Dagdrömmar

Regnet kom, efter det: värmen igen. Jag har en fläkt, men den rör mest runt det varma. Lindarna nedåt gatan blommor, det enda som letar sig in genom de öppna fönstren är deras söta doft och ingen svalka, ingen svalka alls. Maken är bortrest, i tre dagar har jag legat utsträckt och dagdrömt. Trots att jag har tusen saker att göra: en bok att korra, ett förlag att sköta, en tvätt att tvätta har jag ansvarslöst förlorat mig i mig själv. Som ett slags förlängning av skrivandet som ju också är att vara en suverän i sin egen värld – men fullkomligt meningslöst och själviskt för att det inte utmynnar i något, ingen produkt, inget resultat; bara en stunds ljuvlig förströelse för mig. Värmen, värmen, värmen och jag har ingen lust till mat, bara vatten och en munfull frukt när kvällen kommer och hettan blir något mindre påträngande. Så trots att jag knappt rört mig, bara svettats i den mörklagda kammaren, känns det ändå som att jag förlorat något kilo (jag äger ingen våg så kan inte kontrollera) och jag känner mig precis smal och snygg som man alltid gör efter en tredagarsfasta. Tre dagar i ett tillstånd som inte riktigt är sömn, men inte heller vaka där dröm och dagdröm avlöst varandra alltmedan ljuset utanför skiftat från gult till vitt, rosa och slutligen mörkblått och svart.

Mest har jag tänkt på Menton. För ett tag sedan upptäckte jag att man kan få ett franskt slott till priset av en trea i Stockholms innerstad. Sedan denna upptäckt har jag samlat ett par sajter som jag tvångsmässigt kollar av kanske inte dagligen men i vart fall ett par gånger i veckan. Den sida jag tycker bäst om listar inte bara slott utan även större villor, gårdar, privatpalats etc. Nå, i värmen längtar jag till havet – fast sedan längtar jag ju alltid till havet. Jag växte upp med dess saltstänk i ögonen. När vindarna kom rullande över viken väjde jag inte utan stod med blicken vidöppen riktad mot allt det bohusländskt gråa – himmel, hav, klippor, också tallarna och granarna var en grå nyans av grönt – och kände min själ kasta sig ut mot horisonten som inte ens den var öppen, stängd som den var av den olyckligt placerade ön Orust. Bort härifrån, bort från allt. Jag stod där och brann av längtan och hoppades att min längtan var stark nog att bära mig bort till andra stränder. Jag drömde om städer och vin på serveringar med vänner, jag drömde om litteraturen och ett hem att kalla mitt eget. Jag drömde om andra länder, om dyra skor och mest drömde jag om Frankrike.

Nu, några och trettio, ligger jag i ett dunkelt rum i Lyons diplomatkvarter i en lägenhet med inga andra krav på mig än att göra det jag har lust till. Allt som finns är anteckningsböcker att fylla. Mina ögon är slutna nu, men drömmarna större än någonsin. Jag förmår aldrig stanna upp, målet är alltid lika långt bort hur jag än rör mig framåt, hur jag än klättrar på samhällets stegar och socioekonomiska kurvor – jag är Akilles och jag lyckas aldrig jaga fatt på den där förbannade sköldpaddan. Småflicksdrömmar; glittret från en ryggsköld inlagd med ädelstenar? Klassresenärens (om det nu är det jag är) förbannelse: att aldrig vara säker, att alltid vilja ha mer? Eller: vad världen lärt mig, den beredd att bända sig för min vilja.

Så, jag drömmer om Menton.

Menton, Mentone – på franska sidan gränsen, precis där Côte d’Azur blir italiensk Riviera. Ett litet fiskeläger som smyckats med stora villor från la Belle Époque fångat mellan Alpernas sydligaste utlöpare och Medelhavet. Som samhället där jag en gång växte upp kanske, mellan hav och fjäll. Men vackrare, ljusare – målat i pastell och solsken. En hetta man flyr i havets azurit eller en pool blå som lapis lazuli. Jag drömmer om en villa ritad av Charles Garnier, samme arkitekt som också ligger bakom Parisoperan och Monacos stora kasino. Flärdfulla sekelskiftes-drömmar i sten när de är som allra mest luxuösa. I min villa från 1892 slår jag alla fönstren på vid gavel, jag går upp till terrassen högst upp och blandar en Gin & Tonic, sätter mig på stenräcket och ser ut över Garavanbukten långt där nere; i fjärran Cap Martin och Italien. Är jag tillfreds där, är jag stillad? Min själ kastar sig ut över vidden och rider på vindarna som i dessa trakter getts namn, den milda zephyren och den italienska siroccon som ibland letar sig hela vägen upp till Menton med sin afrikanska ökensand. I de varma kastbyarna tumlar själen och leker med skränande sjöfåglar. Så sjunker solen, hastigt som den alltid gör vid Medelhavet, och det blir en sammetssvart natt doftande av jasmin och pinjeträd. Uttröttad, utrasad kommer själen hem, kurar ihop sig som ett litet djur under mitt hjärta och med en förnöjd liten suck sluter den ögonen.

 

(Bilder från http://www.bellesdemeures.com)

Annonser