Ett vackert berg i Chartreuse-massivet

Jag är en man från havet, mina drömmar rullar längs dynerna, jag har aldrig bestigit någon topp i Alperna, och ändå tycks det mig att jag känner berget, det tycks mig att jag älskar det. – Remy de Gourmont

Annonser

Be still life

”Autokrommetoden, även kallad färgraster-metoden, är en tidig metod för framställning av färgfotografier som utvecklades 1904 av bröderna Lumière. Metoden fungerar efter principen additiv färgblandning. Med autokrommetoden lyckades man för första gången att framställa ett färgfotografi med enbart en enda exponering. Innan dess fick man ta tre bilder, en för varje färg.”

Jag älskar gamla bilder från fotografiets gryning. Det är dels ett sätt att komma det förflutna nära, över många bilder ligger som atmosfären av innerlig vardaglighet. Men de följer också ett måleriets logik, kompositionen är en annan än dagens. Den långa exponeringstiden ger bilderna en lite suddig, mjuk drömlik karaktär. Liksom i målningar uppstår ett annat djup, ljuset bäddar in motiven, till skillnad från dagens fotografier som ofta, i mitt tycke, blir lite platta.

Jag har valt ut några av mina favoriter (de är tagna 1900-10). Vill man se fler föreslås denna sida och därefter Googles bildsök.

 

 

Jag älskar hur hon på en gång trotsig och nonchalant riktar blicken strax bortom kameran. Liksom uttråkad och tankfull med drag som får mig att tänka på en målning av Khnopff, en käklinje som nästan är lite maskulin i kontrast till den slanka flickkroppen. Guldarbanden och ringarna, en orm som upprepar och understryker lockarnas former i hennes hår. Det är som ett barockstilleben; bakgrundens klärobskyr, mörkret kring hennes ben. Blommorna i vasen utblommade, man kan föreställa sig den fadda doften av orkidéer, liljor, vars vatten borde bytts, blommor som borde kastats för flera dagar sedan. Den ormbunksliknande plymen ser tussig ut och gul av pollen. Gardinen, rummets intimitet får mig att tro fotot inte är taget i en ateljé, men inte heller ett hem. Jag tänker ett hotellrum. Det gula aftonljuset är inte nordens kalla utan Medelhavets, ett litet hotell av medelklass på någon badort vid franska Rivieran? I bakgrunden skymtar, vad, ännu en gardin? Det är för otydligt, ornamenten framträder som ristade i, inte väggen, utan själva bilden – det är inte längre ett hotellrum, det är en tavla av Moreau. Så mycket vemod i den där blicken. Inte känns hon utsatt eller obekväm inför kameran, hon är sin egen. Hennes tankar är någon annanstans, förlorad i en smärta som inte avslöjas för betraktaren; hon skjuter fram hakan lite och behåller sin hemlighet.

Mélisande #1

Melisande

Förmodligen gjord 1907, tillsammans med en identisk pastell av Fernand Khnopff som då var i färd med att göra kostymerna för Pelléas och Mélisande, Debussys opera efter Maeterlincks pjäs som sattes upp det året på La Monnaie i Bryssel. Både Maeterlincks rollfigurer och Wagners och Debussys operamusik fungerade som stora inspirationskällor för Khnopff och hans belgiska kollegor i slutet av 1800-talet. Den här pastellteckningen åskådliggör samspelet mellan litteratur, teater och musik som är så typisk för den här tiden.

Det här verket frammanar den värld av tystnad och avskildhet som så kär för såväl Khnopff som Maeterlinck. Cirkeln är ett återkommande motiv i Khnopffs verk. Den representerar den slutna värld som Khnopff drar sig tillbaka till, drömmen, livet efter detta, intimitet och avskildhet. Spegeln avbildas implicit och refererar till reflektion över det egna jaget.

Det är något starkt medeltida över den belgiska symbolismen; dess former är drömlika och kyska. Därför blir det anemiskt och diafant när en belgare tolkar en annan belgares verk – som minnet av en katedral skuggor eller speglingar i ett slotts springbrunn.

La mort de princesse de Lamballe

Death-of-the-Princess-De-Lamballe-by-Leon-Maxime-Faivre

Hennes hud lyser vit mot den smutsgrå parisiska gatan. Trots att hon är naken är det något kyskt över henne; en ängel fallen från skyarna. Prinsessan de Lamballe föll offer för revolutionen innan drottningen vars förtrogna hon varit. Inför tribunalen den 3 september 1792 svär hon gärna sin kärlek till frihet och jämlikhet men vägrar betyga sin avsky för kungen och drottningen och monarkin. – Emmenez madame, avslutas den hastiga rättegången och prinsessan kastas ut på gatan där en grupp män slår ihjäl henne på ett par minuter. Kanske blir hon också våldtagen, kanske skär de bort hennes bröst. Kanske sätt hennes huvud på en påle – tas huvudet in till närliggande café där det skändas ytterligare? Tas det till en frisör som friserar det för att det ska bli igenkännbart bortom tvivel? Sätts det upp under drottningens fönster, ropar massan åt drottningen att kyssa sin förtrognas kalla läppar (en sista gång, rykten florerade om de båda kvinnorna)?

I Leon Maxime Faivres målning har en liten folksamling samlats kring den döda kroppen. Hon är avklädd men kroppen inte skändat, våldet och larmet ligger som en fond, inga drag urskiljbara bara vapen och en formlös massa som fyller den trånga gatan. Är det de som dödat henne? Rör sig våldet bortåt, eller har det bara dragit sig tillbaka för ett ögonblick och hotar att skölja över oss igen som tidvattnet efter ebb? Eller är det de personer som står i förgrunden, en äldre man håller ett svärd, som dödat prinsessan. Har de stannat upp, plötsligt drabbade av våldshandlingen och den meningslösa döden. Hade man inte vetat sammanhanget hade man nästan kunnat tro att hon tagit sitt liv, fallit från ett närliggande fönster – det är den sortens folksamling. Ett avvaktande ”vad har hänt”, ett slags vördnad över det som ädlats av döden. En äldre kvinna gör en gest mot kroppen, kastar ett ord mot männen som lutar sig fram, ett förebrående? Ett alla mödrars: varför? I barnets ansikte finns ingen nåd, ingen medkänsla, han bär redan revolutionshättan.

Den nakna kroppen, trots det uppenbart dött stirrande ansiktet är det lätt att se det som modell: ännu en skön kvinnokropp på en målningen. Kan vi beröras av den? Tygtrasorna vars färg rinner ur hennes kropp som blodet? Nej det är de prydliga skorna, de vackert snörda damkängorna som får det att hugga till i bröstet på mig. Hon går från att vara naken till brutalt avklädd, det är skorna på hennes fötter som gör henne till nyss levande.

”Jag är Imperiet i slutet av dekadansen/ som ser barbarerna blekt och stolt dra förbi./ Dikterna jag skriver är blott tung ennui,/ i skymmande guldstil beskrivs vemodsdansen.”

deia

Pentimento – ångern i målningarna

L'homme_blessé)_by_Gustave_Courbet

Pentimento – ordet kommer ur latinets paenitere, att ångra. Det betecknar de hemliga, dolda skisser och färglager som gömmer sig i mästarnas målningar. Idag tillgängliga som skuggor av en annan inledande tanke genom modern teknik och röntgenbilder. Konsthistorikern kan se alla avtagsvägar målaren tagit ett par tveksamma steg på, för att ångra sig och låta motivets utformning få ta en annan vändning. Det är Dorian Grays porträtt inverterat, allt det ångrade göms under nya, blanka färgsjok.

Jag vill ha allt eller inget, skriver en ung Gustave Courbet till sina föräldrar från huvudstaden. Inom fem år måste jag ha gjort mig ett rykte. Och han lyckas – han odlar sin image som landortspojke. Han röker sin pipa, han bär träskor med halm och arbetar ingalunda bort sitt provinsiella sätt att tala. Senare skulle han göra skandal med sitt porträtt av ett skrevande kvinnokön, l’Origine du Monde, och de sapfiskt omslingrade kvinnorna i Sommeil. Men allt det där ligger i framtiden, nu, på 1840-talet, målar han självporträtt. Ett kommer att ta en lång tid att fullborda, han börjar 1844 och klar är han först 1854, tio år senare.

Men här berättar skuggorna en historia som handlar om mer än förkastade kompositioner eller omarbetade figurer och detaljer. Ett självporträtt, javisst! – men på fler sätt än att den döende mannen vilande under trädet har samma drag som Courbet.

Han dör, visst dör han. Vi ser blodrosen som sprider sig över bröstet. Men ändå något vilsamt över honom, förutom det där lilla draget av smärta över läpparna. Smärta? ja, smärtan är alltid till förvillelse lik vällusten. För när den målades först, då var tavlan en tavla av rosig lycka. Genom 1973 års röntgenstrålar avtäcks en annan, ursprunglig bild. Och där vilar hans stora kärlek sedan fjorton år tillbaka, Virginie Binet, på hans arm. De slumrar tryggt under trädet, hennes armar om hans hals, lyckliga, utmattade kanske efter älskogen. Hennes ansikte mot hans bröst.

Tio år senare har hon lämnat honom, och med sig har hon tagit deras gemensamme, unge son. Så han tar henne ut ur bilden, liksom hon tagit sig ut ur hans liv. Han gör sig till duelist, han täcker över tomheten hennes figur lämnat efter sig med den bruna kappan. Han åldrar sina drag, återigen, ingen Dorian Gray här. Målningen måste motsvara smärtar som står skriven i hans ansikte. Han målar sitt blödande sår i hjärttrakten, där hennes ansikte en gång vilat.

Och ändock, är det inte vackrare så? Rör oss inte bilden av den döende duellisten mer än det lyckliga kärleksparet? Och blir vi inte än mer nu när vi känner till bakgrundshistorien? Courbet tyckte det. ”Sann skönhet kan vi bara finna i lidande och smärta, därför är min döende duellist så vacker.” Allt för konsten, eller? Courbet säljer aldrig målningen, han tar den med sig när han flyttar, också när han lämnar Frankrike och bosätter sig i Schweiz. För sin skönhet? Eller som ett minne, en ständig påminnelse. Inte närvaron av smärta och blodrosor, utan frånvaron av Virginie.

skiss

Ovan: en första skiss.