Dagdrömmar

Regnet kom, efter det: värmen igen. Jag har en fläkt, men den rör mest runt det varma. Lindarna nedåt gatan blommor, det enda som letar sig in genom de öppna fönstren är deras söta doft och ingen svalka, ingen svalka alls. Maken är bortrest, i tre dagar har jag legat utsträckt och dagdrömt. Trots att jag har tusen saker att göra: en bok att korra, ett förlag att sköta, en tvätt att tvätta har jag ansvarslöst förlorat mig i mig själv. Som ett slags förlängning av skrivandet som ju också är att vara en suverän i sin egen värld – men fullkomligt meningslöst och själviskt för att det inte utmynnar i något, ingen produkt, inget resultat; bara en stunds ljuvlig förströelse för mig. Värmen, värmen, värmen och jag har ingen lust till mat, bara vatten och en munfull frukt när kvällen kommer och hettan blir något mindre påträngande. Så trots att jag knappt rört mig, bara svettats i den mörklagda kammaren, känns det ändå som att jag förlorat något kilo (jag äger ingen våg så kan inte kontrollera) och jag känner mig precis smal och snygg som man alltid gör efter en tredagarsfasta. Tre dagar i ett tillstånd som inte riktigt är sömn, men inte heller vaka där dröm och dagdröm avlöst varandra alltmedan ljuset utanför skiftat från gult till vitt, rosa och slutligen mörkblått och svart.

Mest har jag tänkt på Menton. För ett tag sedan upptäckte jag att man kan få ett franskt slott till priset av en trea i Stockholms innerstad. Sedan denna upptäckt har jag samlat ett par sajter som jag tvångsmässigt kollar av kanske inte dagligen men i vart fall ett par gånger i veckan. Den sida jag tycker bäst om listar inte bara slott utan även större villor, gårdar, privatpalats etc. Nå, i värmen längtar jag till havet – fast sedan längtar jag ju alltid till havet. Jag växte upp med dess saltstänk i ögonen. När vindarna kom rullande över viken väjde jag inte utan stod med blicken vidöppen riktad mot allt det bohusländskt gråa – himmel, hav, klippor, också tallarna och granarna var en grå nyans av grönt – och kände min själ kasta sig ut mot horisonten som inte ens den var öppen, stängd som den var av den olyckligt placerade ön Orust. Bort härifrån, bort från allt. Jag stod där och brann av längtan och hoppades att min längtan var stark nog att bära mig bort till andra stränder. Jag drömde om städer och vin på serveringar med vänner, jag drömde om litteraturen och ett hem att kalla mitt eget. Jag drömde om andra länder, om dyra skor och mest drömde jag om Frankrike.

Nu, några och trettio, ligger jag i ett dunkelt rum i Lyons diplomatkvarter i en lägenhet med inga andra krav på mig än att göra det jag har lust till. Allt som finns är anteckningsböcker att fylla. Mina ögon är slutna nu, men drömmarna större än någonsin. Jag förmår aldrig stanna upp, målet är alltid lika långt bort hur jag än rör mig framåt, hur jag än klättrar på samhällets stegar och socioekonomiska kurvor – jag är Akilles och jag lyckas aldrig jaga fatt på den där förbannade sköldpaddan. Småflicksdrömmar; glittret från en ryggsköld inlagd med ädelstenar? Klassresenärens (om det nu är det jag är) förbannelse: att aldrig vara säker, att alltid vilja ha mer? Eller: vad världen lärt mig, den beredd att bända sig för min vilja.

Så, jag drömmer om Menton.

Menton, Mentone – på franska sidan gränsen, precis där Côte d’Azur blir italiensk Riviera. Ett litet fiskeläger som smyckats med stora villor från la Belle Époque fångat mellan Alpernas sydligaste utlöpare och Medelhavet. Som samhället där jag en gång växte upp kanske, mellan hav och fjäll. Men vackrare, ljusare – målat i pastell och solsken. En hetta man flyr i havets azurit eller en pool blå som lapis lazuli. Jag drömmer om en villa ritad av Charles Garnier, samme arkitekt som också ligger bakom Parisoperan och Monacos stora kasino. Flärdfulla sekelskiftes-drömmar i sten när de är som allra mest luxuösa. I min villa från 1892 slår jag alla fönstren på vid gavel, jag går upp till terrassen högst upp och blandar en Gin & Tonic, sätter mig på stenräcket och ser ut över Garavanbukten långt där nere; i fjärran Cap Martin och Italien. Är jag tillfreds där, är jag stillad? Min själ kastar sig ut över vidden och rider på vindarna som i dessa trakter getts namn, den milda zephyren och den italienska siroccon som ibland letar sig hela vägen upp till Menton med sin afrikanska ökensand. I de varma kastbyarna tumlar själen och leker med skränande sjöfåglar. Så sjunker solen, hastigt som den alltid gör vid Medelhavet, och det blir en sammetssvart natt doftande av jasmin och pinjeträd. Uttröttad, utrasad kommer själen hem, kurar ihop sig som ett litet djur under mitt hjärta och med en förnöjd liten suck sluter den ögonen.

 

(Bilder från http://www.bellesdemeures.com)

Värmeslag

En dryg vecka har det varit temperaturer kring trettio grader nu – med ett slags kulmen under helgen – och jag befarar att jag kommer gå samma öde till mötes som de där stackars pensionärerna när det var värmebölja i Paris och folk låg hemma i sina kvava lägenheter och dog. Katterna är lika utslagna som jag och osedvanligt ointresserad av mat – vattnet går däremot åt. Detta är naturligtvis förödande för allt arbete, man har till runt 13 på sig att få något gjort – sedan blir tillvaron olidlig. Idag kom en stor slöhet över mig vid 14 och efter att ha läst ett halvt kapitel på sängen i sovrummet (det svalaste rummet) somnade jag och vaknade igen vid sex-tiden, svettklibbig och torr i munnen. Är det såhär det ska vara till oktober nu? frågade jag min spegelbild i badrummet och skvätte lite kallt vatten i pannan. Alla planer på att göra Frankrike-tillvaron till något mer permanent övergavs raskt och det är med längtan jag läser SMHI:s väderprognoser. 12 grader och mulet – det låter ju som en dröm! Nu har solen gått ner och jag sitter med en stor fläkt på full styrka ungefär 20 centimeter från ansiktet. Utifrån letar sig den fortfarande varma stadens alla dämpade ljud in, tillsammans med doften av grannens jasmin och rosor. Imorgon ska jag släpa mig in till centrum och införskaffa en filt så att jag kan korrläsa utsträckt under ett träd återstoden av denna alltför-varma vecka.

an obsession for freedom

Jag är genuint kluven till detta att lägga ut sina dagboksanteckningar, det känns så fruktansvärt förmätet men samtidigt gör det så gott att vässa sin tankes klor någonstans. Kanske blir jag flitigare.

I Sverige införskaffade jag Per Hagmans nya, Allas älskare, ingens älskling som jag läste ut för några dagar sedan. Och tyvärr, tyvärr för jag ville verkligen tycka om den, är jag nog lite besviken ändå. Det är mycket reflektioner kring politik och flyktingsituationer, om förljugen fair-trade och stockholms-medelklassens inskränkthet. En del träffsäkert och fyndigt formulerat, men jag gäspar ändå för plötsligt känns det som att jag läser en krönika i typ ETC eller dylikt. Metoden att dela med sig av små glimtar av sin utlandstillvaro är jag också personligt kluven till.

På resor och under utlandsvistelser insåg jag snart att det var mycket lätt att skapa effekt genom att beskriva detaljer som på svenska får ett värde av den enkla anledning att de är främmande. Det vill säga, min text blir automatiskt spännande och exotisk när jag beskriver interaktionen med min bagare runt knuten här i Lyon eller när jag går under mörka cypresser i Reggio Emilia. Jag behöver liksom inte göra någonting. Bland annat skrev jag ett kort litet inlägg om hur stora hundarna är i Lyon, till skillnad från andra städer som Paris och Stockholm och förde något litet resonemang kring detta. (För att inte tala om riskerna det medför när man rör sig i stadsmiljö, även om man är ganska duktig på att plocka upp här i Lyon, bättre än i Paris!) Men jag förkastade texten och slängde den, äcklad av hur lätta poängerna jag gjorde var. Det handlar alltså inte om något slags exotiserande (”så lustiga de [infödingarna] är och gör) utan bara en medvetenhet om att företeelser och därmed jag själv och mitt liv blev intressantare av en geografisk omlokalisering.

Vilket naturligtvis är halva nöjet med att befinna sig i utlandet, men som litterär metod finner jag den tveksam. Eller, nu låter det kanske mer negativt än det var menat. Låt oss sammanfatta med att jag ser verktyget Hagman håller, ett verktyg jag själv förkastat, och lite av illusionen bryts. Till saken hör väl också att det blir lite väl många presentationer av udda existenser som liksom bara fyller ut texten, som en lång rollista med tillhörande rollbeskrivningar utan att det för den skull följer någon pjäs.

Eller så är det bara så enkelt att historierna som Hagman delar med sig av inte är lika spännande längre? Det var längesedan jag läste den nu, men det jag minns bäst från hans förra självbiografiska roman var de avsnitt som handlade om hur hans försökte få flyga en falk. En del av tjusning att läsa Hagman, tänker jag nu, är kanske att förundras över en lite ytliga och lätt bedagade ibland glassiga, ibland sjaskiga miljöer. Det är att genom litteraturen smaka på ett liv där man valt frihet över trygghet – utan att det för den skulle blir för romantiserat eller tillrättalagt, man får intrycket av att insatsen är på riktigt. Kanske är jag inte lika lättimponerad längre, kanske finns det för många beröringspunkter för att texten skall kunna ha önskad effekt på mig?

En annan reflektion: de tunna band Hagman talar om, möten mellan främlingar på barer och i kvarteret, är de inte på sätt och vis ett manligt privilegium? Som van ensamresenär är min erfarenhet att det inte alls är självklart att söka upp de folkliga alkisbarer Hagman talar om. När man som kvinna inbjuds till ett samtal över borden på någon restaurang eller café måste man först försöka utreda den underliggande agendan. Eller skvallrar detta bara om min egen ovilja mot oönskad kontakt med andra. De där alkisbarerna och den sortens män som frekventerar dem, hur blir de tillgängliga för en kvinna? För det handlar ju inte bara om att själv vara bekväm med att stiga in där, utan att öppna sig för gemenskapen. Måste den kvinnliga tillgängligheten alltid vara implicit, ibland explicit, kroppslig?

Jag tänker på Lana del Reys musikvideo till låten Ride från 2012 som för mig representerar den amerikanska drömmen om frihet åskådliggjord som en väg som  försvinner in i horisonten mer än gamla rockrävars (även Springsteen ofta spelades i mitt barndomshem, Thunderroad, Born to run!)  eller unga beat poeters (On the road!) visioner. Ur videons inledande monolog:

I was always an unusual girl.
My mother told me I had a chameleon soul, no moral compass pointing due north, no fixed personality; just an inner indecisiveness that was as wide and as wavering as the ocean…
And if I said I didn’t plan for it to turn out this way I’d be lying…
Because I was born to be the other woman.
Who belonged to no one, who belonged to everyone.
Who had nothing, who wanted everything, with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about it, and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.

Det är inte som Aase Berg skriver i sin recension i DN att: ”En kvinna i hans rotlösa sits romantiseras däremot aldrig, hon betraktas som ett förtappat psykfall. Som kvinna finns det bara ett alternativ till att hamna i facket för krisande och sköra sobrilvrak, och det är att dö med flaggan i topp. Vi vet alla hur det gick för Thelma och Louise.” Den kvinnliga vagabonden existerar, men hennes frihetsutövning ser lite annorlunda ut och upplevs annorlunda därför att hennes begränsningar och samhällets förväntningar på henne ser annorlunda ut. Att en manlig vagabond, Per Hagman-typen om ni så vill, ligger runt är det ingen som höjer på ögonbrynet över. En kvinna sådan den Lana del Rey målar upp som urskiljningslöst ligger med äldre biker-män misstänks genast för att vara ett offer. Men det är precis som att man kan rikta ett deltagande medlidande mot den manlige vagabonden för att han saknar ett hem, en familj, ett tryggt bostadslån. Man ser en brist, man ser ett misslyckande eller ett offer – en negation så att säga och inte att det det snarare är så att man kan välja att leva sitt liv så och därtill vinner vissa saker som är den som valt tryggheten förvägrade.

Hagman skriver underhållande, lite slängigt sådär och med en tydlig röst. En redaktör borde fått honom att stryka de tråkigaste partierna om världsläget, alla de där minikrönikorna. Poängen, Per, hade framgått så mycket tydligare då. Detsamma gäller när Hagman hittar en formulering som han blir lite för förtjust i och sedan hamrar in gång på gång. Detta gäller såväl titelns ”allas älskare, ingens älskling” som uttrycket ”splendid isolation” och de där tunna banden som dyker upp en gång för mycket för att den här läsaren inte skall börja sucka.

Trots att jag säkert låtit grinig i det här inlägget hade jag mer trevligt än inte med romanen. Det är stundom riktigt underhållande och Hagman gör som sagt en del bra poänger. Framför allt, framför allt, tycker jag att han är sympatisk figur, både som ett befriande udda inslag på den svenska litteraturscenen som rent allmänt. Om han koketterar (vilket han gör) så sker det med glimten i ögat och något slags ironisk självdistans. Ja, jag tycker att Per Hagman verkar genuint sympatisk och nu när jag funderar på saken undrar jag om det inte i hans fall är så att texten, som ju därtill är självbiografisk, liksom är underställd hans person. Precis som jag förlåter en vän som tagit ett glas vin för mycket och börjar lägga ut sina politiska teorier sitter jag artigt mig igenom också de passagerna hos Hagman. Det finns tajtare och mer slipade texter, bättre texter helt enkelt, men det som får mig att välja Hagman över dem är att han ställer sig helt nära sin text. Det är inga kverulantiska övningar detta, det finns inga förbehåll – det känns helt enkelt ärligt och sant. Och det är det förnämsta sätt en text kan vara skriven – oaktat vad den sedan berättar.

Copyright/fotograf: Petra Hallberg

Appendix 2: Det finns en gata där alla vet mitt namn

Kära vänner, detta är första gången jag på fullt allvar bloggar från ett café. Jag tänker mig att det är lite i linje med det faktum att jag ägnade förmiddagen åt att spela in en podd. Denna samtid. Göteborg är soligt och och skönt, välkomnande såsom Sverige varit alltsedan jag anlände sista april. Nu snöar det uppe i Stockholm, har jag hört. Nå, solen följer i mina steg. Jag får den här känslan av att livet är tillrättalagt, lika lögnaktig som de glassiga bilder man delar med sig av på sociala medier – med undantag om att det är själva verkligheten som riggats för mig så att jag skall tro tillvaron är betydligt behagligare än vad den egentligen är.

Efter podden (som spelades in ute i förorten, herregud, Hisingen!) åkte jag in till ”stan”. Det var i vanlig ordning jag själv, pensionärer, mammor med barnvagnar och skolkande ungdomar. Hemma i mina kvarter i Lyon ser man en och annan lyxhustru (som jag), men jag antar att bostadspriserna i Göteborg gör det svårt att leva på bara en inkomst, så här är också kvinnorna på sina arbeten och kontor och dylikt – allt det där man har när man lever ett ”riktigt liv”. Jag har ju, som jag säkert skrivit förr och som ni vid det här laget är oändligt less på att höra, sedan länge bestämt mig för att inte spela efter reglerna och ja, helt enkelt fuska med i livet.

Så här sitter jag och njuter av sådant som egentligen inte borde tillfallit mig. Faktum är att det nästan är lättare att njuta av Lyon på detta göteborgska kafé än på plats. I Frankrike är jag en tämligen timid, mycket svensk individ som lider av viss uttalsosäkerhet. Det franska temperamentet: insolent, sprittande och i grunden ointresserat som måste forceras. Det franska gatulivet med sina trånga trottoarer och obefintliga marginaler: ja, man går och trängs rent fysiskt! är mig ovant och en källa till osäkerhet. Jag känner mig inte lika hemma som i Paris, som jag ändå till viss del tycker mig ha bemästrat. I Lyon upplever jag att jag behöver spela en mer aktiv roll i dessa vardagens alla mikromöten. Tillbaka i Sverige bär jag ändå med mig den lilla franskhet jag ändå övat upp, och jag bottnar i språket. Resultat: en vänligt påträngande kund och restauranggäst, småprat med kassörskor, ett på dessa breddgrader nästan kontinentalt beteende. Lägg till detta en väl utvecklad damighet, en flod av ”tack snälla” och en välmålat röd chanelnagel som bestämt pekar ut en vara, ett vin, ett bakverk.

Så har jag alltså lärt mig att spela det som jag alltid tänkt skulle bli min paradroll. Välklädd, välsminkad, vänligt vältalig – utan att det för att all denna damighet för den skull kväver all kvinnlig sensualitet: ett antytt strumpeband, ett oförskräckt dekolletage, en viss vällust i rörelsemönstret etc. etc.

Inget av det där jag precis skrev är egentligen sant. Eller, det är ju det men också inte. Så fort man börjar skriva om ett ”jag” dubbleras det man försöker fånga med detta jag och ju mer man skriver desto mer främmande blir det. Jag började måla en bild, gjorde jag inte? Och förresten är det ju en omöjlighet, eftersom man försöker beskriva utifrån något som bara upplevts inifrån. Det är därför den skrivande egentligen skall ägna sig åt att inifrån betrakta och beskriva det yttre, snarare än den omöjliga uppgiften att vända sig inåt. Ögat kan aldrig se ögat. När jag läser igenom styckena här ovanför drabbas jag av en oerhört leda. Jag, jag, jag – det känns närmast kannibalistiskt eller koprofagiskt. Att skriva om ett ämne, det känns ändå i någon mening meningsfullt. Att skriva om sig själv, det känns bara obscent.

Likväl påminner jag mig hur roligt jag tycker det är att läsa andras reflektioner kring det egna livet. Ju vardagligare desto bättre, texten slår upp fönstret till ett annat liv och för ett ögonblick kan man andas luft friskare än den kvava i det där som kallas ”jag”.

Appendix 1: La grande Chartreuse

Vi åkte upp i bergen, upp, upp, åkte vi. En slingrande väg längs med en liten alpfors mellan trädklädda branter. Ljuset var transparent och kyligt: hit ned nådde solens strålar inte. Små broar där man inte kunde möta en annan bil, vi fördes från sida till sida av sprickan mellan bergen. Ibland var vägen liksom uthuggen i stenen och bergen hängde över våra huvuden: att på en gång känna hotet av att krossas och falla ut i bråddjupet. Försiktigt i serpentiner blank bok och gran – uppåt, ständigt uppåt. Och vi nådde gränsen till den stora öknen där Sankt Bruno en gång irrat på 1000-talet. En liten platå, en äng som nästan var en gräsmatta med grönt, frodigt gräs. Tystnad och stillhet, en kristallklar luft som rullade ner från snöklädda topparna tillsammans med en sol som värmde som en gudsblick…

Hade man varit mer religiöst skolad, hade man vågad störa stillheten här vid tystnadens gränsmark hade man kunna sjunga: Lovad vare du, min Herre // med hela din skapelse, // särskilt för broder Sol, // som skänker oss dagen och ljuset. // Vacker är han i sin väldiga glans. // Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. Jag steg ur bilen med hjärtat fortfarande i halsgropen efter färden upp och höjdskräckens svindel och från la Grande Chartreuse två kilometer bort, otillgänglig för min karaktär och kvinnliga kön, föll hänförelsen som ett eko längs bergssidorna. ”Nu blir jag katolik”, tänkte jag. ”Nu, äntligen, händer det”, och jag kände något slags lättnad som om en stilla kamp som pågått så länge jag kan minnas plötsligt avgjorts. Det fanns andra turister där, men alla rörelser var långsamma och liksom dämpade, alla människor var skuggor i naturen.

Vi gick upp i museet där allt om kartusianmunkarna och deras orden stod att lära. Jag fäste blicken på tavlor från renässans och barock som bleknade i jämförelse med det man ser i Italien hos Caravaggio och Tizian. Jag gick i gångar med en pedagogisk audioguide i örat och det handlade om historia och arkitektur och Skriften och den tysta begrundan. Det var mycket intressant och informativt – jag blev genast fullkomligtt uttråkad. Munklivets övning i ödmjukhet, eremittillvaron i ensamhet och arbete. Allt var fridfullt och hade häpnadsväckande fadd smak av vardaglighet. Dagdrömmen därute i solen, i Alpernas dramatiska landskap, den dog på mina läppar innanför de vitrappade stenmurarna.

bild 2

Som så ofta kände jag mig i otakt med själva världen. Det jag läst in i den religiösa känslan, ja, i själva gudsbegreppet hade egentligen ingenting att göra med verkligheten. Det var en romantisk bild som jag målat upp för mig själv och som jag velat lura mig att tro var en sanning. Här stod jag och bläddrade i de religiösa skrifterna och påmindes hur alldeles, förfärligt tråkiga jag finner dem. Saligheten i prosa blir dogmatisk och träig – blodfattig rent av, och jag vill ju känna blodet rusa. När jag tänker på tron är det en klar låga jag ser (Lovad vare du, min Herre // för broder Eld, genom vilken du upplyser natten åt oss. // Skön är han, lekfull, mäktig och stark), men där vid en kartusiansmunks prosaiska hyvelbänk och vita skrud var det som att någon lutade sig fram och blåste ut den lågan.

Ja! jag kommer alltid att dras mera till de stora syndarna. Till historiens alla Oscar Wilde som inget längtar mer än att trycka en het kyss på den pilsargade Sankt Sebastians blodiga läppar – även om priset är evig förtappelse. Njutningen nu eller frälsningen sedan… kanske kan jag en dag böja min nacke och hoppas på nåd och förlåtelse för att jag alltid gjort ett och samma val.

Tillbaka i Lyon gick jag i parken med de som står mig närmast. Rosorna och pionerna blommade lustfyllt och spred en mild arom i luften. Solen kysste axlar och nacke och jag gick i parken som var den min egen och alla söndagsyra påskflanörer mina gäster som jag likt en välvillig furstinna tillät njuta av det enkla och fulländade nöje en park om helgen utgör.

I det rus jag lever dessa dagar är jag suverän och allsmäktig. Min värld är mycket liten och därför allmänmänsklig. Nu när jag skriver dessa ord inser jag att denna min tillvaro påminner om munkarnas i ödemarken uppe på berget. Vem jag talar jag med om dagarna, vem bryter min isolation som kretsar kring arbetet? Skillnaden är att allt i min värld är lustfyllt och njutning – här finns ingen kyskhet, inga övningar i ödmjukhet – och framför allt är den fullkomligt självtillräcklig. Min hymn blir sekulär och självcentrerad, jag famnar mänskligheten och världen – men jag gör det i mitt eget jag, uppfylld av mig själv. Det är lyckan, som alltid är tråkig och meningslös att skildra i text annat än som hymn. Alltså sjunger jag Franciskus Solsång för aldrig har jag älskat ett landskap såsom jag älskar min park och mina blommor – jag som växte upp bland saltstänk och karga granitklippor och Nordens mörker. Men oftare sjunger jag Walt Whitmans strofer och firar mig själv.

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil,
this air,
Born here of parents born here from parents the same, and
their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never
forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

 

Välkommen hem

På söndag för en vecka sedan kom jag hem efter att ha tillbringat två veckor i Sverige. Det var en på många sätt omtumlande resa där känslotopparna avlöste varandra oavbrutet och jag har kanske inte helt hämtat mig ännu. Därför tillbringade jag en stillsam vecka med två av tre katter nyopererade och samtliga i behov av uppmärksamhet och omtanke. Min make är bortrest, på konferens på andra sidan Atlanten men efter de två Sverige-veckornas intensiva samvaro var det nästan skönt att få landa i sig själv, hitta sin egen kärnpunkt igen. Man kan bli så splittrad av att spegla sig i andras blickar, som när man talar i telefon och hör sin egen röst något ögonblick efter man talat, vem är jag för dem, vem är jag för mig själv? Nå, med åldern spelar det där mindre roll. Man stelnar och blir fastare i konturerna, på gott och ont. Att flytta till ett annat land, det är också att på en gång härdas och smittas av den nya platsens seder. Jag skrev lite om det när jag var i Sverige, i ett kokett inlägg som jag sedan inte kunde med att lägga ut.

Jag har en hel samling inlägg som samlats på hög för att jag i publiceringsögonblicket äcklats av min röst, av själva handlingen att lägga upp dem för läsning. Det har delvis att göra med att Paulina 1880, min senaste översättning, släppts – vilket alltid gör mig lite mer skygg än vanligt. Paulina är lite speciell såtillvida att det är en mycket personlig utgivning för egen del. Jag kan fortfarande inte uttala mig om textens litterära kvalitéer, jag snubblade över texten för vad? två år sedan? och blev liksom besatt av den. Den lämnade mig ingen ro och som något slags exorcism blev lösningen att översätta den för att befria mig från den.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som hakade sig fast i mig. Det var något med dess ambivalens, att hur mycket jag än läste och översatte, hur jag än försökte gripa tag i den så gled den bort. De många rösternas, hennes egen: Paulinas, och berättarens som ibland reste sig från bladet och såg mig, läsaren rätt i ögonen. Det var känslan av att ständigt missa den egentligen berättelsen, som utspelade den sig i ögonvrån och så fort jag vände blicken mot den upplöstes den i tunn rök. Dagboksavsnittens uppbrutna stycken, en rytm som jag tyckte mig känna igen, en rytm som liksom låg min egen mycket nära. På en gång fullt begriplig på ett närmast intuitivt sätt, och samtidigt alldeles obegriplig som en dörr utan handtag.

Jag tror kanske inte att den komma hitta så många svenska läsare. Den utgör rentav ett udda inslag i Alastors utgivning. Men Alastors utgivning, vad är det om inte ett slags läsdagbok för vad är en översättning om inte en noggrann läsning. De som troget följer utgivningen, de har, ovetandes, getts nyckeln till mina intimaste rum. Om den sen inte blir recenserad, om den inte säljer slut – det betyder mindre. En del av mig önskar nästan att blir så, att den faller i glömska som en stilla monolit över mina läsvanor och därmed över mig som människa. Mina egna texter slår jag inte vakt om på samma sätt, där går rörelsen endast utåt (jag talar). Men översättningen, den här översättningen, där har något trätt in i mig (jag lyssnade), skrivit om mig och sedan har jag delat med mig av det som hänfört mig så. Att få mitt arbete recenserat, det kan göra mig glad eller ledsen. Men att få vad som i grund och botten är en djup upplevelse recenserad, det kan tillintetgöra en.

En anledning till att Paulina 1880 berörde mig så djupt beror naturligtvis på att tron är dess tema. För ett tag sedan var min mor med sambo på besök här i Lyon och vi företog då en liten utflykt som bland annat förde oss upp i bergen och nästan hela vägen upp till Kartusianernas stora kloster som St Bruno grundade i slutet av 1000-talet. Efter detta besök skrev jag ett långt inlägg som jag inte publicerade därför att det snart blev inaktuellt. För att sammanfatta det hela blev jag uttråkad på kartusianmuséet vilket via vissa omvägar ledde till en storslagen sekulär bekännelse och högmodig lovprisning, ja närmast ett apoteos, av mitt eget jag. Till mitt försvar får sägas att våren precis slagit ut i full blom och med den pionerna i parken och detta tillsammans med lite för mycket Walt Whitman-läsning berusade mig. Ett vackert dop, en ny roll som gudmor, några böcker, senare är jag tillbaka där jag började: i längtan och tvivlet.