Lyon, hänförelsen

Jag blev förälskad. Det är sant att jag var i desperat behov av andrum. Att stressdrömmarna lämnade mig utmattad om morgnarna. Att jag börjat undvika talsituationer för att orden gled undan eller, än värre, byttes mot andra i min överhettade hjärna. Den här våren, det gångna året och faktiskt, de dessförinnan – ja, de har slitit på mig. Någonstans läser jag om irreparabla hjärnskador efter alltför lång tid under stress. Om man som människa konstitueras av ett par, grundläggande rädslor är nog en av mina vansinnet – tappa greppet om sitt cogito och slå in på vägen som leder till ett slutgiltigt nederlag: att jag tar mitt liv som min farbror Max. (Hur långt bort jag är från det ödet slog det mig jag när jag härförleden läste Rilkes Malte Laurids Brigge*, inget stort växer i eller ur mig.)

lyon.JPG

Därför, ni förstår, var det så viktigt för mig att i alla fall inte avsky staden som skall bli min tillflyktsort och räddning. Och det var… jag vill inte säga ”att komma hem” för jag vet inte vad ”hem” är. Det är något, en känsla, mig lika förvägrad som gudskänslan – kanske är de en och samma. Att komma till Lyon, det var snarare att stiga in i drömmen, i sagan. Precis innan jag åkte hade jag kommit halvvägs i Mari Bacquins Berättelsen om spegelbilden – det höviska och narrativa begäret för att blidka den medeltidsvurmande delen av mig. Den utgår från en fornfransk text Le lai de l’Ombre och använder den för att ”exemplifiera hur den höviska ideologin växte fram och tog plats inom ramarna för det samhällssystem som på medeltiden präglades av feodalismen och religionen. Under ytan, iklädd en konstnärlig form, spirade redan den individualitet som man menar egentligen kommer till uttryck först flera hundra år senare.” Det höviska, denna kod som bygger på ”heder, dygd och passion, men utan moraliska pekpinnar” inte bara intresserar mig, det tilltalar mig. Vi får anledning att återvända till det om jag skriver om boken när jag läst ut den. Men för stunden: ”[Ä]ven om det höviska kärleksidealet var kyskt, var det för den skull inte platoniskt. Det inskrev sig mellan kärleken och begäret, som i ett idealiskt uttryck smälte samman i ett. Ingen kärlek av det här slaget fick alltså vara helt tillfredsställd, utan begäret skulle ständigt stimuleras.” Det är en tid när man finner stolthet och glädje i bristen, när rörelsen, oavsett om det är mot ett kärleksobjekt eller livet efter detta, är konstant. Vår tid präglas av motsatsen, av total mättnad. När man exempelvis debatterar kvinnokroppar på reklampelare och skadligheten i ouppnåeliga ideal har man diskvalificerat sig från allt kvalificerat meningsutbyte eftersom ett ideal per definition ju är ouppnåeliga. Den moderna människans pinsamma försök att avskaffa dessa idealen som sådana vittnar bara om hennes oförmåga att acceptera sin egen bristfällighet – hon är dum och självrättfärdig. Nåväl, jag divagerar. När jag läser om den höviska kulturen är det inte så att jag får något slags epifani: så borde man tänka! utan jag känner igen mig. Tänker redan så.

Samtidigt är jag vagt medveten om att jag applicerar mina egna tolkningar på dåtiden. Att jag läser, inte för att förstå dåtiden (jag är nästan genant ointresserad av förståelse) utan av hunger, för att föda mig och min tanke. Det är något nästan nietzscheanskt i att angripa världen på detta sätt. Ett slags 1800-talsmänniskans, historiekolonialistens, privilegium. Ett privilegium som jag helt skamlöst gör anspråk på. Om jag sedan är en pusselbit omöjlig att lägga i motivet Sverige anno 2016, må  det så vara, jag är trött på alla försök till anpassning. Hursomhelst, jag vill bara påpeka att jag är medveten om saken, kalla det sjukdomsinsikt om ni så vill.

För vissa saker utvecklar man en svaghet. Inom sig har man en karta av associationer och konnotationer unika för just en själv. En del saker ingår i större idékomplex som präglas av den kultur man lever i, andra är strikt privata – en del är kanske rentav biologiska. En del av de symboler och företeelser som är viktiga och av olika anledningar starkt värdeladdade är för mig: lejon, medeltiden, den heliga Graal, katolicism, katter, Jungfru Maria, zoologiska trädgårdar, svanar, absint, floder, La Dame à la Licorne, cisterner, franska kungahuset, svärd, trädgårdar i terrasser, magnolia, alper. Lägg allt detta i en jättelik, imaginär kittel och rör runt. Resultatet: Lyon. Och jag blev förälskad. Till detta skall också läggas: en sympatisk stadsbild, vackra hus från favoritperioder som medeltid, renässans och 1800-tal etc. En vidsträckt park med vilda djur, skog och trampbåtar. Det är en stad som doftar av blommande träd och jasmin, människorna luktar gott de med – man passerar en dam, en pust parfym; man passerar en herre, en fläkt myskig rökdoft.

fourviere.JPG

Men mest av allt älskade jag basilika Notre Dame de Fourvière. Naturligtvis hade jag sett den på bild, men det gick inte att förbereda sig på att se den när man korsade Saône från Presqu’îlen mot Vieux Lyon, strålande vit i solskenet, tronande över staden. Som en borg mer än en basilika, som sagans Camelot. Därefter en mödosam klättring uppför sluttningen, trappsteg, rosenträdgårdar, hortensior, helgonsstatyer bland murgröna och järnek. Man kommer upp, flyr hettan och sin igen andfåddhet i kyrkorummets svalka. Basilikan, vit och ren, en återhållsamhet i färg och form – låt den vara vacker inuti hade jag bett, låt det inte bli som i Palma (det kan man läsa om här, scrolla ner till avsnittet om det gotiska kapellet). Turister fanns i Fourvière, men deras röster var dämpade, rörelserna kontrollerade och respektfulla. Från ett intilliggande kapell hördes präströster öva gregorianska sånger. Ornamenten ser nästan ut som William Morris, tänkte jag. Inte helt orimligt, basilikan började byggas 1872 efter det fransk-preussiska kriget, som tack till Jungfru Maria för att hon hållit de tyska trupperna borta från Lyon, och den invigdes 1893. Så om det är något bekant över växtslingorna, ja, då är det för att de är gjorda i kysk art nouveau. Om det är något bysantinskt över de väldiga mosaikerna som dock går i förgyllt blått, ja då är det för att orientalismen låg i tiden. Om den som tillbringar lika mycket tid i 1800-talets litteratur och bildvärld som i verkligheten känner sig hemma i denna kyrka, då är det för att kyrkans gotiska element är 1800-talets vision av gotiken. Du längtar inte till medeltiden, du har en dröm om medeltiden. Men i Fourvière har man av drömmen byggt en katedral. – Här är inte svårt att konvertera, sade min man, lika tagen av kyrkans skönhet. Men jag vände mig mot påståendet, för det jag känner i Fourvière är inte någon gudskänsla. Gud är mig lika främmande som alltid, det är kyrkan jag älskar. Just den här basilikan, hennes sten och hennes mosaiker och fönster. Om ni ser mig där i tyst tillbedjan framför Jungfru Marias staty så är det inte Guds Moder mina tankar går till utan just de välvilliga skönhetsdrag som framträder för min hänförda blick där och då.

Jag tror inte nödvändigtvis att Lyon kommer att göra mig lycklig. Lycka upplever jag tämligen enkelt, det är till sin natur en hastigt övergående känsla. Den där mer långvariga förnöjsamheten är inget jag eftertraktar, hellre aldrig helt tillfredsställas och låta begäret ständigt behöva stimuleras. Och jag tror verkligen Lyon kommer att stimulera min tanke. Nej, låt mig rätt det påståendet: Lyon stimulerar mig redan. Staden får min fantasi att skena, den ger min tanke näring.

***

Tills flytten i september är det dock oklart hur frekvent jag kommer att uppdatera här. På Instagram ägnar jag mig åt något slags mikrobloggande, titta gärna in där om ni vill. Vidare medverkar jag i senaste numret av Tidskriften Staden med en novell som mest är ett slags fan fiction på dekadenterna, huvudsakligen Baudelaire och Huysmans, och samtidigt en liten (erotisk) traktat om (djurs) självmord och med en mer seriös text om dekadenternas relation till färgen gult i Tidskriften Biblis (nummer 74 som utkommer i början av juli).

***

Här är Rilke-passagen som jag tänkte på. Dock i Åke Leanders översättning, den där Ljus klassiker-utgåvan med förord av Erik Lindegren. Jag har för mig att jag läst, eller att någon sagt, att den här översättningen är undermålig. Jag har inget att jämföra med och kan dessutom inte tyska men nog skrev väl Rilke om enhörningar när han talade om La dame à a la licorne och inte noshörningar som Leander skriver?!

”Och då, när det jollrade så varmt och svampigt på den andra sidan: då var det där igen för första gången efter många, många år. Det som hade injagat mig den första, djupa förskräckelsen, när jag som barn låg i feber: det stora. Ja, så hade jag alltid sagt, när de alla stodo kring min säng och togo pulsen på mig och frågade mig, vad som skrämt mig. Det stora. Och när de hämtade doktorn och han var där och talade med mig, så bad jag honom, att han bara skulle göra så att det stora gick sin väg, allt annat gjorde ingenting. Men han var som de andra. Han kunde inte ta bort det, fastän jag då var liten och det borde ha varit lätt att hjälpa mig. Och nu var det åter där. På senare tid hade det helt enkelt hållit sig borta, inte ens under febernätterna hade det kommit tillbaka, men nu var det där, fastän jag ingen feber hade. Nu var det där. Nu växte det ut ur mig som en svulst, som ett andra huvud, och var en del av mig, fastän det ju inte alls kunde höra till mig, eftersom det var så stort. Det var där, som ett stort, dött djur, som en gång, medan det ännu levde, hade varit min hand eller min arm. Och mitt blod gick genom mig och genom det, som genom en och samm kropp. Och mitt hjärta måste anstränga sig mycket, för att driva in blodet i det stora: och blodet räckte nästan inte till. Och blodet gick ogärna in i det stora och kom sjukt och uselt tillbaka. Men det stora svällde upp och växte ut över ansiktet på mig som en varm blåaktig böld och över mitt sista öga var redan skuggan av dess kant.”

Annonser