i ett av de små hjärtana och tuggade i mig det. Det smakade… tja, kyckling. Jag var väldigt mätt, men lyckades få i mig samtliga fem hjärtan med känslan av att vara en Disney-skurk, en Cruella deVille.

fågelhjärta

Jag insåg också tämligen snabbt att där jag var placerad, längst ut på bänken vid dörren, kunde ägaren byta några ord med mig när han kom in med en inkastad kund, och på vägen ut på gatan igen. Under detta uppbrutna samtal fastslogs att han var halv-grek och halvitalienare, att han inte kunde besöka Louvren då det gjorde för ont att se båda hans hemlands konstskatter stulna till detta främmande land, att jag var väldigt vacker och att det var obegripligt att min man tillät mig att resa ensam. Liksom många andra på den här lilla resan utgick han till en början från att jag var där för klimatkonferensen, jag förklarade att så inte var fallet, att det inte var en jobb- utan en nöjesresa. Detta såg till en början ut att vålla honom visst huvudbry, men sen påminde han sig om att jag var svenska och att man ju vet hur det är med svenskar och frihet – varvid jag fick känslan av att han med ”nöje” nog inte tänkte på den konstutställning jag var där för att se. Nå, jag lät honom komplimentera mitt utseende och bjuda mig på ännu en kir, jag läste vidare i min bok, gjorde några anteckningar om resan så långt. Man serverade mig fler fågelhjärtan, jag tvingade ner ett par. Och plötsligt var kiren slut, jag betalade för en av dem och steg ut i passagen. Restaurangägaren gav mig sitt visitkort: nästa gång ni är i Paris! Jag promenerade mot hotellet och kände mig på något sätt lätt om hjärtat. Stannade till vid Shakespeare & Co. som inte stängd för dagen än, klockan var bara nio. Jag gick in för att titta efter Michel Druons böcker i engelsk översättning men kunde inte komma ihåg hans namn. Istället köpte jag Hillary Mantells novellsamling The Assassination of Margaret Thatcher och gick inte till hotellet där jag packade min väska och läste sedan ut Colettes Chéri som jag haft med mig hemifrån.

Pigg och utvilade vaknade jag nästföljande morgon. Lite sorgsen att det var dags att åka hem. Steg upp, gjorde mig i ordning. Checkade ut, hotelljären undrade om jag varit för klimatkonferensen, och jag: nej, för utställningen på Musée d’Orsay. Hotelljären fann detta utmärkt, det är en bra utställning. Och lade sedan till: ni är alltså alltid så elegant klädd? Och jag, smickrad, tillstod att det var så. Något om att skönhet, en esteticerad tillvaro, gör mig glad och det uppstod något slags samförstånd. Vi småpratade lite till och till slut önskade han mig välkommen tillbaka. Jag gick bort till fontänen på Saint-Michel och åt frukost där på ett litet café: varm choklad, syltbaguette och smörcroissant. Utanför vaknade Paris, handlare öppnade upp sina butiker, bud kom med leveranser, caféets hund, en slags spets, korsade gatan och kissade mot ett träd, väntade sedan in några bilar och kom sedan tillbaka. Istället för att åka metro eller RER bestämde mig för att promenera bort till Place Denfert-Rochereau där Orlybussen går. Detta tillät mig att till en början flanera i min favoritpark Jardin du Luxembourg. Jag noterade nu, vilket jag inte gjort tidigare, att där finns statyer av Frankrikes drottningar och det var en alldeles särskild glädje att gå från staty till staty och känna till namnen, att till och med ha en relation till vissa. Jag är synnerligen svag för tyg skulpterat i sten, det är något med hårda material som ser mjukt och fallande ut. Å andra sidan tycker jag om veck på målningar också, kanske är det för att det är det som skänker motivet liv: ett veck, en liten rynka. Jag kände mig loj, som hade den längtan och brist som byggts upp de fyra långa åren utan Parisbesök stillats. I denna stad vars åldrar aldrig är långt borta, inte heller dess litterära världar som jag trivs så bra. Denna stad där jag alltid är ensam, där jag aldrig är ensam.

drottningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s