Jag hade någon idé att jag skulle skriva här varje dag av mina två år i Lyon. Inte nödvändigtvis långt, bara några ord, en anteckning, kanske en bild, någonting. Ett slags dagbok. Kanske som ett försök att gripa tag i den här tiden, jag ser den rinna som sand i timglaset. För jag inbillar mig att denna tid, det är mitt livs bästa. Jag är förälskad i denna stad, i min tillvaro här – i lägenheten och möblerna som omger mig. Skänken i vardagsrummet är en orimlighet där den står på sina för höga och för smala ben (som en tjock dam i högklackat sade S) och jag älskar den. Utanför mitt fönster går skolbarn förbi, det är nästan oktober och tjugoåtta grader. Tanken på att tiden är utmätt, att jag kommer att tvingas lämna detta, det fyller mig med ett slags panik även om jag ser fram emot att vara i sammanhang där mitt ansikte inte är en främlings. Nå, men ambitionen fallerade redan på första försöket: igår började Lyon-tillvaron och ja, inte blev det något skrivet.

Det blev uppackning och en utfärd ut i staden istället. Jag ville till Fourvière-basilikan, dels för att det är dit min längtan går, dels för att jag avlagt något slags löfte om att tända ett ljus vid Jungfru Marias fötter om katterna och jag klarade resan ned välbehållna. Nå, vi klarade oss och jag är inte den som bryter mina löften. Vi åt lunch i Vieux Lyon och gick sedan hela vägen upp genom trädgårdarna. Själva basilikan var som jag mindes den, någonstans övade någon på gregoriansk sång. Färre turister än i juni, antydan till höstfärger och torra löv. Varmt och förlåtande höstljus dom fick tingen att glöda, ingen antydan till kyla, bara ett ljus så mycket mildare än en vårens skarpa. Som gjorde världen sig redo att gå till sängs, allt lite lojt och sömnigt.

Jag hade inte besökt Parc des Hauteurs bakom basilikan, på kullen, så vi promenerade under trädens skugga på breda promenadvägar. När vi nådde änden, en stor korsning. – Kan vi inte gå över, sade jag. – Det är kanske, jag är nästan säker på det, en vidunderlig utsikt över den där muren. Så vi korsade gatan, tog oss till muren och väntade oss Saône och Alperna i ett disigt fjärran. Icke! Precis under oss bredde en annan stad ut sig. Vidsträckt, en syster till Lyon därnere, fanns här Cimitière de Loyasse – som alla katolska kyrkogårdar var den en de dödas stad med vägar och kvarter. Lyon, Loyasse – bara namnen var inverterade versioner av varandra, skugg- och solsida. Mitt hjärta slog och slog och slog. Det enda jag älskar mer än städer är deras kyrkogårdar, och att nu möta en helt oväntat och utan förväntningar… Vi följde muren till dess ingång.

Det är en stor och vidsträckt kyrkogård. Men liksom Père Lachaise är en storstad med sina kullerstensbelagda avenyer fanns det något lantligt, stundom nästan italienskt, över Loyasse. Kyrkogårdens trädgårdsmästare använder inga bekämpningsmedel och mellan gravarna behåller man orörd ängsmark för att främja biodiversiteten. Över gångarna kilade små gröna ödlor, i det torra gräset där man fortfarande kunde ana vissnade ängsblommor fladdrade rödsvarta och vita fjärilar, syrsor spelade och bin surrade. Höga träd bjöd frikostigt på skugga, på deras stammar och över monumenten klättrade murgröna och andra klängerväxter. Och samtidigt: formklippta buskar, barockgeometriska gångar (återigen, mer en italiensk känsla över detta än en fransk.) Det var ett sant romantiskt landskap, något som kunde blommat i Byrons fantasi, tänker jag mig. Själva monumenten var små gravkapell, anspråksfulla pyramider, många små-Fourvièrer. Basilikan själv höjde sig i fjärran, vid en snabb anblick skulle man kunnat luras av perspektivet och trott att den bara var ännu ett gravmonument. Centralt en hög pelare, ett minnesmärke över Lyons brandmän som omkommit i lågorna. Det var rörande såsom kyrkogårdar alltid är rörande. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, att jag så skamlöst lapade i mig den estetiskt fullkomliga upplevelse: fullkomlig för att den vilar på människors sorg. Den vemodiga stämning som jag så ivrigt klädde mig i; blommorna, gravarna, statyerna som mina ögon girigt tuggade i sig, allt är andras sorg och tröst. Jag har inget att där att göra egentligen, en slags känslans parasit som annekterar deras förlust och hänger bilderna av den på min tankens väggar, desarmerad och esteticerad. Och det värsta, själva denna handling, detta övergrepp är för mig en del av njutningen eftersom det alltid finns ett mått av njutning i våldet och för att kanske ingenting är så lustfyllt som att betvinga verkligheten och dess invånare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s