Välkommen hem

På söndag för en vecka sedan kom jag hem efter att ha tillbringat två veckor i Sverige. Det var en på många sätt omtumlande resa där känslotopparna avlöste varandra oavbrutet och jag har kanske inte helt hämtat mig ännu. Därför tillbringade jag en stillsam vecka med två av tre katter nyopererade och samtliga i behov av uppmärksamhet och omtanke. Min make är bortrest, på konferens på andra sidan Atlanten men efter de två Sverige-veckornas intensiva samvaro var det nästan skönt att få landa i sig själv, hitta sin egen kärnpunkt igen. Man kan bli så splittrad av att spegla sig i andras blickar, som när man talar i telefon och hör sin egen röst något ögonblick efter man talat, vem är jag för dem, vem är jag för mig själv? Nå, med åldern spelar det där mindre roll. Man stelnar och blir fastare i konturerna, på gott och ont. Att flytta till ett annat land, det är också att på en gång härdas och smittas av den nya platsens seder. Jag skrev lite om det när jag var i Sverige, i ett kokett inlägg som jag sedan inte kunde med att lägga ut.

Jag har en hel samling inlägg som samlats på hög för att jag i publiceringsögonblicket äcklats av min röst, av själva handlingen att lägga upp dem för läsning. Det har delvis att göra med att Paulina 1880, min senaste översättning, släppts – vilket alltid gör mig lite mer skygg än vanligt. Paulina är lite speciell såtillvida att det är en mycket personlig utgivning för egen del. Jag kan fortfarande inte uttala mig om textens litterära kvalitéer, jag snubblade över texten för vad? två år sedan? och blev liksom besatt av den. Den lämnade mig ingen ro och som något slags exorcism blev lösningen att översätta den för att befria mig från den.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som hakade sig fast i mig. Det var något med dess ambivalens, att hur mycket jag än läste och översatte, hur jag än försökte gripa tag i den så gled den bort. De många rösternas, hennes egen: Paulinas, och berättarens som ibland reste sig från bladet och såg mig, läsaren rätt i ögonen. Det var känslan av att ständigt missa den egentligen berättelsen, som utspelade den sig i ögonvrån och så fort jag vände blicken mot den upplöstes den i tunn rök. Dagboksavsnittens uppbrutna stycken, en rytm som jag tyckte mig känna igen, en rytm som liksom låg min egen mycket nära. På en gång fullt begriplig på ett närmast intuitivt sätt, och samtidigt alldeles obegriplig som en dörr utan handtag.

Jag tror kanske inte att den komma hitta så många svenska läsare. Den utgör rentav ett udda inslag i Alastors utgivning. Men Alastors utgivning, vad är det om inte ett slags läsdagbok för vad är en översättning om inte en noggrann läsning. De som troget följer utgivningen, de har, ovetandes, getts nyckeln till mina intimaste rum. Om den sen inte blir recenserad, om den inte säljer slut – det betyder mindre. En del av mig önskar nästan att blir så, att den faller i glömska som en stilla monolit över mina läsvanor och därmed över mig som människa. Mina egna texter slår jag inte vakt om på samma sätt, där går rörelsen endast utåt (jag talar). Men översättningen, den här översättningen, där har något trätt in i mig (jag lyssnade), skrivit om mig och sedan har jag delat med mig av det som hänfört mig så. Att få mitt arbete recenserat, det kan göra mig glad eller ledsen. Men att få vad som i grund och botten är en djup upplevelse recenserad, det kan tillintetgöra en.

En anledning till att Paulina 1880 berörde mig så djupt beror naturligtvis på att tron är dess tema. För ett tag sedan var min mor med sambo på besök här i Lyon och vi företog då en liten utflykt som bland annat förde oss upp i bergen och nästan hela vägen upp till Kartusianernas stora kloster som St Bruno grundade i slutet av 1000-talet. Efter detta besök skrev jag ett långt inlägg som jag inte publicerade därför att det snart blev inaktuellt. För att sammanfatta det hela blev jag uttråkad på kartusianmuséet vilket via vissa omvägar ledde till en storslagen sekulär bekännelse och högmodig lovprisning, ja närmast ett apoteos, av mitt eget jag. Till mitt försvar får sägas att våren precis slagit ut i full blom och med den pionerna i parken och detta tillsammans med lite för mycket Walt Whitman-läsning berusade mig. Ett vackert dop, en ny roll som gudmor, några böcker, senare är jag tillbaka där jag började: i längtan och tvivlet.

Annonser

Odjuret i Gévaudan

Odjuret i Gévaudan

Remy de Gourmont, 1922

”Vad var det? Man tvekade länge mellan en varg, en björn, en hyena som rymt från ett menageri. En prästman från provinsen skrev en tjock lunta för att bevisa att det inte kunde vara något annat än ett apokalyptiskt monster som Gud nedkallat för att straffa Gévaudans bergsbor för deras synder. Det vore verkligen att ett gott exempel på att Guds väger är outgrundliga! En professor vid Montpelliers medicinska fakultet, med en viss böjelse för mysticism, hade, efter att ha undersökt alla fakta i berättelserna om den fantastiska besten, en annan idé, nämligen att det aldrig existerat, i vilket fall inte själva djuret, utan att Odjuret i Gévaudan var en människa! Hypotesen stämmer bra överens med de flesta illdåd som mer eller mindre fastlades. Till att börja med åt Odjuret aldrig sina offer, men sprättade däremot ofta upp deras magar i självaste Jack Uppskärarens anda. Åtminstone en gång fastslogs att det vinnlagt sig om att skära halsen av sitt byte, en annan gång att gräva ner det, vilket vore verkligt extraordinärt gjort av ett vindunder. Dessutom finns flera vittnesmål som bestyrker att det, så att säga, ägde talets gåva! Allt det där och flera andra omständigheter, trots att man inte helt kan förlita sig böndernas vettskrämda skvaller, fick Monsieur Puech att antaga att odjuret inte var annat än en sadistisk galning som irrade på landsbygden och terroriserade dess invånare. De stackars bönderna kom inte på tanken att det kunde finnas en människa i stånd till så många och så fasansfulla brott; därav legenden om djuret, som illa fall hade den fördelen att den rentvådde mänskligheten. Galningen, som förutom vid utbrotten, kanske var helt harmlös, misstänkte aldrig. Det ledde till att säkert många människor strök med, men färre än vad hävdats, och att en ursinnig jakt helt tömde trakten från vargar som försvann för all tid. Djuren betalade människans skuld.”

gevaudan_akgimages

Minns ni förresten den märkliga, men estetiskt tilltalande, filmen Vargarnas pakt? Där är det en taxidermist och hans indianvän som beger sig till Gévaudan på kunglig order för att fånga in Odjuret. Det visar sig att besten ifråga är ett lejon som en depraverad 1700-tals fransman (men incestuösa böjelser, naturligtvis!) hämtat hem och klätt i något slags stålharnesk. Jag älskade den filmen! Jaktscenerna med hjältinnan i sina röda dräkt mot det franska, gröna landskapet där murgrönan växte längs grå trädstammar och övergivna slottsruiner. Dialoger på snötäckta förskansningar, kostymer som matchar miljön, opulenta middagar, kyrkor, aristokrater, vargar och tröstlöst regn, bordellbesök med märkliga opiedrömmar.

Monica Bellucci bär förresten den spetsmask, detta lilla lingerie-plagg som är en fransk uppfinning därför att här har också älskogen sin poesi, som bär just namnet loup: varg. (Den exklusiva och mycket dyra underklädesbutiken i mitt kvarter har en hel uppsjö varianter, som svensk blir jag lite generad å de medelålders flanörer som stannar och diskuterar de olika plaggens förtjänster.) Nu nr jag tittar på bilder från filmen kommer tanken för mig: är det inte lite som ett True Detective (säsong 1, SÅKLART, herregud) fast i 1700-talsmiljö? I meningen nakna kvinnolik, hemliga mördarkulter med prominenta medlemmar ur samhällets övre (som naturligtvis uppträder maskerade), hallucinationer, vridna grenar, en onämnbar ondska som är människans etc.?

brotherhood04

Som Remy de Gourmont påpekar i sitt korta prosastycke fanns redan tidigt idén i omlopp att det attackerna inte gjorts av ett djur. Mellan 1764 och 1767 attackerades 210 personer (även om den exakta siffran varierar i olika studier): 113 personer dog, 49 skadades. 98 åts delvis upp. Jaktmarkerna sträckte sig över 80 gånger 90 kilometer, en yta stor som ett mindre europeiskt land. Naturligtvis spekulerades det kring dåden och man sökte likaledes efter naturliga som övernaturliga förklaringar. Statens engagemang i frågan, de ditresta jägarna – det gjorde Odjuret i Gévaudan till ett slags massmedial händelse som det rapporterades om över hela Europa.  I de parisiska salongerna var det ett samtalsämne, sensationslystnaden är absolut i en del av den här historien. Så, först har vi attackerna, i sig obehagliga och våldsamma, därefter mytbildningen som tecknar ett djur av domedagsbibliska mått. På det följer dem som tar denna mytiska ondska och planterar den istället i en vanlig, dödlig människa hjärta. Det är naturligtvis ett effektfullt grepp; det sker i såväl Vargarnas pakt som True detective. När Gourmont använder sig av det vrider han dock det hela ett varv till, ja, han understryker att ondskans skepnad är mänsklig, men tonar samtidigt ner den lite: en galning, kanske färre attacker än vad som hävdas. Hans poäng är grymmare: det är den som är oskyldig som får betala priset. Och priset, det är inte mindre än total utplåning.

Sömnparalys

Åh, Mallorca-Hillevi för ett år sedan, varför översatte du så slarvigt? Och Grez-Hillevi i januari, varför putsade du inte texten redan då? Nu sitter jag med vad som bäst kan beskrivas som en hinderbana av svårighet på svårighet. Långa och tröttsamma googlingar (idag blev jag exempelvis expert på nunnedräktens olika delar och vad de heter). Man tycker att ni, mina försvunna dåtidssystrar, kunde lagt lite mer tid och energi på att knäcka de svåraste nötterna. Men icke, jag ser er framför mig. Hur ni rationaliserar: det viktigaste är att få fram en skiss att utgå från, sedan kan man putsa. Och så ett litet leende som dryper av självgodhet och skadeglädje: det där får framtids-Hillevi ta hand om. Ja, jag är här nu, och jag är inte glad.

Lite glad kanske, för att arbetet börjar flyta på. Och det finns en tillfredsställelse i att lösa en svårighet. Och bäst av allt: en kärlek till texten. En liten rysning längs ryggraden och en liten förvissning om att det är en bra text. Jag hoppas att Paulina 1880 når sina läsare, det är en intressant text och det börjar bli en hyfsad översättning av den.

***

Annars känns det som att jag håller på att fälla flera års ackumulerad trötthet som döda hudlager. Plötsligt rusar blodet ut i mentala muskler jag glömt att jag hade. Jag känner mig som en tillfrisknande konvalescent. Lycklig att åter kunna bruka kroppen anstränger jag den och upplever små bakslag när tröttheten kommer tillbaka. Maken håller mig under noggrann uppsikt, uppmuntrar förströelser och kortar mina dagar. Mest av allt ser han till att lyfta sjalen av skam att inte längre orka 9-timmarspass (7 dagar i veckan etcetera) framför datorskärmen. Jag är som på Avalon, i feriket kan jag vila och lägga alla åtaganden, verkliga och inbillade, bakom skyddande dimslöjor. Till viss del, i alla fall, men det är inte att säga lite för att vara jag.

***

Nå, men i denna själens islossning spelar kropp och sinne mig elaka spratt. Häromdagen kände jag mig febrig och trött. Jag satt framför datorn ett par timmar på förmiddagen och gick sedan vid tvåtiden tillbaka till sängen för att vila. Det var, precis som om kvällarna, till en början svårt att slappna av, men sedan slukades jag av sömnen som av en våg. Det var en tung sömn, men inte drömlös. Vänliga drömmar, inga maror som red genom dem. Det som sedan hände, och som jag ärligt talat inte riktigt hämtat mig ifrån, var vad jag efter lite googlande senare tror måste ha varit så kallad sömnparalys. Jag har läst om tillståndet tidigare, när du sover stänger hjärnan liksom ner vissa funktioner, exempelvis rörelser, varför du kan uppleva det som att du i drömmen springer utan att dina ben för den skull vevar i sängen. Under s k sömnparalys vaknar du utan att hjärnan helt ”startat upp” på nytt, du är med andra ord medveten, men du kan inte röra dig – vilket naturligtvis är förenat med ett starkt obehag. Jag har dock alltid trott att det är, hur ska jag säga, förhållandevis transparent tillstånd. Du är vaken, du kan inte röra dig.

Nå, det jag upplevde var att jag vaknade, jag slog upp ögonen och blev liggande eftersom jag  inte hade någon brådska att gå upp. Jag blev dock genast akut medveten om att det var någon i hallen utanför sovrummet. Jag kan inte säga att jag faktiskt hörde steg, men jag var övertygad om att någon var där. Fortfarande omtöcknad av sömnen och bara halvvaken (ändock: vaken) tänkte jag först att det var min make, men insåg genast att det var omöjligt, han var på sitt arbete. Allt detta skedde mycket snabbt, och jag kände nu hur närvaron var inne i sovrummet, jag låg med ryggen mot dörren och det var nu jag upptäckte att jag inte kunde röra mig. Totalt adrenalin påslag, panik – närvaron, som jag nu var övertygad var en demon, rörde sig närmare sängen och jag började ropa: Nej! Nej nej nej men naturligtvis hade jag ingen kontroll över tunga eller mun så det blev bara ett oartikulerat ljud. I paniken fortsatte jag ändå att försöka ropa ömsom ”nej” (för att liksom inte bjuda in den demoniska kraften?) ömsom ”hjälp”. Hur länge? Jag vet inte, ett par minuter? Tre? Tio? Det slog mig plötsligt att jag var i Frankrike, varför jag istället ropade ”non!” och ”de l’aide!” – även om resultatet var samma oartikulerade ljud. Nå, men när jag ropade på de l’aide så var det plötsligt som att en dimma lättade, jag hade trott att jag var fullt vaken men nu nådde jag en klarare medvetandenivå. En sömnig katt lyfte på huvudet och blinkade sömnigt mot mig (vilket översköljde mig med lättnad, alla vet att djur känner av demoner!). Ändå rusade mitt hjärta och skräcken pulserade i hela mitt jag. Det som skrämde mig nu var inte den eventuella demonen i första hand utan osäkerheten: är jag vaken nu? Jag steg upp och gick in i badrummet där bilden som mötte mig var betryggande ordinär. Kattens ointresse vittnade också om att de där ljuden jag trott mig åstadkomma bara var inbillade de med.

Vid det laget trodde jag att det rörde sig om en dröm. Jag har en historia av att med jämna mellanrum drömma så kallade lucida drömmar – drömmar där man är medveten och medveten om att man är i en dröm (jag har någonstans läst att personer som spelar mycket dataspel är mer benägna att drömma på detta sätt. Man är liksom van vid att se sig som en avatar, ett slags uppdelning av jaget som är synnerligen användbart i sitt drömliv.) Alltså kan jag stundom styra mitt drömliv rätt bra, återuppta en avbruten dröm, välja dröm etc. I de här lucida drömmarna har det dock det senaste året hänt ett par gånger att jag blir medveten om att jag befinner mig i en dröm, men jag har ingen kontroll över den och den blir till en mardröm varvid jag inte vet hur 1. vakna upp och 2. veta om jag faktiskt vaknat.

Det jag nu tänkte var att upplevelsen var en dröm av den här typen. Uppskakad, ensam, fortfarande lite febrig, satte jag mig genast framför google och sökte på ”drömma att man inte kan vakna” eller liknande och hamnade till slut på sömnparalys. Till skillnad från vad jag trott är tillståndet förutom själva symptomen att inte kunna röra sig nästan alltid förenat med hallucinationer av någon av tre typer: 1. man upplever en (ondskefull) närvaro eller 2. som ett tryck på bröstet, som satt det någonting där eller 3. så har man en utomkroppslig upplevelse. Dagens moderna vetenskap tror sig kunna förklarar såväl forna tiders vittnesmål om nattmaror, succubus och incubus-demoner samt bortförandet av utomjordingar med sömnparalysen.

Själv finner jag det synnerligen obehagligt hur godtyckliga och sköra ens relationer med den objektiva verkligheten är. Man är utlämnad till sina lögnaktiga sinnen och en lika lögnaktig hjärna som ska tolka den bristfälliga informationen som sinnena tillhandahåller.

I am myself alone (del 2)

Är det inte fiktionens triumf över verkligheten? Historien levandegjord i Cumberbatchs, i Irons drag – genom skaldens ord. (Eller är jag jävig i frågan? Vanns jag över till esteternas sida för så länge sedan att jag inte minns något annat. Life imitating art.) Är inte allt skrivande till syvende och sist ett fåfängt försök att betvinga verkligheten. Ett slags själens abnormitet, högmodigt utropar den sig allsmäktig och i sitt eget, slutna universum är den verkligen det. Vad är en författare? I sitt förord till romanen Angel* av Elizabeth Taylor (nej, inte DEN Liz Taylor, förbannelsen att dela namn med en berömdare berömdhet!) skriver Hilary Mantel:

”All the same, what Taylor knows – an it is the one odd fact that ties her to her creation, and drives her book – is that good writers and bad writers, when they are talking about their art, sound remarkably the same. Their early struggles are the same. Their inner thriumph feel the same. The only way in which they differ is that bad writers, once they get the initial break-through, usually make more money. […]”

Jag minns en intervju med Jan Guillou som jag såg på TV när jag var sådär 16-17. Full av gymnasialt övermod och självförtroende, ungdomens respektlöshet och ännu fullt solida ideal vackert spacklade med lysande illusioner, hyste jag för denne, som jag såg det, medelmåttige sell-out inget annat än avgrundsdjupt förakt. Nå, så stadig i sadeln på denna min mycket höga häst betraktade jag alltså Guillou sitta i sin jävla jaktpaviljong till skrivarstuga och berätta om sin senaste bok. Och när han beskrev slutscenen började rösten att liksom att darra, mannen hade tårar i ögonen av rörelse. Häpen insåg jag att han stod under sina ords påverkan, där fanns ingen distans – detta var ingen machiavellisk bedragare som listigt skrev mot bättre vetande. Inte för att Guillou gråter på väg till banken – men texten, själva skrivandeakten, den föddes ur något ärligt.För en bad writer kanske publikens beundran fungerar som ett kvitto på, ett bekräftande av, den egna smaken. Det finns två lärdomar här. För det första ska man vara försiktig innan man dömer ut även den mest kommersiella författare (texten är naturligtvis en annan sak!). Att börja med första sidans bokstav och ta sig till sista sidans punkt är ett företag värt all respekt. Den andra lärdomen är betydligt mer oroväckande: att texten är sprungen ur ärlighet garanterar på intet sätt dess kvalitet. Det luriga är naturligtvis att författaren själv aldrig kan veta hur det förhåller sig.

Angel är berättelsen om Angelica Deverell, en författarinna i slutet av förra sekelskiftet som skriver populära romaner. Gestalten är löst baserad på lika bästsäljande som excentriska författarinnor som Marie Corelli m.fl. Oansvarig, egocentrisk lever hon helt i sin drömvärld. Genom att underkänna den yttre världen kan den inte heller påverka hennes. När hon inser att dagdrömmarna och lögnerna hon väver kring sin egen tillvaro kan präntas ned på papper, att andra kan förföras av denna inre värld, blir det snart hennes värv. Angel är fullkomligt oberörd av verkligheten. Romanens nyckelscen är hennes första möte med det som kommer att bli hennes förläggare. Han är villig att publicera manuskriptet… efter några mindre ändringar. Man behöver, till exempel, ingen skruvkork för att öppna champagneflaskor.  ”Nej, sade Angel.” Hon vägrar att göra minsta ändring. Det är texten som den är eller inte alls. Verkligheten? Den är Angel fullkomligt likgiltig. Nej, mer än så: den är hennes fiende. Och lika likgiltigt är det för läsarna som blir förtjusta. Med pengarna hon tjänar tillåts ett slags klassresa – en bättre adress, klänningar och möbler. Men Angel saknar den vanliga klassresenärens ängslighet, det materiella välståndet är inte ett sätt att delta i det sociala spelet och klättra i societeten. Det är en värld som inte existerar för vår författarinna, i hennes värld kan hon inte göra några felsteg och det är detta förhållningssätt som hon pålägger sin omgivning. Autencitet, är fullkomligt oviktigt. Angel iscensätter sin dröm, i denna fantasivärld är hennes ord lag. Mantel skriver:

”Angel is self-deluded, at times almost deranged. She overrides the meek and timid, she is callous in pursuit of the preservation of her glorified image of herself, and she is no admirer of ”human nature.” One could argue that the author is showing us Angel as an awful warning; that she is telling us ”this is how bad art is made.” But I don’t think the book is as simple as that. It seems to me that what Elizabeth Taylor does is to de-romanticise the process of writing and show it to us close up, so that we are aware of that if ten percent of the process is exhiliration, the rest is tedium, backache and the fear of failure; that, whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Writers are monsters, she is telling us; how else would you be reading this book?”

Angels motsats är mannen hon förälskar sig i (eller med vem hon kommer så nära det är möjligt en förälskelse, snart har han också inordnats i den storslagna berättelsen om Angelica Deverells liv. (Sann narcissism är alltid ett slags solipsism.) Edmé är aristokrat, han lever ett oansvarigt rumlarliv (Angel roar sig aldrig, humor och nöje kräver alltid ett visst mått av självdistans) men är också, faktiskt, en begåvad konstnär. Naturligtvis missförstås av sin egen samtid, dessutom arbetar han inte speciellt ofta – han har inte den där utthålligheten som Angel. Hon köper honom med sina pengar, och han tillåter sig att köpas. Taylor går dock inte i fällan att göra honom till ett offer, Edmé är tämligen osympatisk. Spelare, alkoholist med ett humör och ett våldsamt drag. Hans porträtt, liksom övriga figurer i boken, i synnerhet Angel själv, tecknas av författarinnan men ett slagsmycket brittisk, ironisk distans – till skillnad från Angel har hon humor. Jag kan se henne le ett sådant där engelskt leende över sina sidor, ett leende som bara är en liten ryckning i mungipan, men det är inget kallt leende, det är fullt av ömhet för Taylor vet, precis som vi, att vi alla är precis lika fåniga, självupptagna och bristfälliga som personerna där på sidorna.

Whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Angel är inte en dålig författare, hon är den fulländade författaren. Skapandes första impuls är fåfängan, tron att man har något att säga. Dess andra är viljan till makt, att tvinga på omgivningen sitt eget jag. Hur? Med lögner, ljuvliga lögner och blodisande lögner. Med masker och krokodiltårar. Författare? Det är att på än gång tro sig rymma universum och samtidigt vara dess härskare.

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.
[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Författandets två principer: å ena sidan förställning och lögn, och å andra sidan svällande högmod och erövringslusten. Alla författare är monster.

Angel.png

*Boken har även filmatiserats. På svenska fick filmen heta ”Hennes envisa hjärta” – vilket är rätt fint, med ett annat pronomen hade det kunnat vara en bok om Baudelaire. Jag har under flera åt försökt att se denna film, jag såg trailern när den visades på bio 2008 men sedan glömt bort namnet på filmen i olika omgångar. En gång hittade jag den i en videobutik i Uppsala, hyrde den och något annat. Vi såg den andra filmen först, sin vana trogen somnade min man efter drygt halva filmen och vi kom oss aldrig för att se Hennes envisa hjärta som lämnades tillbaka osedd och så glömde jag bort titeln igen. Det var bara för ett par veckor sedan som jag uttråkad bläddrade igenom HBO:s eller Netflix utbud av historiska dramer som jag av en ren händelse snubblade över den. Där hette den inte något om envishet eller hjärtan utan kort och gott ”Angel”, dessutom var bilden inte alls något som påminde mig om filmen. Nej, faktum är att jag vid ett flertal gånger bläddrat förbi den, nu klickade jag av ren leda. Och det var den! Jag såg filmen två gånger och beställde sedan ett helt gäng Taylor-romaner från en nätbokhandel.

 

”Ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves” – om den moraliska uppgiften som imperativ

viviensapfo

Ett av sekelskifteslitteraturens många sympatiska drag är att många av författarna också var översättare. Det är något alldeles speciellt med förhållandet författare/författare – vad det gör med  skrivandet, inte bara för att man tvingas inhysa en, ofta större, själs tankar i sitt sinne utan i den ödmjukande processen att helt hänge sig en annan individ. I arbetet med Renée Vivien fick jag anledning att fördjupa mig i hennes Sapfo-översättningar. Det är märkliga volymer, författarskapets inledande övningar. Det är en sådana där böcker, så svåra att tänka sig idag: först den grekiska texten med sina lockande, suggestiva tecken, och så Viviens franska tolkningar – men det stannar inte där utan fortsätter med ett poem eller en prosatext inspirerad av den antika texten skriven av hon som fick smeknamnet Sapfo 1900. Det är ett så tilltalande och lekfullt att förhålla sig till litteratur och skrivande. Den där rörelsen, från ren läsning, till tolkning och översättning, till att den egna kreativitetens låga tänts blir så påtaglig. Det litterära stoffet allmängods som man tillåts bemäktiga sig och infoga i sin egen kreativitet.

*

Översättning, kan jag tycka, är betydligt lättare att rättfärdiga för sig själv än det egna skrivandet. Dess moraliska imperativ är mer påtagligt och ädlare eftersom allt eget uttryck och skapande har ett visst mått av själviskhet. I översättningens natur ligger ju detta, att sätta sig själv åt sidan och tjäna en annan. Jag kan därför också stötas lite av kollegors vilja att synas i rampljuset – rent konkret att se sina namn på omslag och i recensioner etc. – missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och rörd när mitt arbete lyfts fram av en recensent, men samtidigt får jag känslan av att det är att mata ett litet djur i som inte alls borde få växa till sig. Det är tudelat det där, en recension tänker jag är i första hand till för sin läsare och som läsare är jag definitivt intresserad av hur det står till med översättningsarbetet. Alltså: det ligger i mitt intresse som läsare att kritiken kommenterar översättarens arbete. Men att det också ligger i mitt intresse som översättare: tillåt mig tvivla.

*

Jag läser en artikel av Leandoer i översättartidskriften Med andra ord:

”Zweig berättar om sitt första möte med den av honom djupt beundrade belgiske poeten Emile Verhaeren, och hur han omgående bestämmer sig ”för att tjäna denne man och hans verk” (översättning av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson). Zweig inser att det kommer att ta honom flera år att introducera Verhaeren och dennes omfångsrika produktion på tyska, flera år då hans eget författarskap får ligga i träda, men bestämmer sig ändå på fläcken, eftersom han ger sig själv något större än uppmärksamhet och erkännande: en moralisk uppgift. ”Och om jag i dag skulle råda en ung och vägvill författare till någonting, så vore det att först tjäna ett större verk, som förmedlare eller uttolkare. Att osjälviskt tjäna någonting ger nybörjaren större säkerhet än de egna skapandet, och ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves.”

Rainer Maria Rilke ägnade sig under ett par avgörande år åt Rodin. Marcel Proust översatte, i stort sett utan att kunna engelska, John Ruskin: på köpet lärde han sig att bygga en katedral i ord. Stéphane Mallarmé, som ändå försörjde sig som engelsklärare, påstod sig ha ett engelskt ordförråd som var identiskt med Edgar Allan Poes. Det fina med Stefan Zweigs råd är att det är ett praktiskt råd: hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.”

Nå, om vi bortser från nyttoperspektivet: för min egen skull översätter jag för att utvecklas som författare, och istället dröjer vid den moraliska dimensionen. Är det inte så mycket mer tilltalande att göra något, inte för egen vinning, utan av moralisk plikt? Att ge sig en uppgift större än det egna, futtiga jaget, det är ju storartat! – men vi kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt, det där jaget måste utplånas om handlingen skall bli riktigt osjälvisk. Allt annat än verket måste du sätta åt sidan, ett verk som inte fötts i dig, utan i någon annan, större. Jag tycker i regel att det är något osmakligt och lite gnälligt över alla utrop av typen: ”ge mig och mitt arbete mer uppmärksamhet! Mitt arbete är VIKTIGT!” Som om arbetets vikt mättes i världens kladdiga uppmärksamhet? Det är att gå med på ett system som tilldelar saker och ting vikt som devalverar själva översättningens centralaste värden. Bär istället din osynlighet med stolthet, översättare, att vänta har du i bästa fall de initierade kollegornas uppskattande nick, en lyhörd kritikers glittrande blick.

*

Hängivenheten. Man kan vrida det ett varv till, till ett nytt perspektiv. För det ligger naturligtvis ett problem inbäddat i ovanstående resonemang. Översättaren är inte osynlig, kan inte vara. Hade hon varit det hade vi inte haft en ny text utan tystnad. Läs en översättare, hennes olika böcker och du kommer att se att hon kanske inte har en röst men väl ett perspektiv och ett temperament oavsett vilken text hon ger sig i kast med. Att översätta är en skapande handling, hade det inte varit det utan blott tekniskt hade alla översättningar sett likadana ut. Det gör de inte och skillnaden mellan en översättning och en annan är dess översättare. Problemet blir då: är det inte en handling av oändligt högmod och megalomani att ta sig an en text – och nu talar jag kanske i första hand från min horisont och erfarenhet av att endast arbeta med de mest sublima av texter – och klä det i sina ord, sitt temperament? Vem är jag! Vem är jag att tro mig kapabel, värdig!, att ge mig i kast med Proust, Wilde, Baudelaire! Hur kan man rättfärdiga detta högmod? Svar: Den enda ambition vi kan ha är att vara den bästa version av oss som vi kan vara. Det finns inget annat än detta. Ofullkomligheten måste vi forma till en piska att driva oss mot högre höjder. Alternativet: det vore tystnad och förlösande vila. Men att leva, också det är en plikt. I samma stund som vi slår upp ögonen och blir medvetna har vi getts ett imperativ: var! (Av vad? Gud, naturen – det spelar mindre roll.) Och då måste vi också vara, och vi bör sträva över att vara i fullaste mening: såväl kvalitativt som kvantitativt. Det du presterar kanske inte är den objektivt bästa översättningen (vad nu det är); men den är din. I detta är det inte verkets, eller publikens, eller litteraturhistoriens perspektiv – utan ditt som enskild översättare. Också du har rätt att bygga dig något slags mening. Tillåta dig något slags njutning.

 

Bloy-dagboken: s. 57, 19 465 ord

Att översätta Bloy är som att få ett mycket trassligt nystan och försiktigt kamma ut det. När man väl förstått hur trådarna löper samman, vad meningen betyder och dess avancerade bild- och symbolspråk, gäller det att ta sin egen prydliga svenska och försöka trassla till ett svårforcerat nystan. Jag delar upp meningen i pusselbitar, reder ut dem en och en, passar in i meningen, i stycket i kapitlet etc. – ständigt redo att gå tillbaka och revidera, jag ställer upp de olika alternativen. Smakar på pusselbitarna för att se vilken som är den bästa. I dokumentet växer små staplar fram, spillmaterial – det ser nästan ut som dikter:

Krevera av ren munterhet
Skrattat om det inte var så sorgligt
Utan att skratta sig till döds skulle se,
se honom att.

Bloy-dagboken: s. 55, 18 777 ord

Har återupptagit arbetet. Vem skall ens läsa detta? Finns en läsare därute vars vansinne mäter sig med mitt som envisas med att försöka forcera texten. Jag försöker mala den till begriplighet och svenska; det är den som maler mig.

 

Än sen! det är en atom av hopp att väga upp ett berg av fasor! Endast religionen ger visshet om odödlighet, men till priset av ett möjligt helvete, fördärvet utan återvändo, det eviga monstret!