Mélisande #1

Melisande

Förmodligen gjord 1907, tillsammans med en identisk pastell av Fernand Khnopff som då var i färd med att göra kostymerna för Pelléas och Mélisande, Debussys opera efter Maeterlincks pjäs som sattes upp det året på La Monnaie i Bryssel. Både Maeterlincks rollfigurer och Wagners och Debussys operamusik fungerade som stora inspirationskällor för Khnopff och hans belgiska kollegor i slutet av 1800-talet. Den här pastellteckningen åskådliggör samspelet mellan litteratur, teater och musik som är så typisk för den här tiden.

Det här verket frammanar den värld av tystnad och avskildhet som så kär för såväl Khnopff som Maeterlinck. Cirkeln är ett återkommande motiv i Khnopffs verk. Den representerar den slutna värld som Khnopff drar sig tillbaka till, drömmen, livet efter detta, intimitet och avskildhet. Spegeln avbildas implicit och refererar till reflektion över det egna jaget.

Det är något starkt medeltida över den belgiska symbolismen; dess former är drömlika och kyska. Därför blir det anemiskt och diafant när en belgare tolkar en annan belgares verk – som minnet av en katedral skuggor eller speglingar i ett slotts springbrunn.

Annonser

La mort de princesse de Lamballe

Death-of-the-Princess-De-Lamballe-by-Leon-Maxime-Faivre

Hennes hud lyser vit mot den smutsgrå parisiska gatan. Trots att hon är naken är det något kyskt över henne; en ängel fallen från skyarna. Prinsessan de Lamballe föll offer för revolutionen innan drottningen vars förtrogna hon varit. Inför tribunalen den 3 september 1792 svär hon gärna sin kärlek till frihet och jämlikhet men vägrar betyga sin avsky för kungen och drottningen och monarkin. – Emmenez madame, avslutas den hastiga rättegången och prinsessan kastas ut på gatan där en grupp män slår ihjäl henne på ett par minuter. Kanske blir hon också våldtagen, kanske skär de bort hennes bröst. Kanske sätt hennes huvud på en påle – tas huvudet in till närliggande café där det skändas ytterligare? Tas det till en frisör som friserar det för att det ska bli igenkännbart bortom tvivel? Sätts det upp under drottningens fönster, ropar massan åt drottningen att kyssa sin förtrognas kalla läppar (en sista gång, rykten florerade om de båda kvinnorna)?

I Leon Maxime Faivres målning har en liten folksamling samlats kring den döda kroppen. Hon är avklädd men kroppen inte skändat, våldet och larmet ligger som en fond, inga drag urskiljbara bara vapen och en formlös massa som fyller den trånga gatan. Är det de som dödat henne? Rör sig våldet bortåt, eller har det bara dragit sig tillbaka för ett ögonblick och hotar att skölja över oss igen som tidvattnet efter ebb? Eller är det de personer som står i förgrunden, en äldre man håller ett svärd, som dödat prinsessan. Har de stannat upp, plötsligt drabbade av våldshandlingen och den meningslösa döden. Hade man inte vetat sammanhanget hade man nästan kunnat tro att hon tagit sitt liv, fallit från ett närliggande fönster – det är den sortens folksamling. Ett avvaktande ”vad har hänt”, ett slags vördnad över det som ädlats av döden. En äldre kvinna gör en gest mot kroppen, kastar ett ord mot männen som lutar sig fram, ett förebrående? Ett alla mödrars: varför? I barnets ansikte finns ingen nåd, ingen medkänsla, han bär redan revolutionshättan.

Den nakna kroppen, trots det uppenbart dött stirrande ansiktet är det lätt att se det som modell: ännu en skön kvinnokropp på en målningen. Kan vi beröras av den? Tygtrasorna vars färg rinner ur hennes kropp som blodet? Nej det är de prydliga skorna, de vackert snörda damkängorna som får det att hugga till i bröstet på mig. Hon går från att vara naken till brutalt avklädd, det är skorna på hennes fötter som gör henne till nyss levande.

Pentimento – ångern i målningarna

L'homme_blessé)_by_Gustave_Courbet

Pentimento – ordet kommer ur latinets paenitere, att ångra. Det betecknar de hemliga, dolda skisser och färglager som gömmer sig i mästarnas målningar. Idag tillgängliga som skuggor av en annan inledande tanke genom modern teknik och röntgenbilder. Konsthistorikern kan se alla avtagsvägar målaren tagit ett par tveksamma steg på, för att ångra sig och låta motivets utformning få ta en annan vändning. Det är Dorian Grays porträtt inverterat, allt det ångrade göms under nya, blanka färgsjok.

Jag vill ha allt eller inget, skriver en ung Gustave Courbet till sina föräldrar från huvudstaden. Inom fem år måste jag ha gjort mig ett rykte. Och han lyckas – han odlar sin image som landortspojke. Han röker sin pipa, han bär träskor med halm och arbetar ingalunda bort sitt provinsiella sätt att tala. Senare skulle han göra skandal med sitt porträtt av ett skrevande kvinnokön, l’Origine du Monde, och de sapfiskt omslingrade kvinnorna i Sommeil. Men allt det där ligger i framtiden, nu, på 1840-talet, målar han självporträtt. Ett kommer att ta en lång tid att fullborda, han börjar 1844 och klar är han först 1854, tio år senare.

Men här berättar skuggorna en historia som handlar om mer än förkastade kompositioner eller omarbetade figurer och detaljer. Ett självporträtt, javisst! – men på fler sätt än att den döende mannen vilande under trädet har samma drag som Courbet.

Han dör, visst dör han. Vi ser blodrosen som sprider sig över bröstet. Men ändå något vilsamt över honom, förutom det där lilla draget av smärta över läpparna. Smärta? ja, smärtan är alltid till förvillelse lik vällusten. För när den målades först, då var tavlan en tavla av rosig lycka. Genom 1973 års röntgenstrålar avtäcks en annan, ursprunglig bild. Och där vilar hans stora kärlek sedan fjorton år tillbaka, Virginie Binet, på hans arm. De slumrar tryggt under trädet, hennes armar om hans hals, lyckliga, utmattade kanske efter älskogen. Hennes ansikte mot hans bröst.

Tio år senare har hon lämnat honom, och med sig har hon tagit deras gemensamme, unge son. Så han tar henne ut ur bilden, liksom hon tagit sig ut ur hans liv. Han gör sig till duelist, han täcker över tomheten hennes figur lämnat efter sig med den bruna kappan. Han åldrar sina drag, återigen, ingen Dorian Gray här. Målningen måste motsvara smärtar som står skriven i hans ansikte. Han målar sitt blödande sår i hjärttrakten, där hennes ansikte en gång vilat.

Och ändock, är det inte vackrare så? Rör oss inte bilden av den döende duellisten mer än det lyckliga kärleksparet? Och blir vi inte än mer nu när vi känner till bakgrundshistorien? Courbet tyckte det. ”Sann skönhet kan vi bara finna i lidande och smärta, därför är min döende duellist så vacker.” Allt för konsten, eller? Courbet säljer aldrig målningen, han tar den med sig när han flyttar, också när han lämnar Frankrike och bosätter sig i Schweiz. För sin skönhet? Eller som ett minne, en ständig påminnelse. Inte närvaron av smärta och blodrosor, utan frånvaron av Virginie.

skiss

Ovan: en första skiss.

Under arbete

Hej bloggen, det var ett tag sedan, jag vet. Jag sitter med det något plågsamma arbetet att skriva efterord till översättningen jag pysslat med de senaste månaderna. Med översättning finns det något mycket befriande i att det du försöker formulera redan finns, du behöver inte ta ansvar för det – bara säga det en gång till, fast på målspråket. Det finns såklart det där att vara originalet troget, att förvalta det väl – men av någon anledning är det inte lika obehagligt som att själv göra sig synlig i text. (Detta gäller inte skönlitterära texter dock, som bara kan generera smak- och hantverksomdömen, av någon anledning är det värre när det handlar om kunskap och slutsatser. Med andra ord: jag har tydliga mindre problem med att vara obegåvad än dum).  Och nu är det så mycket värre sedan jag genom den där SvD-artikeln insett att det faktiskt finns dem därute som läser det jag sitter och svettas över här hemma i soffan. Likväl betyder att jag överhuvudtaget kan med att dela med mig av det här att jag närmar mig slutet. Vi ses igen när det är över, i väntan på det får ni en fin pegasus av Odilon Redon (den påminner mig lite om enhörningsfontänen på Isola Bella)!

odilon-redon-white-pegasus

Det moderna livet och en vildkatt

Igår var jag och matematikern på vernissage på Nationalmuseum och såg utställningen Det moderna livet – franskt 1800-tal. Det kan för min del inte bli annat än rätt med konst från 1800-talet och även om jag blev lite bortskämd med det i Paris tycker jag ändå det var roligt att se verken ur Nationalmuseums samlingar (jo, och jag förstår att hela syftet med utställningen var just att hitta nya sätt att presentera samlingarna, men det hade ändå varit roligt om man lånat lite verk. När det fanns studier som Géricault gjort i sitt arbete med den, hade det kanske varit trevligt att faktiskt få se själva Medusas flotte. Men något som stör mig lite, och det gäller inte bara den här utställningen, är att: när man nu har ambitionen att lyfta fram konstnärskap som av någon anledning hamnat i skuggan, inte sällan av anledningar som att konstnären råkat födas till det för kanonisering ofördelaktiga könet kvinna (en ambition jag alltså inte alls motsätter mig emot) varför är det likt förbannat så att när man sedan kommer till souvenirshopen lik förbannat bara hittar vykort med de allra kändaste verken, det vill säga samma gamla gubbar? Nej, jag är inte intresserad av Manets svartklädda parisiska eller dylikt slitet motiv. Hellre då Rosa Bonheurs underbart målade vildkatt. Det syns inte så bra i den här digitala reproduktionen, men tavlan som var min favorit på hela utställningen hade verkligen fångat fluffigheten i en kattpäls som det till exempel precis regnat på. Fantastiskt fint målat!