I am myself alone (del 2)

Är det inte fiktionens triumf över verkligheten? Historien levandegjord i Cumberbatchs, i Irons drag – genom skaldens ord. (Eller är jag jävig i frågan? Vanns jag över till esteternas sida för så länge sedan att jag inte minns något annat. Life imitating art.) Är inte allt skrivande till syvende och sist ett fåfängt försök att betvinga verkligheten. Ett slags själens abnormitet, högmodigt utropar den sig allsmäktig och i sitt eget, slutna universum är den verkligen det. Vad är en författare? I sitt förord till romanen Angel* av Elizabeth Taylor (nej, inte DEN Liz Taylor, förbannelsen att dela namn med en berömdare berömdhet!) skriver Hilary Mantel:

”All the same, what Taylor knows – an it is the one odd fact that ties her to her creation, and drives her book – is that good writers and bad writers, when they are talking about their art, sound remarkably the same. Their early struggles are the same. Their inner thriumph feel the same. The only way in which they differ is that bad writers, once they get the initial break-through, usually make more money. […]”

Jag minns en intervju med Jan Guillou som jag såg på TV när jag var sådär 16-17. Full av gymnasialt övermod och självförtroende, ungdomens respektlöshet och ännu fullt solida ideal vackert spacklade med lysande illusioner, hyste jag för denne, som jag såg det, medelmåttige sell-out inget annat än avgrundsdjupt förakt. Nå, så stadig i sadeln på denna min mycket höga häst betraktade jag alltså Guillou sitta i sin jävla jaktpaviljong till skrivarstuga och berätta om sin senaste bok. Och när han beskrev slutscenen började rösten att liksom att darra, mannen hade tårar i ögonen av rörelse. Häpen insåg jag att han stod under sina ords påverkan, där fanns ingen distans – detta var ingen machiavellisk bedragare som listigt skrev mot bättre vetande. Inte för att Guillou gråter på väg till banken – men texten, själva skrivandeakten, den föddes ur något ärligt.För en bad writer kanske publikens beundran fungerar som ett kvitto på, ett bekräftande av, den egna smaken. Det finns två lärdomar här. För det första ska man vara försiktig innan man dömer ut även den mest kommersiella författare (texten är naturligtvis en annan sak!). Att börja med första sidans bokstav och ta sig till sista sidans punkt är ett företag värt all respekt. Den andra lärdomen är betydligt mer oroväckande: att texten är sprungen ur ärlighet garanterar på intet sätt dess kvalitet. Det luriga är naturligtvis att författaren själv aldrig kan veta hur det förhåller sig.

Angel är berättelsen om Angelica Deverell, en författarinna i slutet av förra sekelskiftet som skriver populära romaner. Gestalten är löst baserad på lika bästsäljande som excentriska författarinnor som Marie Corelli m.fl. Oansvarig, egocentrisk lever hon helt i sin drömvärld. Genom att underkänna den yttre världen kan den inte heller påverka hennes. När hon inser att dagdrömmarna och lögnerna hon väver kring sin egen tillvaro kan präntas ned på papper, att andra kan förföras av denna inre värld, blir det snart hennes värv. Angel är fullkomligt oberörd av verkligheten. Romanens nyckelscen är hennes första möte med det som kommer att bli hennes förläggare. Han är villig att publicera manuskriptet… efter några mindre ändringar. Man behöver, till exempel, ingen skruvkork för att öppna champagneflaskor.  ”Nej, sade Angel.” Hon vägrar att göra minsta ändring. Det är texten som den är eller inte alls. Verkligheten? Den är Angel fullkomligt likgiltig. Nej, mer än så: den är hennes fiende. Och lika likgiltigt är det för läsarna som blir förtjusta. Med pengarna hon tjänar tillåts ett slags klassresa – en bättre adress, klänningar och möbler. Men Angel saknar den vanliga klassresenärens ängslighet, det materiella välståndet är inte ett sätt att delta i det sociala spelet och klättra i societeten. Det är en värld som inte existerar för vår författarinna, i hennes värld kan hon inte göra några felsteg och det är detta förhållningssätt som hon pålägger sin omgivning. Autencitet, är fullkomligt oviktigt. Angel iscensätter sin dröm, i denna fantasivärld är hennes ord lag. Mantel skriver:

”Angel is self-deluded, at times almost deranged. She overrides the meek and timid, she is callous in pursuit of the preservation of her glorified image of herself, and she is no admirer of ”human nature.” One could argue that the author is showing us Angel as an awful warning; that she is telling us ”this is how bad art is made.” But I don’t think the book is as simple as that. It seems to me that what Elizabeth Taylor does is to de-romanticise the process of writing and show it to us close up, so that we are aware of that if ten percent of the process is exhiliration, the rest is tedium, backache and the fear of failure; that, whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Writers are monsters, she is telling us; how else would you be reading this book?”

Angels motsats är mannen hon förälskar sig i (eller med vem hon kommer så nära det är möjligt en förälskelse, snart har han också inordnats i den storslagna berättelsen om Angelica Deverells liv. (Sann narcissism är alltid ett slags solipsism.) Edmé är aristokrat, han lever ett oansvarigt rumlarliv (Angel roar sig aldrig, humor och nöje kräver alltid ett visst mått av självdistans) men är också, faktiskt, en begåvad konstnär. Naturligtvis missförstås av sin egen samtid, dessutom arbetar han inte speciellt ofta – han har inte den där utthålligheten som Angel. Hon köper honom med sina pengar, och han tillåter sig att köpas. Taylor går dock inte i fällan att göra honom till ett offer, Edmé är tämligen osympatisk. Spelare, alkoholist med ett humör och ett våldsamt drag. Hans porträtt, liksom övriga figurer i boken, i synnerhet Angel själv, tecknas av författarinnan men ett slagsmycket brittisk, ironisk distans – till skillnad från Angel har hon humor. Jag kan se henne le ett sådant där engelskt leende över sina sidor, ett leende som bara är en liten ryckning i mungipan, men det är inget kallt leende, det är fullt av ömhet för Taylor vet, precis som vi, att vi alla är precis lika fåniga, självupptagna och bristfälliga som personerna där på sidorna.

Whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Angel är inte en dålig författare, hon är den fulländade författaren. Skapandes första impuls är fåfängan, tron att man har något att säga. Dess andra är viljan till makt, att tvinga på omgivningen sitt eget jag. Hur? Med lögner, ljuvliga lögner och blodisande lögner. Med masker och krokodiltårar. Författare? Det är att på än gång tro sig rymma universum och samtidigt vara dess härskare.

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.
[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Författandets två principer: å ena sidan förställning och lögn, och å andra sidan svällande högmod och erövringslusten. Alla författare är monster.

Angel.png

*Boken har även filmatiserats. På svenska fick filmen heta ”Hennes envisa hjärta” – vilket är rätt fint, med ett annat pronomen hade det kunnat vara en bok om Baudelaire. Jag har under flera åt försökt att se denna film, jag såg trailern när den visades på bio 2008 men sedan glömt bort namnet på filmen i olika omgångar. En gång hittade jag den i en videobutik i Uppsala, hyrde den och något annat. Vi såg den andra filmen först, sin vana trogen somnade min man efter drygt halva filmen och vi kom oss aldrig för att se Hennes envisa hjärta som lämnades tillbaka osedd och så glömde jag bort titeln igen. Det var bara för ett par veckor sedan som jag uttråkad bläddrade igenom HBO:s eller Netflix utbud av historiska dramer som jag av en ren händelse snubblade över den. Där hette den inte något om envishet eller hjärtan utan kort och gott ”Angel”, dessutom var bilden inte alls något som påminde mig om filmen. Nej, faktum är att jag vid ett flertal gånger bläddrat förbi den, nu klickade jag av ren leda. Och det var den! Jag såg filmen två gånger och beställde sedan ett helt gäng Taylor-romaner från en nätbokhandel.

 

Den erotiserande blicken

Att dagens samhälle skulle vara överdrivet sexualiserat, det är givetvis en missuppfattning. Som om nakna reklamkroppar eller tygminimalistiskt mode skulle verka sexualiserande. Tvärtom, det vänjer blicken vid det avklädda och har en urladdande effekt. Vill man å andra sidan sexualisera, eller erotisera, samhället bör man istället sträva efter att ladda objekten ifråga. Viktorianer som dånar över ett alltför kurvigt bordsben är måhända överdrivet, men det är sant att det samhälle som söker undertrycka sexualiteten kommer ånga av just sex. Så vi gör således helt rätt i att exponera oss för kroppar, likaså exponera den egna kroppen. Detta förutsatt att vi accepterar premissen att ett avsexualiserat samhälle är att eftersträva. (Och nej, 1800-talet är givetvis inte en oproblematisk tid att önska tillbaka. Men kan vi verkligen inte föreställa oss fria människor med lika medborgerliga rättigheter i samhälle och näringsliv etc. som ändå förmår vända sin erotiserande, objektifierande blickar emot varandra?) Det vore mera rättvist om även kvinnan kunde bada barbröstad i den kommunala simhallen, för vad är väl ett bröst? Vad mycket mer okomplicerat det vore om ungdomarna inte behövde stångas mot förväntningar på sin könstillhörighet, om de kunde leva livet lyckligt och motståndslöst. Så förfärligt tråkigt det rättvisaste, mest okomplicerade av samhällen är. Skyl era kroppar och erotisera mera, säger jag.

Och att den enda blicken som kan verka erotiserande är den heterosexuelle mannen och att då endast inför ett objekt av motsatt kön… – jag revolterar mot denna tanke. Att ett sexualiserat samhälle och kultur med nödvändighet är mannens vinst och kvinnans förlust – hur sexistiskt är inte det?

wenzel

Vidare har jag upptäckt att ett vanligt motiv i det egna skrivandet är denna erotiserande blick. (Här gör jag alltså den eventuelle framtida litteraturvetaren en tjänst.) Riktat, inte utåt, utan mot den egna kroppen. En sexualitet som inte ställs i någon annans tjänst. Som vackra underkläder man bär utan avsikten att någon någonsin skall få glädjen att betrakta dem. Men är ett självtillräckligt sexuellt objekt. Exempelvis här, i den refuserade romanen:

Som en modern Marie–Antoinette lämnade hon nu köket för sovrummet. Utan sneakers, det är givet. Istället femton centimeter klack, puderrosa, från Miu Miu. De passade väl till de underkläder hon i övrigt var klädd i. Mjuk siden som smekningar över den bleka huden, negligén låg kvar på fåtöljen. Den hade hon tagit av sig inför helfigursspegeln som stod lutad mot väggen tidigare, till hennes tillfredsställelse anade man revbenen under huden utan att hon såg mager eller sjuklig ut.  Hon njöt av ljudet när skorna lämnade små spår den korta sträckan över vardagsrummets parkett. Nynnade lite högre på en fransk schlagervisa. Tog en av pralinerna och rös av den mjuka nougaten som lade sig över hennes tunga, klädde hennes gom. I sovrummet ställde hon först försiktigt ned fatet och lät sig sedan falla ned i den obäddade sängen. Där låg hon sedan helt stilla en stund och lyssnade till sina egna andetag. Såg brösten häva sig, anade bröstvårtorna som styvnat i kylan under det mjuka tyget. Såg upp i taket, på sprickan som löpte ut från lampans fäste. Blundade med ansiktet vänt emot ljuset och betraktade ögonlockens röda, illuminerade insidor. Det var varmt och rött och överallt dansade små ljusfläckar i olika färger. Tänkte att här fanns en hel värld som bara hon hade tillgång till. Men en värld där hon var ensam, ett kungarike utan invånare, bara dansande ljus.

 hair

Detta, har jag märkt, kan provocera samtida av båda kön. Båda har svårt att acceptera avsaknaden av mottagare – båda förutsätter att det finns en implicit (manlig) blick. Som om den egna medvetenheten inte vore nog. En sådan människa, en som är sig själv tillräcklig, använder den inte den andre som spegel? Den åtrådda objektifieras eller erotiseras inte av den åtråendes blick, det har hon redan gjort själv, hans reaktion är bara ännu en manifestation av det hon redan upplever. Han får henne att känna hur åtrådd hon är. Men, och det är det viktiga, hon framträder inte som sexuellt objekt inför honom utan inför sig själv.

Eller början på den här novellen. En av mina happy few, dessa trogna läsare som jag utsätter för mitt skrivande fann sig, till sin egen förvåning, till en början förvånad av min lättjefulla hjältinna. Vem går väl runt och bara njuter av sin egen sinnlighet? Och vidare: vem är nöjd och självtillräcklig? Vilken kvinna ser väl på sin mage, sina armar utan att tänka kroppsnojor och viktnedgång? Därefter: en insikt i det subversiva att faktiskt känna sig nöjd, att låta blicken rinna över låren och känna laddningen. Skyla dem, inte för att du skäms, utan för att du väljer själv när du vill spegla den, laddningen, i någons blick. Den erotiska självobjektifieringen som befrielsehandling?

Att dagarna är så lika varandra här; att de liksom smälter i solgasset tills man inte längre vet var den ena slutat och den andra tagit vid. Över tillvaron doften av varmt damm och bougainvilleornas skuggor. Denna dag? En dag som alla andra. Ännu är det bara juni, den riktigt outhärdliga värmen har inte kommit över dem. Likväl håller hon sig under det skyddande parasollet. Nöjer sig med att låta reflexer från vatten och sand bränna hennes nordiskt känsliga hy. Sträcker sig efter vattenflaskan när hettan blir för påträngande, lägger sjalen över mage och ben om någon väloljad blick skulle fastna på hennes blottade kropp. Men för det mesta är hon ensam, kring Medelhavet kommer industrisemestern senare, när man flyr inlandet för den lilla svalka havsbrisen förmår erbjuda. Några andra turister är det inte att tala om – varför välja en halvt insomnad badort när man har Toscanas alla skatter att välja på? Florentinsk konst eller besök på de böljande kullarnas vingårdar. Men henne lockar det inte, hon som har andra skäl att sträcka ut sig under Italiens sol. Djupt i hennes inre, liksom vilande inbäddad i hennes kött vänder sig den där känslan, byter sida och lägger sig tillrätta. Hon blinkar, smakar sältan som samlats över läpparna, daggen som tränger upp ur porerna. Och som så ofta sträcker hon sig efter telefonen som ligger skyddad under ett modemagasins glatta blad. Ingenting. Hon bläddrar förstrött förbi några nyhetssidor, som om omvärlden fortfarande angick henne.

När hon tröttnat på stranden och den öppna horisonten hon för övrigt ännu har svårt att helt vänja sig vid, samlar hon ihop sina saker och klär om i sin badhytt. Dagarna vid havet odlar hon sin förkärlek för långa klänningar i svalt siden som mot huden bara antyder klädnaden. Känslan av en nakenhet bara dold under en fladdrande silkesomfamning gör henne diskret rusig och hon låter sina fötter sjunka i den varma sanden. Hennes tår gräver sig ned djupt, till det svala. När de kommer upp igen: naglarna som glasskärvor havet spolat i land.

IMG_0601Författarinnan försöker, efter bästa förmåga, leva som hon lär.

Mitt sapfiska sekelskifte

”Men behagligare än allt annat är på natten
en plats endast vi känner till och
som drar oss genom skogen:en buske
med gåtfulla rosor.

Ty inget är gudomligt på jorden såsom
rosornas parfym på natten. Hur
kommer det sig att jag i min ensamhet
aldrig berusades av dem?”
– ur Louÿs Bilitis sånger

Det vore lögn att säga att det började med Pierre Louÿs – jag har alltid närt ett brinnande intresse för de som 1. vägrar nöja sig med korten livet gett dem, de beslutar sig för att spränga gränserna som deras kön, sociala ställning etc. stakat ut för dem. Bland dem finner man kurtisaner, poeter, bögar, ambitiösa strebrar etcetera dvs George Sand och Julien Sorel, Madame de Pompadour och Napoleon. Samt 2. storslagna och tragiska livsöden – och här nämner jag bara Oscar Wilde. Så det börjar inte med Louÿs – men det är i arbetet med masteruppsatsen om honom jag på allvar uppmärksammar den sapfiska kärleken som motiv i fin de siècle-litteraturen.

bilitis

Det antika arvet har alltid varit närvarande i den västerländska kulturtraditionen, och under 1800-talet blir det om än ännu mer markant. Om inte annat sker i och med romantikerna en förskjutning från det latinska till det grekiska. Och med det grekiska får man också poetissan Sapfo – fin de siécle-litteraturen är full av allusioner på den grekiska poetissan (Alphonse Daudet kallar till och med en av sina romaner för Sapfo). Därför känns det inte alls märkligt att i Louÿs författarskap möta det hellenistiska och sapfiska i skön förening. Vi ska inte glömma att en av hans första publikationer var en översättning av den grekiske epigramdiktaren Meleagros verk. Louÿs genombrott blev bluffen Bilitis sånger som han utgav för att vara ett nyupptäckt manuskript från antiken skrivet av grekisk poetissa samtida med Sapfo. Diktverket berättar historien om den grekiska kurtisanen – hennes barndom, hennes amorösa äventyr, inte minst med väninnan Mnasidika, hennes liv som kurtisan och till sist hennes gravmonument. För att göra illusionen fullständig lät Louÿs även vissa av dikterna vara ”förlorade” och saknas i ”översättningen”. För Louÿs är den lesbiska kärleken den vackraste – därför att den kvinnliga kroppen är vida överlägsen den manliga, man ska inte missta Louÿs för något slags gay-aktivist, kärlek mellan män är därför fullkomligt poänglös för Louÿs, det handlar snarare om en personlig erotisk-estetisk preferens.

Genom Louÿs biografi blev jag också bekant med det parisiska sekelskiftets lesbiska kretsar. En annan typ av halvvärld som existerar parallellt med den gängse (litteratur)historieskrivningens. En värld där berömda kurtisaner tar sig älskarinnor och i dem kan finna en kärlek och en njutning som inte är kopplad till försörjningen eller intrikata makthierarkier. Älskarinnan är nöje och avkoppling.

renevivienauxchats

Här möter jag också Renée Vivien för första gången, namnet var mig känt sedan tidigare – men det är i en biografi över Gourmonts amazon-väninna Natalie Clifford Barney som mitt intresse riktigt väcks för poeten. Vivien föddes som Pauline Tarn i London 1877. Efter hennes faders tidiga död och en i stort mycket olycklig barndom emigrerade hon till Frankrike vid 21 års ålder, där hon sedan skulle förbli livet ut. engelska Wikipedia skriver:

In Paris, Vivien’s dress and lifestyle were as notorious among the bohemian set as was her verse. She lived lavishly, as an open lesbian, and carried on a well-known affair with American heiress and writer Natalie Clifford Barney. She also harbored a lifelong obsession with her closest childhood friend and neighbor, Violet Shillito – a relationship that remained unconsummated. In 1900 Vivien abandoned this chaste love, when the great romance with Natalie Barney ensued. The following year Shillito died of typhoid fever, a tragedy from which Vivien, guilt-ridden, would never fully recover.

Faktum är att det är något som fascinerar mig så med Renée Vivien att jag skulle vilja skriva en roman inspirerad av hennes person och levnadsöde. Det är alltid lite vanskligt att dela med sig av det man skrivit, det ofärdiga och opublicerade, men var ska man klä av sin skapande själ naken om inte på sin blogg? Romanen skulle låta såhär:

Hon satt i trädgården med en bok oläst och uppslagen i knät. Betraktade de violetta pionerna som vällustigt bjöd henne sina svällande läppar. En längtan efter det rena och det vita. Efter kyskhet och klara tankar – fingertopparna som letade sig över klänningslivets spets mot korset som vilade i halsgropen.

Den andra rörde sig bland bladen, ljusa håret utslaget och svallande. Vid den synen: tankar kvicka och glittrande som salamandrar, de sprang genom hennes hjärna för att sedan lägga sig i märkliga mönster – svarta glänsande kropparna som blev ord, blev verser på den solbelysta häll som var hon. Vad gjorde det då om det rena blandades med känslan av att dras nedåt, mot sitt innersta och ut i köttet – om hennes ödlor bara väcktes av hetta och brännande länder?

Den andras tal rann som en porlande bäck i hennes trädgård. Klar och grund – hon doppade sina händer, strök fukten över ögonlocken.

vivien

Ja, det är något med Renée Vivien som fångar mig. Det tragiska livsödet, jovisst, men jag tror att det som fascinerar mig främst är att Vivien i första hand är poet. Kärlekshistorierna, missbruket etc är liksom underställt detta. Det är något, ursäkta uttrycket, men liksom okvinnligt över hennes öde. Tänk henne som en ung manlig poet och du får en Baudelaire, en Novalis. Därför irriterar det mig något när man talar om hennes motvilja mot att äta som ett typiskt kvinnligt bantande, när även det är något hon snarare har gemensamt med sina diktarfränder: ni hittar detta stränga förhållandet till mat hos exempelvis Kafka (”inget är mer närande än en skiva citron”), Rilke, Nietzsche, Wittgenstein, Virginia Woolf och vår egen Vilhelm Ekelund för att nämna några. Jag jag drar mig till minnes Karin Johannissons Melankoliska rum. Där står att läsa:

Det är alltså det anorektiska snarare än det glupska förhållandet till mat som kommer att prägla det moderna melankoliska jaget och samtidigt en modern konstnärsidentitet. […] Lord Byron ansåg att ätande och skapande inte hörde ihop. Han avskydde fett som han förknippade med dumhet och tröghet. Han svälte sig metodiskt för att hålla hjärnan klar. Han var fixerad vid tarmfunktionen och tog ständigt laxermedel. Han kunde livnära sig på kex och vatten i dagar och rörde inget animaliskt. Han drack ättika, ett beprövat anorektiskt knep.

(Man associerar kanske inte i första hand ett mycket smalt ideal med la belle époque utan tänker snarare på kurviga kurtisaner. Hårt snörda i korsetter kanske, men i övrigt ganska fylliga. Men också under 1800-talet fanns en extrem smalhetskult som ledde till att kvinnor utvecklade svår anorexi. Den omåttligt populära kejsarinnan Elizabeth av Österrike, kallad Sissi, var den kanske mest berömda av tidens anorektiker. Genom att ålägga sig stränga regler gällande mat (hon åt endast ägg, vissa mejeriprodukter och köttsky) och motion vidhöll hon ett midjemått på bara 40 centimeter. Hon vägde sig tre gånger om dagen och såg noga till att inte överskrida 50 kilo. Detta fick givetvis svåra följder för hennes hälsa och hon blev sängliggande och invalidiserad långa perioder. Enligt en tes i Bram Dijkstras bok Idols of Perversity, som undersöker hur kvinnor avbildas i 1800-talskonsten, möjliggjorde dock detta att Sissi kunde leva upp till ett annat ideal som florerade – den rena kvinnan, ”för god för denna värld”, som i mötet med den korrumperande världen inte kan göra annat än gå under. Dijkstra skriver: Throughout the second half of the nineteenth century, parents, sisters, daughtes, and loving friends were kept busy on canvases everywhere, anxiously nursing wan, hollow-eyes beauties who were on the verge of death. For many a Victorian husband his wife’s physical weakness came to be evidience to the world and to God of her physical and mental purity […])

Viviens anorexi har mindre med den manliga blicken att göra – även om idéer om ”renhet” finns där – och mer med självutplåning att göra. Viviens diet bestod inte av kokta ägg och köttsky – utan stora mängder alkohol och drogerna eter och kloral – kanske en kopp buljong då och då (som hon dock genast spydde upp). När hon dog, 32 år gammal, vägde hon knappt 30 kilo. Att inte äta blev en motståndshandling, ett försök att befria sig från det köttsliga och uppgå i det rena – i dikt och evighet. Som Suzanne Rodriguez påpekar i sin biografi över Natalie Clifford Barney var den förra intresserad av livet och Vivien ”was drawn to death”. Denna dragning blev mer markant sedan väninnan Violet gått bort.

Renée_Vivien_1

I Viviens egna verk är döden, skapandet och skönheten intimt förbundna. Den kanske mest centrala dikotomin den mellan det timliga och det eviga. Kontemplera till exempel följande passage (tagen ur en översättning som är under arbete, hav överseende) där Vivien i en av sina prosadikter använder sig av legenden om Törnrosa och ger sagan en något makaber vändning. I Viviens tappning är prinsessan död sedan hundra år tillbaka, men hennes skönhet (här hennes hår) lever än:

Sedan han trängt in i mausoleet, ryggade han tillbaka; förskräckt och hänförd. Ty den Dödas hårsvall strömmade liksom ett underbart månljus och lyste upp gravens mörker med sitt skimmer av kristall och silver. Hennes kalla blonda toner bestod av kvällens alla blå, av nattens alla gröna, av stjärnornas alla overkligt gyllene. Och hårsvallet svepte in skelettet med ett fint nät liksom de tunna spindeltrådarna sträckas över daggen… Genom tiderna hade det odödliga Hårsvallet överlevt jungfrun vars lycka och stolthet det en gång varit.

Viviens blick är alltid riktad uppåt, mot stjärnorna och månen, eller mot det bortomvärdsliga och eviga, mot en gravsten eller havshorisonten. Hennes poesis tydligt lesbiska anslag vann henne smeknamnet Sapfo 1900, och visst är det passande – och liksom den antika poetissan störtar hon mot sin undergång, inte mot döden från en Lefkasklippa utan ständigt, livet igenom. Såhär skriver väninnan Colette:

Hon blir allt svagare, vägrar fortfarande att äta. I hungerns ocellerade bländsyner, i dess norrsken, tror hon sig se det katolska helvetets lågor. […] Hon bär på mer än en hemlighet, och under sin violetta slöja bär Renée Vivien, poeten – med kragen beströdd av månstenar, beryller, akvamariner och andra glada anemiker – det oblyga barnet, den omåttliga lilla flickan […].

Lära sig lindy hop

Besvärligt att vara av en sådan läggning som innebär att man vill allt till perfektion. Med detsamma. Jag rodnar av harm när vänliga själar ger välvilliga råd. Vill strunta alla larvaestadier och träda fram som färdig fjäril. Besvärligt, då endast övningen ger färdighet.

*

Motsvarande problem också med det litterära. Länge omöjligt att ens nämna, i rädslan att stå till svars för det framtida misslyckandet. En larv som drömmer fjärilsdrömmar, är det annat än löjligt? Istället: en dag träda fram, färdig och klar: se vad jag har åstadkommit på lediga stunder. Inte ett ord innan kontraktet är underskrivet, texten på väg att kläs i trycksvärta, i existens.

*

De praktiska problemen, tvingas till lögner inför omgivningen. Månaderna i Paris då jag misskötte mina studier, skrev ingenting på uppsatsen – men väl på romanen. Vad svara på frågorna? – Hur går det?Vad har du gjort idag? – Idag? Läst… sett på TV… ingenting speciellt…

Fragment

Häromdagen när skrivsuget var som värst, tog jag mig för att skriva en novell. Jag kom dock inte på vad skriva, och det jag till slut lyckades få ur mig var långt ifrån en novell, utan mer av ett prosafragment. Hursomhelst, såhär blev det:

Bohusläns klippor; grått som möter grått, möter mera grått. Strandkanten, horisonten förloras i allt det gråa. Första frosten kom i natt, barfota är sanden kall och fuktig. Förlorat allt det sommarmjuka, fukten gör den tung av väta. Härifrån är steget till cementen inte långt, kunde man tänka, och ändå vickar jag lite på tårna. Ryser av ljudet som mer är en känsla, den av nagel mot sand. Och luften är klar, som den är tidiga höstdagar. Skär genom tankarna, jag lägger dem i trasor på den övergivna stranden. Tänder en cigarett och skingrar lite klarhet med rökens gift. Betraktar strumpan som ligger där på klippan, väntar på att mina fötter ska pröva vattnet, befria sig från allt de sandiga som klibbar, skaver. Löften om salt och kyla, jag väljer gräsets fukt istället. En värld av gråhet och av leda, bara cigarettens glöd och sönderkyssta läppar att lysa upp det hela. Från havet vind och saltstänk, de lägger sig över min panna, kinder, haka. Lämna mig i solen och jag smälter bort, samla saltet som ej kan dunsta? Eller skrapa det från min hud i detta nu, va? om du var här, du skulle varsamt samla all min sälta med din tunga. Vänder mig mot havet, skriker? Nej, suckar: jag dricker all din väta.

En svacka

Jag tror att jag är inne i något slags svacka just nu. Lite kanske det har att göra med att det varit en intensiv period på teatern. Desto mer med att jag fått klar en större text, vad man väl får kalla en roman. Som konsekvens tycker jag nu att ALLT jag formulerar och skriver är fullkomligt MENINGSLÖST och framför allt DÅLIGT. Alla tankar korkade och uppenbara. Inom mig en mångröstad kakafoni av inre kritiker som bistår mig med argument som förklarar alla texter och resonemang dödfödda eller i alla fall gravt handikappade. Även om det huvudsakligen inriktar sig på att slakta den stackars romanen är de inte allt för högdragna att ge sig i kast med andra genrer som översättningar, mejl eller blogginlägg. Därför har jag låtit bli att publicera ett antal skrivna inlägg. Problemet är bara att när du väl ställt frågan: varför publicera något som inte håller måttet? följer snart: varför publicera något överhuvudtaget? För när håller något egentligen måttet? Det kvalitetsanspråket är att sätta munkavle på sina tankar. Alltså, det här är ett anteckningsblock, en dagbok – jag måste påminna mig, ingen tvingas att läsa, åt den intresserade att vaska fram eventuella pärlor.

Wik: en sammanfattning



En vecka på Wik och den där längtan väcks återigen i mig. Längtan till en plats där lugnet råder och jasminen doftar. Först när sinnet lugnas förmår tankarna att stiga upp ur mörkret och kryssa på ytan. Intrycken skärper alla fem sinnen, tillåter dem att kläs i ord. Jag tänker att så ska man bo, så ska man alltid leva.

Först med avstånd tillåts fantasin svepa över minnena och göra av dem något nytt som ingen väntat. Hur var det nu Hume skrev? Den mänskliga fantasin: förmågan att föreställa sig Pegasus? En vanlig häst och sedan örnens vingar – i människotanken skapas fabeldjuret. Förflutenhetens lejon korsar min stig och i dess ansikte anar jag mänskliga drag – otydliga först, skarpa sedan. Från Sfinxens läppar faller både gåtorna och svaren.

Var det därför jag redan i min barndom kunde känna berättelserna blomma i mitt inre? Morgonpromenaderna med hunden längs havet, förbi kyrkogårdens låga mur och blommande syrenbersåer. Som oroliga djur med blanka klor och mjuka pälsar promenerade historierna genom mitt sommarblonda huvud. Så var det då, så är det nu.

Vid dagens slut bär bussen mig tillbaka till stadens centrum, men längtan, den bär jag med mig.