Be still life

”Autokrommetoden, även kallad färgraster-metoden, är en tidig metod för framställning av färgfotografier som utvecklades 1904 av bröderna Lumière. Metoden fungerar efter principen additiv färgblandning. Med autokrommetoden lyckades man för första gången att framställa ett färgfotografi med enbart en enda exponering. Innan dess fick man ta tre bilder, en för varje färg.”

Jag älskar gamla bilder från fotografiets gryning. Det är dels ett sätt att komma det förflutna nära, över många bilder ligger som atmosfären av innerlig vardaglighet. Men de följer också ett måleriets logik, kompositionen är en annan än dagens. Den långa exponeringstiden ger bilderna en lite suddig, mjuk drömlik karaktär. Liksom i målningar uppstår ett annat djup, ljuset bäddar in motiven, till skillnad från dagens fotografier som ofta, i mitt tycke, blir lite platta.

Jag har valt ut några av mina favoriter (de är tagna 1900-10). Vill man se fler föreslås denna sida och därefter Googles bildsök.

 

 

Jag älskar hur hon på en gång trotsig och nonchalant riktar blicken strax bortom kameran. Liksom uttråkad och tankfull med drag som får mig att tänka på en målning av Khnopff, en käklinje som nästan är lite maskulin i kontrast till den slanka flickkroppen. Guldarbanden och ringarna, en orm som upprepar och understryker lockarnas former i hennes hår. Det är som ett barockstilleben; bakgrundens klärobskyr, mörkret kring hennes ben. Blommorna i vasen utblommade, man kan föreställa sig den fadda doften av orkidéer, liljor, vars vatten borde bytts, blommor som borde kastats för flera dagar sedan. Den ormbunksliknande plymen ser tussig ut och gul av pollen. Gardinen, rummets intimitet får mig att tro fotot inte är taget i en ateljé, men inte heller ett hem. Jag tänker ett hotellrum. Det gula aftonljuset är inte nordens kalla utan Medelhavets, ett litet hotell av medelklass på någon badort vid franska Rivieran? I bakgrunden skymtar, vad, ännu en gardin? Det är för otydligt, ornamenten framträder som ristade i, inte väggen, utan själva bilden – det är inte längre ett hotellrum, det är en tavla av Moreau. Så mycket vemod i den där blicken. Inte känns hon utsatt eller obekväm inför kameran, hon är sin egen. Hennes tankar är någon annanstans, förlorad i en smärta som inte avslöjas för betraktaren; hon skjuter fram hakan lite och behåller sin hemlighet.

Advertisements

4 thoughts on “Be still life”

  1. Likheterna mellan fotografiet med den nakna kvinnan i rummet och Fernand Khnopffs introverta porträttkonst är så pass iögonfallande att jag tvivlar på att det kan röra sig om en ren tillfällighet. Tack för fina bilder och en inlevelsefull bildanalys.

    1. Fotografen heter Paul Bergon. Förutom att ta symbolistiskt eteriska av bilder av nakna kvinnor medförfattade han en bok om orkidéer – vilket känns som helt rätt i den tiden och rimliga gentlemannasysslor i slutet av förra seklet. Någon direkt koppling till Khnopff har jag inte kunnat finna – trots visst googlande. Precis som du tänkte jag att det liksom var _för_ likt för att vara ett sammanträffande. Bilden skiljer sig dessutom från annat jag hittat av Bergon. Det gör den bara än mer gåtfull, till dess förtjänst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s