I am myself alone (del 2)

Är det inte fiktionens triumf över verkligheten? Historien levandegjord i Cumberbatchs, i Irons drag – genom skaldens ord. (Eller är jag jävig i frågan? Vanns jag över till esteternas sida för så länge sedan att jag inte minns något annat. Life imitating art.) Är inte allt skrivande till syvende och sist ett fåfängt försök att betvinga verkligheten. Ett slags själens abnormitet, högmodigt utropar den sig allsmäktig och i sitt eget, slutna universum är den verkligen det. Vad är en författare? I sitt förord till romanen Angel* av Elizabeth Taylor (nej, inte DEN Liz Taylor, förbannelsen att dela namn med en berömdare berömdhet!) skriver Hilary Mantel:

”All the same, what Taylor knows – an it is the one odd fact that ties her to her creation, and drives her book – is that good writers and bad writers, when they are talking about their art, sound remarkably the same. Their early struggles are the same. Their inner thriumph feel the same. The only way in which they differ is that bad writers, once they get the initial break-through, usually make more money. […]”

Jag minns en intervju med Jan Guillou som jag såg på TV när jag var sådär 16-17. Full av gymnasialt övermod och självförtroende, ungdomens respektlöshet och ännu fullt solida ideal vackert spacklade med lysande illusioner, hyste jag för denne, som jag såg det, medelmåttige sell-out inget annat än avgrundsdjupt förakt. Nå, så stadig i sadeln på denna min mycket höga häst betraktade jag alltså Guillou sitta i sin jävla jaktpaviljong till skrivarstuga och berätta om sin senaste bok. Och när han beskrev slutscenen började rösten att liksom att darra, mannen hade tårar i ögonen av rörelse. Häpen insåg jag att han stod under sina ords påverkan, där fanns ingen distans – detta var ingen machiavellisk bedragare som listigt skrev mot bättre vetande. Inte för att Guillou gråter på väg till banken – men texten, själva skrivandeakten, den föddes ur något ärligt.För en bad writer kanske publikens beundran fungerar som ett kvitto på, ett bekräftande av, den egna smaken. Det finns två lärdomar här. För det första ska man vara försiktig innan man dömer ut även den mest kommersiella författare (texten är naturligtvis en annan sak!). Att börja med första sidans bokstav och ta sig till sista sidans punkt är ett företag värt all respekt. Den andra lärdomen är betydligt mer oroväckande: att texten är sprungen ur ärlighet garanterar på intet sätt dess kvalitet. Det luriga är naturligtvis att författaren själv aldrig kan veta hur det förhåller sig.

Angel är berättelsen om Angelica Deverell, en författarinna i slutet av förra sekelskiftet som skriver populära romaner. Gestalten är löst baserad på lika bästsäljande som excentriska författarinnor som Marie Corelli m.fl. Oansvarig, egocentrisk lever hon helt i sin drömvärld. Genom att underkänna den yttre världen kan den inte heller påverka hennes. När hon inser att dagdrömmarna och lögnerna hon väver kring sin egen tillvaro kan präntas ned på papper, att andra kan förföras av denna inre värld, blir det snart hennes värv. Angel är fullkomligt oberörd av verkligheten. Romanens nyckelscen är hennes första möte med det som kommer att bli hennes förläggare. Han är villig att publicera manuskriptet… efter några mindre ändringar. Man behöver, till exempel, ingen skruvkork för att öppna champagneflaskor.  ”Nej, sade Angel.” Hon vägrar att göra minsta ändring. Det är texten som den är eller inte alls. Verkligheten? Den är Angel fullkomligt likgiltig. Nej, mer än så: den är hennes fiende. Och lika likgiltigt är det för läsarna som blir förtjusta. Med pengarna hon tjänar tillåts ett slags klassresa – en bättre adress, klänningar och möbler. Men Angel saknar den vanliga klassresenärens ängslighet, det materiella välståndet är inte ett sätt att delta i det sociala spelet och klättra i societeten. Det är en värld som inte existerar för vår författarinna, i hennes värld kan hon inte göra några felsteg och det är detta förhållningssätt som hon pålägger sin omgivning. Autencitet, är fullkomligt oviktigt. Angel iscensätter sin dröm, i denna fantasivärld är hennes ord lag. Mantel skriver:

”Angel is self-deluded, at times almost deranged. She overrides the meek and timid, she is callous in pursuit of the preservation of her glorified image of herself, and she is no admirer of ”human nature.” One could argue that the author is showing us Angel as an awful warning; that she is telling us ”this is how bad art is made.” But I don’t think the book is as simple as that. It seems to me that what Elizabeth Taylor does is to de-romanticise the process of writing and show it to us close up, so that we are aware of that if ten percent of the process is exhiliration, the rest is tedium, backache and the fear of failure; that, whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Writers are monsters, she is telling us; how else would you be reading this book?”

Angels motsats är mannen hon förälskar sig i (eller med vem hon kommer så nära det är möjligt en förälskelse, snart har han också inordnats i den storslagna berättelsen om Angelica Deverells liv. (Sann narcissism är alltid ett slags solipsism.) Edmé är aristokrat, han lever ett oansvarigt rumlarliv (Angel roar sig aldrig, humor och nöje kräver alltid ett visst mått av självdistans) men är också, faktiskt, en begåvad konstnär. Naturligtvis missförstås av sin egen samtid, dessutom arbetar han inte speciellt ofta – han har inte den där utthålligheten som Angel. Hon köper honom med sina pengar, och han tillåter sig att köpas. Taylor går dock inte i fällan att göra honom till ett offer, Edmé är tämligen osympatisk. Spelare, alkoholist med ett humör och ett våldsamt drag. Hans porträtt, liksom övriga figurer i boken, i synnerhet Angel själv, tecknas av författarinnan men ett slagsmycket brittisk, ironisk distans – till skillnad från Angel har hon humor. Jag kan se henne le ett sådant där engelskt leende över sina sidor, ett leende som bara är en liten ryckning i mungipan, men det är inget kallt leende, det är fullt av ömhet för Taylor vet, precis som vi, att vi alla är precis lika fåniga, självupptagna och bristfälliga som personerna där på sidorna.

Whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Angel är inte en dålig författare, hon är den fulländade författaren. Skapandes första impuls är fåfängan, tron att man har något att säga. Dess andra är viljan till makt, att tvinga på omgivningen sitt eget jag. Hur? Med lögner, ljuvliga lögner och blodisande lögner. Med masker och krokodiltårar. Författare? Det är att på än gång tro sig rymma universum och samtidigt vara dess härskare.

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.
[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Författandets två principer: å ena sidan förställning och lögn, och å andra sidan svällande högmod och erövringslusten. Alla författare är monster.

Angel.png

*Boken har även filmatiserats. På svenska fick filmen heta ”Hennes envisa hjärta” – vilket är rätt fint, med ett annat pronomen hade det kunnat vara en bok om Baudelaire. Jag har under flera åt försökt att se denna film, jag såg trailern när den visades på bio 2008 men sedan glömt bort namnet på filmen i olika omgångar. En gång hittade jag den i en videobutik i Uppsala, hyrde den och något annat. Vi såg den andra filmen först, sin vana trogen somnade min man efter drygt halva filmen och vi kom oss aldrig för att se Hennes envisa hjärta som lämnades tillbaka osedd och så glömde jag bort titeln igen. Det var bara för ett par veckor sedan som jag uttråkad bläddrade igenom HBO:s eller Netflix utbud av historiska dramer som jag av en ren händelse snubblade över den. Där hette den inte något om envishet eller hjärtan utan kort och gott ”Angel”, dessutom var bilden inte alls något som påminde mig om filmen. Nej, faktum är att jag vid ett flertal gånger bläddrat förbi den, nu klickade jag av ren leda. Och det var den! Jag såg filmen två gånger och beställde sedan ett helt gäng Taylor-romaner från en nätbokhandel.

 

Annonser

I am myself alone (del 1)

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Jag hade helt missat att SVT visar den andra omgången av BBC:s filmatisering av Shakespeares Henriad. Den första omgången visades förra året och föranledde att mitt medeltidsintresse ånyo blossade upp. Eftersom glöden ännu inte falnat är det nu med dubbel frenesi jag återupptar mina självstudier av den engelska kungalängden. Jag är ingen akademiker, det jag eftersöker är ett slags personligt förhållande till historien. Jag är dålig på att memorera namn (för att inte tala om att ALLA heter samma sak, jag vet inte vad som är besvärligast, det eller en rysk 1800-talsroman där alla har FLERA namn) – mina vänner kommer jag däremot ihåg. Det handlar om att ta klivet över seklerna och umgås med dessa nya figurer, lära sig deras levnadsöden. Neutraliteten är därför inget ideal, varje fråga, varje möte på historiebokens sidor är ett ställningstagande. (Därför blir jag i djupet sårad när jag i Berlin möter ett triumferande monument över fransk-tyska kriget 1870-71: det är inte glömt, inte förlåtet.)

Historikern, han försöker dra slutsatser om ett verkligt skeende. Bygga modeller av den svunna tiden. Men när jag vällustigt rusar seklerna bakåt, då är det för att bygga ut min inre värld – och däri ligger hela skillnaden. Jag välkomnar därför fiktiva källor, de levandegör historiens torra källtexter. Det är enklare att memorera om man kan hänga upp namnen på kött och blod; Henry IV, det var Jeremy Irons, Henry V hans snygga son som efter sitt rumlande med Falstaff vinner militära segrar i Frankrike (Agincourt!), därefter har vi den veke och fromme Henry VI som förlorar kronan till huset York, på det följer några Edward (minns vilka i ordningen här, III och IV?) den senare är omyndig när han kröns och avsätts snart av sin farbror och då fängslas han och brodern (ni kanske har hört talas om the Princes in the Tower) och så har vi nämnde farbror, Benedict Cumberbatch, som kröns Richard III. Att spela denna ärkeskurk är knappast en lätt uppgift och jag vet inte om jag är helt övertygad av Cumberbatch i rollen (lite kul dock att Moriarty dyker som den franske kungen Charles någonting, ja, jag är dålig på siffror) men en rysning går ändå längs ryggraden vid Richards monologer.

För ett par år sedan hittades för övrigt Richards kvarlevor under en parkeringsplats. Här hittar ni ett ganska långt men fantastiskt läsvärt blogginlägg om fyndet och om den historiske Richard III. Nå, Richard besegras som bekant i slaget vid Bosworth (kungariket för en häst!) på denna dag, dvs den 22 augusti*, 1485 av bl a Henry Tudor och med det är såväl rosornas krig som den engelska medeltiden slut.

Att det alltid är skurken som fascinerar mest. Intressant är också att Shakespeare understryker Richards svekfullhet – det snarare än grymheten och vansinnet är hans mest grundläggande egenskap. I passagen ur vilken citatet som inleder detta inlägg är hämtat (ur Henry VI del 3) hänvisar Richard också till Machiavelli vars handbok Fursten han kan sägas vara en tämligen framgångsrik adept när det kommer till hänsynslösa ränker. Den blivande tyrannens utmärkande drag är annars just att han präglas (och plågas!) av sitt utseende. Puckelryggen kan aldrig röra sig incognito – i världens ögon är han alltid sig själv. Däri den obeskrivliga lockelsen att göra detta jag till sitt eget, att så att säga återerövra det och i förlängning också påtvinga världen det. Det verkliga jaget inte i världens ögon, utan dolt som en dolk i rockärmen. Denna rörlighet som börjar som ett verktyg för maktspel glider sedan över i vansinne. Om jag har gett mig tolkningsföreträdet till såväl mitt jag som verkligheten, hur ska jag veta när det uppkommit en diskrepan? Det finns inga hållpunkter. Manipulationen dras ett varv för långt, lögnaren tror på sina egna lögner. Varje paranoid impuls ges legitimitet – off with their heads – och tyrannen är född. Det ligger en mycket effektfull obalans förhållandet mellan den fysiska vanställdhet, som är statisk, och sinnet som förställer sig utan att blinka. Det är som om själen har fått slagkant, den har blivit lika monstruös och abnorm som köttet. Och samtidigt, i det brottet finns också en sårbarhet, en förlorad mänsklighet, om man så vill – åskådaren fylls av ambivalenta känslor, och ur dem: fascination.

*När inlägget skrevs var det mycket riktigt den 22 augusti, jag har bara inte kommit mig för att lägga upp det förrän idag.

Be still life

”Autokrommetoden, även kallad färgraster-metoden, är en tidig metod för framställning av färgfotografier som utvecklades 1904 av bröderna Lumière. Metoden fungerar efter principen additiv färgblandning. Med autokrommetoden lyckades man för första gången att framställa ett färgfotografi med enbart en enda exponering. Innan dess fick man ta tre bilder, en för varje färg.”

Jag älskar gamla bilder från fotografiets gryning. Det är dels ett sätt att komma det förflutna nära, över många bilder ligger som atmosfären av innerlig vardaglighet. Men de följer också ett måleriets logik, kompositionen är en annan än dagens. Den långa exponeringstiden ger bilderna en lite suddig, mjuk drömlik karaktär. Liksom i målningar uppstår ett annat djup, ljuset bäddar in motiven, till skillnad från dagens fotografier som ofta, i mitt tycke, blir lite platta.

Jag har valt ut några av mina favoriter (de är tagna 1900-10). Vill man se fler föreslås denna sida och därefter Googles bildsök.

 

 

Jag älskar hur hon på en gång trotsig och nonchalant riktar blicken strax bortom kameran. Liksom uttråkad och tankfull med drag som får mig att tänka på en målning av Khnopff, en käklinje som nästan är lite maskulin i kontrast till den slanka flickkroppen. Guldarbanden och ringarna, en orm som upprepar och understryker lockarnas former i hennes hår. Det är som ett barockstilleben; bakgrundens klärobskyr, mörkret kring hennes ben. Blommorna i vasen utblommade, man kan föreställa sig den fadda doften av orkidéer, liljor, vars vatten borde bytts, blommor som borde kastats för flera dagar sedan. Den ormbunksliknande plymen ser tussig ut och gul av pollen. Gardinen, rummets intimitet får mig att tro fotot inte är taget i en ateljé, men inte heller ett hem. Jag tänker ett hotellrum. Det gula aftonljuset är inte nordens kalla utan Medelhavets, ett litet hotell av medelklass på någon badort vid franska Rivieran? I bakgrunden skymtar, vad, ännu en gardin? Det är för otydligt, ornamenten framträder som ristade i, inte väggen, utan själva bilden – det är inte längre ett hotellrum, det är en tavla av Moreau. Så mycket vemod i den där blicken. Inte känns hon utsatt eller obekväm inför kameran, hon är sin egen. Hennes tankar är någon annanstans, förlorad i en smärta som inte avslöjas för betraktaren; hon skjuter fram hakan lite och behåller sin hemlighet.