Välkommen hem

På söndag för en vecka sedan kom jag hem efter att ha tillbringat två veckor i Sverige. Det var en på många sätt omtumlande resa där känslotopparna avlöste varandra oavbrutet och jag har kanske inte helt hämtat mig ännu. Därför tillbringade jag en stillsam vecka med två av tre katter nyopererade och samtliga i behov av uppmärksamhet och omtanke. Min make är bortrest, på konferens på andra sidan Atlanten men efter de två Sverige-veckornas intensiva samvaro var det nästan skönt att få landa i sig själv, hitta sin egen kärnpunkt igen. Man kan bli så splittrad av att spegla sig i andras blickar, som när man talar i telefon och hör sin egen röst något ögonblick efter man talat, vem är jag för dem, vem är jag för mig själv? Nå, med åldern spelar det där mindre roll. Man stelnar och blir fastare i konturerna, på gott och ont. Att flytta till ett annat land, det är också att på en gång härdas och smittas av den nya platsens seder. Jag skrev lite om det när jag var i Sverige, i ett kokett inlägg som jag sedan inte kunde med att lägga ut.

Jag har en hel samling inlägg som samlats på hög för att jag i publiceringsögonblicket äcklats av min röst, av själva handlingen att lägga upp dem för läsning. Det har delvis att göra med att Paulina 1880, min senaste översättning, släppts – vilket alltid gör mig lite mer skygg än vanligt. Paulina är lite speciell såtillvida att det är en mycket personlig utgivning för egen del. Jag kan fortfarande inte uttala mig om textens litterära kvalitéer, jag snubblade över texten för vad? två år sedan? och blev liksom besatt av den. Den lämnade mig ingen ro och som något slags exorcism blev lösningen att översätta den för att befria mig från den.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som hakade sig fast i mig. Det var något med dess ambivalens, att hur mycket jag än läste och översatte, hur jag än försökte gripa tag i den så gled den bort. De många rösternas, hennes egen: Paulinas, och berättarens som ibland reste sig från bladet och såg mig, läsaren rätt i ögonen. Det var känslan av att ständigt missa den egentligen berättelsen, som utspelade den sig i ögonvrån och så fort jag vände blicken mot den upplöstes den i tunn rök. Dagboksavsnittens uppbrutna stycken, en rytm som jag tyckte mig känna igen, en rytm som liksom låg min egen mycket nära. På en gång fullt begriplig på ett närmast intuitivt sätt, och samtidigt alldeles obegriplig som en dörr utan handtag.

Jag tror kanske inte att den komma hitta så många svenska läsare. Den utgör rentav ett udda inslag i Alastors utgivning. Men Alastors utgivning, vad är det om inte ett slags läsdagbok för vad är en översättning om inte en noggrann läsning. De som troget följer utgivningen, de har, ovetandes, getts nyckeln till mina intimaste rum. Om den sen inte blir recenserad, om den inte säljer slut – det betyder mindre. En del av mig önskar nästan att blir så, att den faller i glömska som en stilla monolit över mina läsvanor och därmed över mig som människa. Mina egna texter slår jag inte vakt om på samma sätt, där går rörelsen endast utåt (jag talar). Men översättningen, den här översättningen, där har något trätt in i mig (jag lyssnade), skrivit om mig och sedan har jag delat med mig av det som hänfört mig så. Att få mitt arbete recenserat, det kan göra mig glad eller ledsen. Men att få vad som i grund och botten är en djup upplevelse recenserad, det kan tillintetgöra en.

En anledning till att Paulina 1880 berörde mig så djupt beror naturligtvis på att tron är dess tema. För ett tag sedan var min mor med sambo på besök här i Lyon och vi företog då en liten utflykt som bland annat förde oss upp i bergen och nästan hela vägen upp till Kartusianernas stora kloster som St Bruno grundade i slutet av 1000-talet. Efter detta besök skrev jag ett långt inlägg som jag inte publicerade därför att det snart blev inaktuellt. För att sammanfatta det hela blev jag uttråkad på kartusianmuséet vilket via vissa omvägar ledde till en storslagen sekulär bekännelse och högmodig lovprisning, ja närmast ett apoteos, av mitt eget jag. Till mitt försvar får sägas att våren precis slagit ut i full blom och med den pionerna i parken och detta tillsammans med lite för mycket Walt Whitman-läsning berusade mig. Ett vackert dop, en ny roll som gudmor, några böcker, senare är jag tillbaka där jag började: i längtan och tvivlet.

Odjuret i Gévaudan

Odjuret i Gévaudan

Remy de Gourmont, 1922

”Vad var det? Man tvekade länge mellan en varg, en björn, en hyena som rymt från ett menageri. En prästman från provinsen skrev en tjock lunta för att bevisa att det inte kunde vara något annat än ett apokalyptiskt monster som Gud nedkallat för att straffa Gévaudans bergsbor för deras synder. Det vore verkligen att ett gott exempel på att Guds väger är outgrundliga! En professor vid Montpelliers medicinska fakultet, med en viss böjelse för mysticism, hade, efter att ha undersökt alla fakta i berättelserna om den fantastiska besten, en annan idé, nämligen att det aldrig existerat, i vilket fall inte själva djuret, utan att Odjuret i Gévaudan var en människa! Hypotesen stämmer bra överens med de flesta illdåd som mer eller mindre fastlades. Till att börja med åt Odjuret aldrig sina offer, men sprättade däremot ofta upp deras magar i självaste Jack Uppskärarens anda. Åtminstone en gång fastslogs att det vinnlagt sig om att skära halsen av sitt byte, en annan gång att gräva ner det, vilket vore verkligt extraordinärt gjort av ett vindunder. Dessutom finns flera vittnesmål som bestyrker att det, så att säga, ägde talets gåva! Allt det där och flera andra omständigheter, trots att man inte helt kan förlita sig böndernas vettskrämda skvaller, fick Monsieur Puech att antaga att odjuret inte var annat än en sadistisk galning som irrade på landsbygden och terroriserade dess invånare. De stackars bönderna kom inte på tanken att det kunde finnas en människa i stånd till så många och så fasansfulla brott; därav legenden om djuret, som illa fall hade den fördelen att den rentvådde mänskligheten. Galningen, som förutom vid utbrotten, kanske var helt harmlös, misstänkte aldrig. Det ledde till att säkert många människor strök med, men färre än vad hävdats, och att en ursinnig jakt helt tömde trakten från vargar som försvann för all tid. Djuren betalade människans skuld.”

gevaudan_akgimages

Minns ni förresten den märkliga, men estetiskt tilltalande, filmen Vargarnas pakt? Där är det en taxidermist och hans indianvän som beger sig till Gévaudan på kunglig order för att fånga in Odjuret. Det visar sig att besten ifråga är ett lejon som en depraverad 1700-tals fransman (men incestuösa böjelser, naturligtvis!) hämtat hem och klätt i något slags stålharnesk. Jag älskade den filmen! Jaktscenerna med hjältinnan i sina röda dräkt mot det franska, gröna landskapet där murgrönan växte längs grå trädstammar och övergivna slottsruiner. Dialoger på snötäckta förskansningar, kostymer som matchar miljön, opulenta middagar, kyrkor, aristokrater, vargar och tröstlöst regn, bordellbesök med märkliga opiedrömmar.

Monica Bellucci bär förresten den spetsmask, detta lilla lingerie-plagg som är en fransk uppfinning därför att här har också älskogen sin poesi, som bär just namnet loup: varg. (Den exklusiva och mycket dyra underklädesbutiken i mitt kvarter har en hel uppsjö varianter, som svensk blir jag lite generad å de medelålders flanörer som stannar och diskuterar de olika plaggens förtjänster.) Nu nr jag tittar på bilder från filmen kommer tanken för mig: är det inte lite som ett True Detective (säsong 1, SÅKLART, herregud) fast i 1700-talsmiljö? I meningen nakna kvinnolik, hemliga mördarkulter med prominenta medlemmar ur samhällets övre (som naturligtvis uppträder maskerade), hallucinationer, vridna grenar, en onämnbar ondska som är människans etc.?

brotherhood04

Som Remy de Gourmont påpekar i sitt korta prosastycke fanns redan tidigt idén i omlopp att det attackerna inte gjorts av ett djur. Mellan 1764 och 1767 attackerades 210 personer (även om den exakta siffran varierar i olika studier): 113 personer dog, 49 skadades. 98 åts delvis upp. Jaktmarkerna sträckte sig över 80 gånger 90 kilometer, en yta stor som ett mindre europeiskt land. Naturligtvis spekulerades det kring dåden och man sökte likaledes efter naturliga som övernaturliga förklaringar. Statens engagemang i frågan, de ditresta jägarna – det gjorde Odjuret i Gévaudan till ett slags massmedial händelse som det rapporterades om över hela Europa.  I de parisiska salongerna var det ett samtalsämne, sensationslystnaden är absolut i en del av den här historien. Så, först har vi attackerna, i sig obehagliga och våldsamma, därefter mytbildningen som tecknar ett djur av domedagsbibliska mått. På det följer dem som tar denna mytiska ondska och planterar den istället i en vanlig, dödlig människa hjärta. Det är naturligtvis ett effektfullt grepp; det sker i såväl Vargarnas pakt som True detective. När Gourmont använder sig av det vrider han dock det hela ett varv till, ja, han understryker att ondskans skepnad är mänsklig, men tonar samtidigt ner den lite: en galning, kanske färre attacker än vad som hävdas. Hans poäng är grymmare: det är den som är oskyldig som får betala priset. Och priset, det är inte mindre än total utplåning.

”Ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves” – om den moraliska uppgiften som imperativ

viviensapfo

Ett av sekelskifteslitteraturens många sympatiska drag är att många av författarna också var översättare. Det är något alldeles speciellt med förhållandet författare/författare – vad det gör med  skrivandet, inte bara för att man tvingas inhysa en, ofta större, själs tankar i sitt sinne utan i den ödmjukande processen att helt hänge sig en annan individ. I arbetet med Renée Vivien fick jag anledning att fördjupa mig i hennes Sapfo-översättningar. Det är märkliga volymer, författarskapets inledande övningar. Det är en sådana där böcker, så svåra att tänka sig idag: först den grekiska texten med sina lockande, suggestiva tecken, och så Viviens franska tolkningar – men det stannar inte där utan fortsätter med ett poem eller en prosatext inspirerad av den antika texten skriven av hon som fick smeknamnet Sapfo 1900. Det är ett så tilltalande och lekfullt att förhålla sig till litteratur och skrivande. Den där rörelsen, från ren läsning, till tolkning och översättning, till att den egna kreativitetens låga tänts blir så påtaglig. Det litterära stoffet allmängods som man tillåts bemäktiga sig och infoga i sin egen kreativitet.

*

Översättning, kan jag tycka, är betydligt lättare att rättfärdiga för sig själv än det egna skrivandet. Dess moraliska imperativ är mer påtagligt och ädlare eftersom allt eget uttryck och skapande har ett visst mått av själviskhet. I översättningens natur ligger ju detta, att sätta sig själv åt sidan och tjäna en annan. Jag kan därför också stötas lite av kollegors vilja att synas i rampljuset – rent konkret att se sina namn på omslag och i recensioner etc. – missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och rörd när mitt arbete lyfts fram av en recensent, men samtidigt får jag känslan av att det är att mata ett litet djur i som inte alls borde få växa till sig. Det är tudelat det där, en recension tänker jag är i första hand till för sin läsare och som läsare är jag definitivt intresserad av hur det står till med översättningsarbetet. Alltså: det ligger i mitt intresse som läsare att kritiken kommenterar översättarens arbete. Men att det också ligger i mitt intresse som översättare: tillåt mig tvivla.

*

Jag läser en artikel av Leandoer i översättartidskriften Med andra ord:

”Zweig berättar om sitt första möte med den av honom djupt beundrade belgiske poeten Emile Verhaeren, och hur han omgående bestämmer sig ”för att tjäna denne man och hans verk” (översättning av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson). Zweig inser att det kommer att ta honom flera år att introducera Verhaeren och dennes omfångsrika produktion på tyska, flera år då hans eget författarskap får ligga i träda, men bestämmer sig ändå på fläcken, eftersom han ger sig själv något större än uppmärksamhet och erkännande: en moralisk uppgift. ”Och om jag i dag skulle råda en ung och vägvill författare till någonting, så vore det att först tjäna ett större verk, som förmedlare eller uttolkare. Att osjälviskt tjäna någonting ger nybörjaren större säkerhet än de egna skapandet, och ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves.”

Rainer Maria Rilke ägnade sig under ett par avgörande år åt Rodin. Marcel Proust översatte, i stort sett utan att kunna engelska, John Ruskin: på köpet lärde han sig att bygga en katedral i ord. Stéphane Mallarmé, som ändå försörjde sig som engelsklärare, påstod sig ha ett engelskt ordförråd som var identiskt med Edgar Allan Poes. Det fina med Stefan Zweigs råd är att det är ett praktiskt råd: hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.”

Nå, om vi bortser från nyttoperspektivet: för min egen skull översätter jag för att utvecklas som författare, och istället dröjer vid den moraliska dimensionen. Är det inte så mycket mer tilltalande att göra något, inte för egen vinning, utan av moralisk plikt? Att ge sig en uppgift större än det egna, futtiga jaget, det är ju storartat! – men vi kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt, det där jaget måste utplånas om handlingen skall bli riktigt osjälvisk. Allt annat än verket måste du sätta åt sidan, ett verk som inte fötts i dig, utan i någon annan, större. Jag tycker i regel att det är något osmakligt och lite gnälligt över alla utrop av typen: ”ge mig och mitt arbete mer uppmärksamhet! Mitt arbete är VIKTIGT!” Som om arbetets vikt mättes i världens kladdiga uppmärksamhet? Det är att gå med på ett system som tilldelar saker och ting vikt som devalverar själva översättningens centralaste värden. Bär istället din osynlighet med stolthet, översättare, att vänta har du i bästa fall de initierade kollegornas uppskattande nick, en lyhörd kritikers glittrande blick.

*

Hängivenheten. Man kan vrida det ett varv till, till ett nytt perspektiv. För det ligger naturligtvis ett problem inbäddat i ovanstående resonemang. Översättaren är inte osynlig, kan inte vara. Hade hon varit det hade vi inte haft en ny text utan tystnad. Läs en översättare, hennes olika böcker och du kommer att se att hon kanske inte har en röst men väl ett perspektiv och ett temperament oavsett vilken text hon ger sig i kast med. Att översätta är en skapande handling, hade det inte varit det utan blott tekniskt hade alla översättningar sett likadana ut. Det gör de inte och skillnaden mellan en översättning och en annan är dess översättare. Problemet blir då: är det inte en handling av oändligt högmod och megalomani att ta sig an en text – och nu talar jag kanske i första hand från min horisont och erfarenhet av att endast arbeta med de mest sublima av texter – och klä det i sina ord, sitt temperament? Vem är jag! Vem är jag att tro mig kapabel, värdig!, att ge mig i kast med Proust, Wilde, Baudelaire! Hur kan man rättfärdiga detta högmod? Svar: Den enda ambition vi kan ha är att vara den bästa version av oss som vi kan vara. Det finns inget annat än detta. Ofullkomligheten måste vi forma till en piska att driva oss mot högre höjder. Alternativet: det vore tystnad och förlösande vila. Men att leva, också det är en plikt. I samma stund som vi slår upp ögonen och blir medvetna har vi getts ett imperativ: var! (Av vad? Gud, naturen – det spelar mindre roll.) Och då måste vi också vara, och vi bör sträva över att vara i fullaste mening: såväl kvalitativt som kvantitativt. Det du presterar kanske inte är den objektivt bästa översättningen (vad nu det är); men den är din. I detta är det inte verkets, eller publikens, eller litteraturhistoriens perspektiv – utan ditt som enskild översättare. Också du har rätt att bygga dig något slags mening. Tillåta dig något slags njutning.

 

Bloy-dagboken: s. 57, 19 465 ord

Att översätta Bloy är som att få ett mycket trassligt nystan och försiktigt kamma ut det. När man väl förstått hur trådarna löper samman, vad meningen betyder och dess avancerade bild- och symbolspråk, gäller det att ta sin egen prydliga svenska och försöka trassla till ett svårforcerat nystan. Jag delar upp meningen i pusselbitar, reder ut dem en och en, passar in i meningen, i stycket i kapitlet etc. – ständigt redo att gå tillbaka och revidera, jag ställer upp de olika alternativen. Smakar på pusselbitarna för att se vilken som är den bästa. I dokumentet växer små staplar fram, spillmaterial – det ser nästan ut som dikter:

Krevera av ren munterhet
Skrattat om det inte var så sorgligt
Utan att skratta sig till döds skulle se,
se honom att.

Bloy-dagboken: s. 55, 18 777 ord

Har återupptagit arbetet. Vem skall ens läsa detta? Finns en läsare därute vars vansinne mäter sig med mitt som envisas med att försöka forcera texten. Jag försöker mala den till begriplighet och svenska; det är den som maler mig.

 

Än sen! det är en atom av hopp att väga upp ett berg av fasor! Endast religionen ger visshet om odödlighet, men till priset av ett möjligt helvete, fördärvet utan återvändo, det eviga monstret!

Sugen på bokköp och statuarisk Sfinx

Sedan en tid tillbaka: bibliofilens längtan. Att det ett tag varit rätt knapert rent ekonomiskt, utrymme att inhandla nöjeslektyr obefintligt. Och att det just så blossar upp en glödgad passion, en rad åtrådda volymer finns till försäljning. Om jag hade möjligheterna skulle jag fylla mitt hem med första utgåvor, signerade av författarna. Jaga rätt på sällsynta volymer, bygga biblioteket med omsorg. Också nu är det rariteterna, de och kuriositeterna som jag glädjer mig åt främst, när jag låter fingertopparna löpa över bokryggarna. Exempel? Pierre Louÿs tunna och mycket ovanliga Poétique. Linnés kuriösa skrift Om djur som faller ifrån himmelen (om lämlar, för den som undrar). Och högst upp på önskelistan? Ja, varför inte John Grays Silverpoints som jag skrev min kandidatuppsats om. Tryckt i en liten numrerad, upplaga och sedan nogsamt uppköpt och förstörd av författaren själv, dekadenten blev präst på äldre dar och arbetade ihärdigt på att utplåna alla spår efter den yngling som varit Oscar Wildes förtrogne. Och på tal om Wilde, jag skulle inte tacka nej till en liten volym, med sina antikinspirerade utsmyckningar, av den långa och så dekadent ornamenterade dikten The Sphinx.

Ja, en dag skall jag översätta den i sin helhet. Men det är så tidsödande med meter och rim. Såhär låter det om man inte tar hänsyn till sådant, om man begränsar sig till ordens andemening (om man tänker sig en tvåspråkig utgåva, naturligtvis i faksimil, där svenskan mer är ett stöd för läsningen av engelskan, är det kanske till och med ursäktligt):

SFINXEN

I ett dunkelt hörn utav mitt rum, längre än vad jag kan föreställa mig

Har en vacker Sfinx så stum betraktat mig genom mörkrets skiftningar

 

Oantastlig och orörlig, hon reser sig aldrig upp, gör aldrig minsta åtbörd

Ty för henne betyder silvermånar intet, ej heller solars lopp

 

Rött följer på grått i skyarna, månskensvågor går i ebb och flod

Men med gryningen går hon aldrig, när natten faller är hon där.

***

Gryning följer på gryning och nätterna de åldras alldeles som den förunderliga katten

på den kinesiska mattan sträcker ut sig, ögon av satin bräddade av guld

 

På mattan ligger hon och lurpassar och på hennes gulbruna strupe

Böljar pälsen mjuk och sidenlen, krusar sig ibland till öronspetsen.

 

Kom närmre, min älskade seneschal! Så dåsig, så statuarisk!

Kom närmre, du utsökta och groteska varelse! Hälften kvinna, hälften djur!

***

Blomhav, blomdöd

Johanna tyckte mitt hyacinthav nedan påminde om följande fina blåklockshav av Alma-Tadema, eftersom alla inte lusläser alla kommentarer måste jag bara lägga upp det här så att ingen missar den:

bluebells

Finns det inte alltid något lite förföriskt i blomhav? Man tänker sig dem annars gärna tryggt tyglade i rabatter eller vaser, det är så överdådigt när de uppträder som mer alldagliga växter såsom gräs. Man inbjuds att gå bland dem, och då tvingas gå på dem. Vidare, ligger det inte något nästan obehagligt i detta? Känslan av att barfota krossa de ömtåliga blomhuvudena? Eller skrämmande, otyglad natur? Exempelvis denna målning där vi verkligen kan tala om ett blomhav. Näckrosornas slemmiga stjälkar förankrade i den dyiga sjöbotten. Alla som simmat i en tjärn vet hur starka de är, hur de slingrar sig, bruna och hala, om den oförsiktiges ben och armar. Vält inte båten nu, sköna damer, i era trånga korsetter och tunga kjolar skulle ni inte ha en chans emot näckrosorna och deras stjälkar.

1280px-Charles_Courtney_Curran_-_Nénuphars

Vidare bär mig associationerna vidare till Albines blomsjälvmord i Zolas roman.  Jag har inte boken själv, följande är hämtat ur Bram Dijkstras Idols of Perversity:

The garden was undoubtedly preperaing her death as her supreme delight. It was toward death that it had guided her so tenderly. After love there was only death.” Albine consequently decides that, being nature’s flower, she will die like a flower among the flowers. Filling a room with all the flowers she can find in her primitive paradise, she commits what was for Zola clearly the ultimate erotic suicide: She lets the exhalations of the flowers suffocate her. ”The marriage was prepared; the roses’ fanfare announced the awsome moment. Swooning, dying, her hands pressed tighter and tighter to her heart, she was gasoing, opening her mouth, seraching for the kiss which was to smother her.”

Det är något med blommor, deras stilla döende från den stund de spirar. Deras erotiska symbolvärde; tunga, smeksamma dofter och sammetslena blomblad. De är fresterskor och oskulder på en och samma gång. Står för födelse och död. Naturlighet och förställning. Nej, nu känner jag att vi behöver stycket om Albines död ändå, i dess helhet. Det finns två svenska översättningar av boken Abbé Mourets felsteg sedan tidigare, från 1902 och 1911, jag har dem inte i min ägo så här följer stycket i min egen blygsamma översättning denna sena fredagskväll:

Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först, var det ett glatt preludium, barnsligt: henne händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt, broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna sprack ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som måste skulle henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.

Copyright Glasgow Museums / Supplied by The Public Catalogue Foundation