En sund själ i en sund kropp

Det är vår nu. I parken inte bara tittar blommorna fram (jag ville skriva margueriter men när jag slår upp det i ordboken står det att det är prästkragar, och prästkragar, för mig, vajar på betydligt högre stjälkar, de här är som små pärlor i gräset och för tankarna till våra tussilago; och förutom dessa som alltså i min barndom kallades för marguerite finns också lila penséer, blommande träd, röda bär på en buske; det är februari, man häpnar) utan i delar av parken är luften mättad av dofter. Man känner blommorna, det luktar grönt av färska skott och träden ger i från sig en strävare, varmare lukt som för tankarna till Fjärran Östern. Inget av det är överväldigande ännu, luften är fortfarande vårfrisk och termometern rör sig mellan 10 och 15.

***

Jag var i Sverige för ett tag sedan, främst för att träffa några av dem jag saknar. Mina föräldrar, vännen A (som ju nästan är som en bror) och min bror (som är min bästa vän). Min far har flyttat tillbaka till Ljungskile där jag tillbringade större delen av min uppväxt. Det var snö och isigt och blåst som bar med sig saltet från Västerhavet. Det var på en gång förändrat och detsamma – det fanns något slags trygghet i det. Att vandra i sin barndoms trakter, det är att gå i en palimpsest där de mest prosaiska detaljer frambesvärjer minnen: en kurva man ramlade i med cykeln, en sten i vattnet man stegade ut till den gången när hela viken frös, huset där man köpte sin första kattunge etc. Jag kan bli lockad av tanken på att tillbringa ett helt liv på en enda plats, läsningen av Gilead aktualiserades dessa trakter. Man blir, tror jag, kanske mer förbunden med en naturlig känsla för tidens gång och den egna platsen i historien när man liksom väver samman sin historia med en plats – dess historia och framtid blir ens egna. Även om jag ibland leker med tanken att köpa ett litet hus vid havet på denna min ort, så inträder snart en obekväm känsla när jag vistas där för länge. Det finns också en klaustrofobi att se samma ansikten som man alltid sett – och framför allt bli sedd av samma blickar. Då måste man plötsligt bära sin barndom på kavajslaget, så mycket jag gjort för att ta mig bort från den obekväma, valhänta flicka jag en gång var.

bild8

Vem är jag nu? – Du har blivit en sådan som du hatar, sade maken häromdagen. Och det är alldeles sant; jag går upp för en löprunda innan jobbet, sover åtta timmar varje natt (varken mer eller mindre) och väljer sallad istället för pasta eller pommes frites. Och allt detta gör jag inte av tvång, utan lust – och det gör det hela så oändligt mycket värre och allmänt olidligt. Ja, och när jag gick hemåt från parken häromdagen och svängde in på det som ju är min gata nu och blicken föll på det vackra gula huset i korsningen innan man kommer till oss, då tänkte jag att jag nog är den lyckligaste person jag känner just nu. Om jag tidigare hukat i stormar, om det funnits ett mörker i mig som ätit på min själ så är det som att jag badats i ljus och styrts in i lä. Känslan är inte en av att detta liv sådant det ser ut är något exceptionellt som kräver särskilt tacksamhet, utan snarare att allt äntligen är som det borde vara. Som det alltid borde ha varit. Kanske var jag ett bortskämt barn, kanske har jag framhärdat i denna bortskämdhet. Är det så, ger jag ett bortskämt intryck? Känslan av jag tycker är min rätt, vad jag tycker skall tillfalla mig – den kanske är överdriven. I den finns styrka att hämta, styrka att bända världen efter min förväntan. Jag gick till sängs och såg ett annat liv framför min ögon, ett bättre liv; jag öppnade dem och bilden var verklighet.

***

Det enda jag kanske saknar är sällskapslivet. Hittills har jag varit helt uppfylld av staden och vår kärlekshistoria. Att lära känna dess invånare, det är nästan svartsjuka som avhåller mig. Att staden också är deras, att de har en relation till den. Och värst, att deras stad inte är densamma som min. Att de kommer ge mig ett annat perspektiv och göra det lite svårare att se staden sådan den ter sig för mig (= en kysk tavla av Khnopff).

***

– Om jag fick välja, sade jag till maken, så skulle jag mycket hellre skriva en roman blir en bestseller än ett verk av hög artistisk kvalitet som överlever mig och skriver in mitt namn i evigheten. Därtill är jag alltför mycket hedonist; jag vill hellre ha en Hermès-väska i detta liv. Dessutom tycker jag mig nog dra mitt lass i kvalitetslitteraturens kolgruvor genom min översättargärning. När jag för första gången såg mitt namn på en boks titelsida erfor jag en väldig lättnad. Nu kan jag dö nöjd, tänkte jag, vad som än händer efter detta så finns det en bok med mitt namn och jag har gjort något att vara stolt över för Litteraturen. Och när jag var i Borås tillsammans med A som var nominerad till det prestigefyllda debutantpriset (kände jag, förvånande nog, bara glädje å hans vägnar, inte ett stygn av avundsjuka eller missunnsamhet – någonstans på vägen blev jag en bättre person än jag någonsin kunnat tro om mig själv! men alltså, där i Borås) kunde jag inte känna igen mig i författarnas ovilja att inta scenen. – Är man författare, sade A, är man ju av en helt annan personlighetstyp. Och i mitt bröst sjönk hjärtat, för även om jag i princip håller med och fördömer det klimat där författaren förväntas visa upp sig annat än genom sitt verk och skrivande och denna uppvisning blir viktigare än verken, så ropade den där scenen och strålkastarljusen på mig. Av detta drog jag slutsatsen: kanske är jag ingen seriös författare. Långt från Sverige blir perspektivet ett annat, det finns ingen respektabilitet att upprätthålla och desto mer utrymme för lekfullhet. Så jag laddade ner en e-bok: How to write a blockbuster novel och nu växlar jag mellan översättning på förmiddagarna och att om eftermiddagarna leka i genrelitteraturens sandlåda. Kanske att jag vänder åter till det mer seriösa skrivandet i framtiden, men för tillfället roar det mig storligen att berätta dessa sagor för mig själv!

one-does-not-simply-write-a-book

Joho!

Annonser

Morituri te salutant

För bara en vecka sedan var det fortfarande vinter. Det var som om Lyon var djupfryst, världen var målad i transparent akvarell – stålgrått, lasurblått, ljunglila – tomt på gatorna, från Alperna kom en vind som bar med sig minnet av smält snö, vätan lade sig över ansiktet: allt var kallt och fuktigt.

Jag gick för mig själv i parken och mindes plötsligt en incident: Året var alldeles nytt, jag gick över en bro. Bredvid oss cyklade en man förbi som hejdade sig och såg ut  över floden. Hans blickar fick mig att också spana, utan att se något märkvärdigt. Herrn stannade till och sade förklarade: De har hittat un cadavre. Ett lik. Och mycket riktigt, vid nästa bro stod ett par bilar med blinkande blåljus, en liten polisbåt guppade på floden, och på det frostgröna gräset, en vit presenning. Faller man i Rhen har man inte någon chans, strömmarna är starka och våldsamma. Du kan föras kilometer, mil, innan din svullna kropp stiger till ytan, fastnar i ett brofäste.

Vardagligheten i det hela. Två främlingar stannar till på en bro och betraktar döden. Dubbelheten i denna känsla, ett slags förfäran och ett slags förbrödring. De levandes gemensamma pakt mot de döda, ett lättat hångrin, därför att ett memonto mori är också en påminnelse om att tiden ännu inte löpt ut och så stark är denna insikt att den genast kastar sig ut att söka bekräftelse i annat liv: förenar fotgängare och cyklist.