En sund själ i en sund kropp

Det är vår nu. I parken inte bara tittar blommorna fram (jag ville skriva margueriter men när jag slår upp det i ordboken står det att det är prästkragar, och prästkragar, för mig, vajar på betydligt högre stjälkar, de här är som små pärlor i gräset och för tankarna till våra tussilago; och förutom dessa som alltså i min barndom kallades för marguerite finns också lila penséer, blommande träd, röda bär på en buske; det är februari, man häpnar) utan i delar av parken är luften mättad av dofter. Man känner blommorna, det luktar grönt av färska skott och träden ger i från sig en strävare, varmare lukt som för tankarna till Fjärran Östern. Inget av det är överväldigande ännu, luften är fortfarande vårfrisk och termometern rör sig mellan 10 och 15.

***

Jag var i Sverige för ett tag sedan, främst för att träffa några av dem jag saknar. Mina föräldrar, vännen A (som ju nästan är som en bror) och min bror (som är min bästa vän). Min far har flyttat tillbaka till Ljungskile där jag tillbringade större delen av min uppväxt. Det var snö och isigt och blåst som bar med sig saltet från Västerhavet. Det var på en gång förändrat och detsamma – det fanns något slags trygghet i det. Att vandra i sin barndoms trakter, det är att gå i en palimpsest där de mest prosaiska detaljer frambesvärjer minnen: en kurva man ramlade i med cykeln, en sten i vattnet man stegade ut till den gången när hela viken frös, huset där man köpte sin första kattunge etc. Jag kan bli lockad av tanken på att tillbringa ett helt liv på en enda plats, läsningen av Gilead aktualiserades dessa trakter. Man blir, tror jag, kanske mer förbunden med en naturlig känsla för tidens gång och den egna platsen i historien när man liksom väver samman sin historia med en plats – dess historia och framtid blir ens egna. Även om jag ibland leker med tanken att köpa ett litet hus vid havet på denna min ort, så inträder snart en obekväm känsla när jag vistas där för länge. Det finns också en klaustrofobi att se samma ansikten som man alltid sett – och framför allt bli sedd av samma blickar. Då måste man plötsligt bära sin barndom på kavajslaget, så mycket jag gjort för att ta mig bort från den obekväma, valhänta flicka jag en gång var.

bild8

Vem är jag nu? – Du har blivit en sådan som du hatar, sade maken häromdagen. Och det är alldeles sant; jag går upp för en löprunda innan jobbet, sover åtta timmar varje natt (varken mer eller mindre) och väljer sallad istället för pasta eller pommes frites. Och allt detta gör jag inte av tvång, utan lust – och det gör det hela så oändligt mycket värre och allmänt olidligt. Ja, och när jag gick hemåt från parken häromdagen och svängde in på det som ju är min gata nu och blicken föll på det vackra gula huset i korsningen innan man kommer till oss, då tänkte jag att jag nog är den lyckligaste person jag känner just nu. Om jag tidigare hukat i stormar, om det funnits ett mörker i mig som ätit på min själ så är det som att jag badats i ljus och styrts in i lä. Känslan är inte en av att detta liv sådant det ser ut är något exceptionellt som kräver särskilt tacksamhet, utan snarare att allt äntligen är som det borde vara. Som det alltid borde ha varit. Kanske var jag ett bortskämt barn, kanske har jag framhärdat i denna bortskämdhet. Är det så, ger jag ett bortskämt intryck? Känslan av jag tycker är min rätt, vad jag tycker skall tillfalla mig – den kanske är överdriven. I den finns styrka att hämta, styrka att bända världen efter min förväntan. Jag gick till sängs och såg ett annat liv framför min ögon, ett bättre liv; jag öppnade dem och bilden var verklighet.

***

Det enda jag kanske saknar är sällskapslivet. Hittills har jag varit helt uppfylld av staden och vår kärlekshistoria. Att lära känna dess invånare, det är nästan svartsjuka som avhåller mig. Att staden också är deras, att de har en relation till den. Och värst, att deras stad inte är densamma som min. Att de kommer ge mig ett annat perspektiv och göra det lite svårare att se staden sådan den ter sig för mig (= en kysk tavla av Khnopff).

***

– Om jag fick välja, sade jag till maken, så skulle jag mycket hellre skriva en roman blir en bestseller än ett verk av hög artistisk kvalitet som överlever mig och skriver in mitt namn i evigheten. Därtill är jag alltför mycket hedonist; jag vill hellre ha en Hermès-väska i detta liv. Dessutom tycker jag mig nog dra mitt lass i kvalitetslitteraturens kolgruvor genom min översättargärning. När jag för första gången såg mitt namn på en boks titelsida erfor jag en väldig lättnad. Nu kan jag dö nöjd, tänkte jag, vad som än händer efter detta så finns det en bok med mitt namn och jag har gjort något att vara stolt över för Litteraturen. Och när jag var i Borås tillsammans med A som var nominerad till det prestigefyllda debutantpriset (kände jag, förvånande nog, bara glädje å hans vägnar, inte ett stygn av avundsjuka eller missunnsamhet – någonstans på vägen blev jag en bättre person än jag någonsin kunnat tro om mig själv! men alltså, där i Borås) kunde jag inte känna igen mig i författarnas ovilja att inta scenen. – Är man författare, sade A, är man ju av en helt annan personlighetstyp. Och i mitt bröst sjönk hjärtat, för även om jag i princip håller med och fördömer det klimat där författaren förväntas visa upp sig annat än genom sitt verk och skrivande och denna uppvisning blir viktigare än verken, så ropade den där scenen och strålkastarljusen på mig. Av detta drog jag slutsatsen: kanske är jag ingen seriös författare. Långt från Sverige blir perspektivet ett annat, det finns ingen respektabilitet att upprätthålla och desto mer utrymme för lekfullhet. Så jag laddade ner en e-bok: How to write a blockbuster novel och nu växlar jag mellan översättning på förmiddagarna och att om eftermiddagarna leka i genrelitteraturens sandlåda. Kanske att jag vänder åter till det mer seriösa skrivandet i framtiden, men för tillfället roar det mig storligen att berätta dessa sagor för mig själv!

one-does-not-simply-write-a-book

Joho!

Morituri te salutant

För bara en vecka sedan var det fortfarande vinter. Det var som om Lyon var djupfryst, världen var målad i transparent akvarell – stålgrått, lasurblått, ljunglila – tomt på gatorna, från Alperna kom en vind som bar med sig minnet av smält snö, vätan lade sig över ansiktet: allt var kallt och fuktigt.

Jag gick för mig själv i parken och mindes plötsligt en incident: Året var alldeles nytt, jag gick över en bro. Bredvid oss cyklade en man förbi som hejdade sig och såg ut  över floden. Hans blickar fick mig att också spana, utan att se något märkvärdigt. Herrn stannade till och sade förklarade: De har hittat un cadavre. Ett lik. Och mycket riktigt, vid nästa bro stod ett par bilar med blinkande blåljus, en liten polisbåt guppade på floden, och på det frostgröna gräset, en vit presenning. Faller man i Rhen har man inte någon chans, strömmarna är starka och våldsamma. Du kan föras kilometer, mil, innan din svullna kropp stiger till ytan, fastnar i ett brofäste.

Vardagligheten i det hela. Två främlingar stannar till på en bro och betraktar döden. Dubbelheten i denna känsla, ett slags förfäran och ett slags förbrödring. De levandes gemensamma pakt mot de döda, ett lättat hångrin, därför att ett memonto mori är också en påminnelse om att tiden ännu inte löpt ut och så stark är denna insikt att den genast kastar sig ut att söka bekräftelse i annat liv: förenar fotgängare och cyklist.

Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Genom skogar av symboler

Häromdagen tog jag en bild på mitt skrivbord för att lägga upp på Instagram och när jag funderade över bildtexten slog det mig att denna tillvaro är en drömtillvaro som  blivit verklighet. Här sitter jag vid mitt vackra bord av valnöt utan några som helst försörjningskrav  och ägnar mig åt litteraturen. Jag tänker inte säga att livet är fulländat, för det skulle jag behöva lite kapital dvs. dyrare garderob och större bibliotek, men det är bra mycket mer än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Ändå är detta tillstånd förrädiskt och tveeggat. När det är som bäst är jag i mitt lyckligaste tillstånd: ett slags litteraturens kretslopp. Mitt arbetsrum är en klostercell, mitt liv en maskin som drivs av och producerar text. Exkursioner ut ur rummet tillåter mig att samla intryck och emotioner att plöja ner i texten. Förstå mig rätt, det är inte en hyperestetiserad tillvaro à la des Esseintes. Det är en tillvaro där jag kan arbeta. Jag upplever en känsla av meningsfullhet – vänder icke-existens i existens.

När det är som sämst: ensamhet och känsla av meningslöshet. Av overklighet kanske. Utan litteraturen är jag fast i mig själv, avskärmad, en snabbt krympande värld. Ett slags det suveräna jagets klaustrofobi. Vad gör litteraturen, för den mig ut i världen?

Svaret är naturligtvis nej, och det är inte heller dit jag vill utan bortom. Anywhere out of the world? Inte heller. Litteraturen gör världen dubbelt större. Å ena sidan blir jag själv större, böckerna slår upp nya dörrar i mitt inre, dörrar jag inte visste fanns, och möblerar rummen. Den tillåter också att ta klivet bortom den fysiska världen, jag tänker på Baudelaires berömda dikt: Naturen är ett tempel där dunkla ord hörs strömma/ ibland ur en pelares levande stam./ Genom skogar av symboler går människan fram/ och iakttas av ögon, förtroliga och ömma. Är det otidsenligt? Banalt? Förbi fysiken, till metafysiken. Litteraturen får världen att glöda, att betrakta tinget som symbol är att ge den mening.

Bergtagen

Jag kan inte riktigt förklara min stora kärlek till berg. Mjuka, böljande och skogklädda eller hårda och branta, en metallisk smak av mineraler. Inbäddade i dimvita slöjor, blånande i kvällningen. Vi åkte nedåt Rhône-dalen idag, och följde sedan Isère nordösterut och upp i Vercormassivet. Valence vid Rhône var kallt och sömnigt – affärer och restauranger släckta och stängda, en ilande vind som drog köttet från benen. Ljuvligt under varmare årstider, detta Söderns Port, det är jag övertygad om. Idag var behållningen den romanska katedralen, svept i mörker och silande det grå ljuset genom vackert och ovanligt icke-figurativa glasmosaiker. Lugnet rådde också där, men ett levande, vibrerande lugn som en älskads trygga andetag. En känsla kom över mig, jag tryckte den mot mitt bröst, det fyllde ett hålrum och glödde och glödde.

Vidare längs med Isère som är en biflod till Rhône och sedan längs med Royans som är en biflod till Isère. Landskapet blev brant och dramatiskt, förbi Saint-Nazaire-en-Royans och dess väldiga akvedukt åkte vi, vidare, uppåt, uppåt. Vingårdar, berg, floden i dalen nedanför vägen. Vårt mål Pont-en-Royans, lilla bergsby som klättrar på sluttningen, vars hus hänger över vattnet i förakt för tyngdkraftens lagar. Vattnet, stilla här, forsande där – som ett stycke som glider in och ut ur ett allegro – alldeles klart, stenbotten därnere framträdde fullkomligt klart. Det var bergets kristallklara vatten, lysande blått som visste det att dess mål var Medelhavets skimrande azur. Själva bebyggelsen, stengrå och full av minnen från en medeltid när bron, vägen, floden, var viktiga att hålla och kontrollera. Det fick mig att tänka på Brygge, det fick mig att leva en tavla av Khnopff eller kanske en dikt av Rodenbach. På stenmurarna fanns frost, längs bergssidan vitmjölkliga stalaktiter. Fuktigt och friskt, metalliskt och mineralrikt. Här är världen och storpolitiken långt borta, här är man alldeles trygg. Längs med bergsidan faller jag in i mig själv alldeles lycklig och helt stilla.

Ett nytt år

Årets första dag är nästan slut. Vi gick till parken och tittade på lejonen som lyckligtvis var ute båda två. Sedan churros och varm choklad som vi åt medan vi gick förbi girafferna, hjortarna, bort mot utgången. Det har blivit kallt i Lyon, 4-5 grader bara, och luften var fuktig och frisk. Träden är helt kala nu, och vinterdiset lyfter aldrig helt. På något sätt kändes det som en söndag i barndomen. Kanske var det tivolikänslan: zoodjuren, karusellens säregna melodier, den friterade degen. När jag var liten kom ambulerande tivoli/marknader två gånger om året till den lilla belgiska by där jag växte upp. Och sedan, när vi bodde i Sverige, åkte vi ofta ner över påsk, och då var det återigen kermesse. Det är något särdeles lojt över nyårsdagen, den är, tänker jag, såsom söndagar alltid var när man var barn. Stilla och ändå fyllda av glittrande förväntan och promenadnöjen.

***

Nu sitter jag i läsfåtöljen där jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen. Hoprullad, mellan arm och höft, sover kattungen. En kattunge är en alldeles särskild lycka. Full av energi och nyfikenhet, av tillit och sårbarhet. Det är svårt att föreställa sig hur det här lilla pyret som man kan lyfta med en hand skall växa upp och bli ett fläckigt salongslejon på 6-7 kg. Nästan lika svårt att föreställa sig nu när han spinnande sträcker ut sig på min arm är att han bara för någon vecka sedan fräste vilt när man försökte närma sig honom. Hans affektion är dyrbar och ges bara till den som befunnits värdig efter långdragen prövotid, främlingar göre sig icke besvär. Det arbete jag lagt på att få honom att lita på mig, det som knutit honom till mig mer än andra människor, det har också knutit mig till honom.

***

Det andra sällskapet i fåtöljen har Per Arne Tjäders bok om Patrick Modiano, Gare d’Austerlitz, varit. Jag tror att jag fick den i julklapp 2014 när Modiano tilldelades Nobelpriset, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den är välskriven, grundligt underbyggd med forskning och handlaget lätt: en njutbar läsning som fördjupar förståelsen för Modianos verk. Ändå förhåller jag mig kluven till denna läsning. Åren 2008-2009 läste jag rätt mycket Modiano, men det slår mig nu att jag inte minns speciellt mycket av någon av böckerna. Det bestående intrycket är den av en stämning: allt i uppluckring och vaghet, världar i akvarell som löses upp i grå parisdimma. Jag minns den osäkerhet man som läsare försattes i, hur huvudpersonens jakt på sin identitet och visshet liksom frätte på på ens egen. Tjäder sätter förtjänstfullt detta i relation till Modianos biografi och ställer romanerna mot efterkrigstidens relief. Det hela är mycket övertygande och jag följer villigt med på detektivjakterna på romanfigurernas historiska förlagor och kontext. Jag liksom vinner i förståelse, men förlorar samtidigt något annat.

När jag besöker en ny plats eller ett museum låter jag ibland medvetet bli att läsa in mig i förväg. Jag vill möta monumentet eller verket helt utan förförståelse. Helt respektlöst foga in den i en helt personlig, ja rentav privat, estetiskt drömbygge. Exempel: när jag först besökte Schloss Drachenburg vid Rhen visste jag ingenting. I dess salar gick jag och lät platsen invadera mig, på detta sätt blev den min och jag kunde bygga ett eget narrativ kring den. Historiska fakta kunde sedan krydda detta narrativ, som till hälften bara byggde på känslor, men i det första mötet var slottet tvunget att vara en gåta så att jag kunde formulera mitt eget svar.

Patrick Modianos böcker var gåtor för mig. Jag försökte inte tyda dem, utan accepterade dem som just gåtor och de förblev därför helt öppna – det var vad jag älskade mest med dem. Är en historisk bakgrund, den fördjupning den innebär, ett slags facit? Naturligtvis inte, det är en läsart bland många. Men ändå är de svårt att bortse ifrån när insikten slagit rot. Därför att de är något slags svar, de pekar mot en tolkning. Så mycket svårare att låta gåtorna förbli öppna då!

Framför spegelglaset

Idag skulle jag (om jag inte blivit så förfärligt sjuk med ömmande, svullna lymfkörtlar, jag ser – helt ärligt – ut som Balzac!) ha åkt till Paris för att – äntligen – se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais. Biljetterna bokade, resplanen klar. Såhär: promenera från Châtelet, köpa en crêpe i farten som lätt lunch, se utställningen, gå igenom de fasta utställningarna, tillbringa en stund i museibutiken, köpa med mig lite litteratur ock kanske ett smycke, fortsätta till Musée Henner som jag inte besökt sedan det öppnat efter renoveringen, tidig middag i närheten av Parc Monçeau, mellanlanda i Marais för att köpa Casati-parfymen från Mona di Orio eftersom la Divina Marchesa är mitt senaste intresse och besatthet, och sedan kvällståget hem till Lyon. Angående parfymen inbillar mig också att jag vill ha en kryddigare vinterdoft; myrra och lakrits, rökelse och bensoe. Att något förändrats i mig, liksom blivit lite tyngre. Tankar som tidigare rörde sig mellan smäckert höga klackar med röda sulor och rosiga kjolar rör sig mot varma hermelinpälsar och dyra väskors vackra läderarbeten. Mot en dyrare och vuxnare lyx.

Längst bort i salens andra hörn, intill det enda fönstret där dagsljus kom in, såg han en flyttbar spegel i mahognyram. En ung man i violett mantel och mässkjorta av spetsa men barhuvad stod tre steg från spegeln, som tog sig underlig ut i denna omgivning – den hade tvivelsutan forslats hit från stan. Julien tyckte att den unge mannen verkade irriterad, med högra handen utdelade han högtidliga välsignelser mot spegeln. Vad kan detta betyda? undrade Julien.

Stendhals Rött och svart var en av de första böckerna jag köpte på det lilla antikvariatet vid ån i Uddevalla. Antikvariatet var förvånansvärt välsorterat och för en billig peng läste jag mig igenom det franska artonhundratalets stora namn: Balzac, Maupassant, Stendhal, Baudelaire. Rött och svart var en av de första och den gjorde stort intryck på mig. Hur hade den kunnat göra annat? När man är 14-15 år gammal är litteraturen mer än förströelse och flykt: det är ett sätt att få något slags första förståelse för världen, som man då inte vet någonting om. Såhär skriver Sara Danius om ovanstående passage i Den blå tvålen:

Vad pågår? Guds representant på jorden gör sig redo att ta emot hans majestät konungen. Det  vore ett naturligt sätt att beskriva skeendet. Man kunde också säga att en ung man iscensätter sin nyligen förvärvade sociala funktion med hjälp av en kroppsspegel. Ytterligare en förfrämligande beskrivning: en ung man övar sig på att säkra den samhälleligt betingade innebörden i sina kroppsrörelser med hjälp av en tänkt andre, ty i spegeln kan han se sig själv med andras ögon, den religiösa gemenskapens blick. Oavsett vilken beskrivning vi väljer är detta lika sant: den unge mannen förvandlar sig med spegelns hjälp till bild – och klyver sig därmed i två gestalter. Och det är denna dialektik mellan betraktare och bild, subjekt och objekt som ger episoden dess spänning. [—]

Men Julien förmår till en början inte att avkoda situationen, han ser inte att det är en biskop han har framför sig. Danius fortsätter:

Vad är Stendhal ute efter? Vid första anblicken verkar det uppenbart. Världen skall bli sinnligt tillgänglig. Till den änden väljer han en handfull konkreta enskildheter, Men går man närmare upptäcker man ytterligare ett skikt. För i samma stund som Stendhal gör världen synlig, synliggör han också diskrepansen mellan åtbörd och innebörd, mellan mänsklig individ och social ställning. Kort sagt: mellan tecken och mening. Det är till och med så att denna skillnad är grundläggande för de sociala gemenskaperna i boken.

Alltså, som ung och påverkbar människa fanns här flera lärdomar att dra. Det första är ett slags (klass)resenärens första insikter. Genom att bemästra olika sociala koder kan man också vinna inträde (eller kastas ut ur) olika sociala kretsar på samhällsstegen. Det Stendhal pekar på är dock att detta även gäller den som så att säga fötts in i sitt sammanhang, skillnaden är bara att denne kan förhålla sig mer oproblematiskt det till det inlärda teckensystemet, eftersom det är det enda han känner till. Rött och svart är ett slags bildningsresa där Julien inträder i, begår misstag och lär sig sedan sina nya och allt högre sammanhang. Den observerade biskopen måste, han också, bli sitt ämbete genom dess tecken. Det är ett slags efterhärmningens ordning. Allt man har att göra är att, mer eller mindre framgångsrikt, iscensätta sin social ställning. Danius igen:

Betyder det att världen är en teater? Tillvaron en scenkonst? Att samhällslivet är tömt på innehåll, äkthet och originalitet? Att allt är representation? Förställning? Lurendrejeri? – Det vore en banal slutsats. Dessutom stämmer den inte. Stendhal vore inte Stendhal om inte sanningen vore sammansatt. Världen är förvisso en gigantisk teater, men det är ingenting att beklaga. Det finns inget äkthetskrav hos Stendhal. Sanningen om jaget intresserar honom inte nämnvärt. Det finns identiteter, och det är gott om dem, men idén om en autentisk identitet möter ingen större förståelse hos författaren till Rött och svart.

En sådan värld är på en gång flexbil och otrygg. Marken, det vill säga andras och den egna identiteten, är inte fasta. Man navigerar genom en värld av teckensystem som behöver tydas, bemästras – men vars betydelser är ombytliga, undflyende. Ett påstående som ”jag är biskop” betyder bara ”jag agerar som jag tror att en biskop agerar”. Men i denna skrämmande rörlighet finns också frihet inbäddad. Om identitet är något löst och formbart, om det inte finns en autentisk kärna att förbli trogen, medges man möjligheten att återuppfinna sig och iscensätta detta jag i nya sammanhang, framför nya speglar. Blyga, drömmande naturer kan klä sig i lånta påfågelfjädrar och till synes exhibitionistiskt sola sig i världens ögon, emedan de egentligen bara nyttjar strålkastarna som spegel för att bedöma och utvärdera skapelsen: cogitot som uppfunnits. Det handlar alltså inte om att dölja sitt verkliga ansikte, snarare insikten om att det står en fritt att modellera dragen efter eget tycke och smak. Här finns kanske två strategier att välja mellan: streberns totala anpassning eller excentrikerns utanförskap. Det härrör ur hur nietzscheanskt lagd man är till sinnet: om man vill verka inom det rådande systemet eller låta släggan gå och bygga sig ett nytt.

Parallellt läser jag en biografi om den redan nämnda Luisa Casati och den tyvärr bortgångna Karin Johannissons sista bok: Den sårade divan. Den senare beskriver psykiskt sjuka (i vart fall inlagda) kvinnors upplevelse av sin egen sjukdom i början av förra seklet – för sin studie utgår hon från tre skapande kvinnor Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Johannisson pekar (bland annat, boken innehåller mycket mer och är utmärkt men jobbig att läsa, dvs: läs den!) på hur hysteriskans utbrott kunde fungera som ett slags ventil för en familjeflickas begränsade och kvävande tillvaro. von Krusenstjerna talar om sina vistelser som inlagd som ett sätt att ”rasa ut”, att ta en paus från världen därute och reglerna som gäller där. Agera våldsamt och okontrollerat: skrika, kasta saker i marken, göra sig själv illa. Med reservation för att vi med Luisa Casati befinner oss något tidigare i tiden och dessutom på kontinenten, så skulle jag ändå vilja påstå att den rika italienska arvtagerskan, blyg och drömmande, kunde gått ett liknande öde till mötes om hon haft en mer engagerad make och framför allt: inte haft tillgång till en egen, väldig förmögenhet. (Den som vill läsa en skildring inifrån den kvinnliga galenskapen, hårt styrt av en (inte alltid) välmenande make, med påtvingad vila, isolation och allsmäktiga läkare, vilket snarare förvärrar psykosen än botar den rekommenderar jag Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som b la återfinns nyöversatt i samlingen Förfärande kvinnor från Vertigo förlag).

Genom sitt ekonomiska oberoende kunde La Casati förverkliga sina dekadenta drömvärldar och artificiella paradis. En drömmare är till skillnad från handlingsmänniskan fylld inte av ett agerande (och kanske illusoriskt) subjekt utan av just drömmar och estetiska principer. La Casati ser sig i spegeln och på hudens vita målarduk målar hon svarta kajalringar kring ögonen, hon färgar sitt hår hennarött och hon droppar belladonnagift i sina ögon för att få stora, dilaterade pupiller. Hon samlar på föremål och accessoarer som tillhört Napoleon III:s berömda älskarinna grevinnan de Castiglione: hon lånar hennes identitet när det passar henne. Kön är inget som begränsar henne: hon kan uppträda som 1700-talsmagikern Cagliostro. Konvenans inget som bekommer henne: hon kan promenera sina tama geparder  i månskenet naken under en öppen pälskappa på Venedigs piazza San Marco.

Vad är det egna jagets förvandlingar och den egna kroppens olika apparitioner om inte på en gång förälskelse i och flykt från desamma? Man bejakar möjligheterna och flyr tomheten? La Casati hämtar inte sina kostymer och åtbörder från den samhälleliga gemenskapen, utan från litteraturen och konsten. Istället för att iscensätta en dam av den italienska aristokratin (hemmet, maken, barnet) väljer hon att vara Messalina eller Medusa. En orm, ett monster.

Jag har alltid känt djupaste beundran för den som, med risk att göra sig löjlig, lever ut sin excentricitet. Mitt mål har alltid varit att vara tydlig, dvs att vägra ängsligheten och låta drömmarna och hugskotten manifesteras i mig, genom mig. Den där identitetens flexibilitet som Stendhal en gång inpräntade i mig, den låter mig stå framför spegelglaset och fråga: vem vill jag vara idag? En fråga som betyder: vilken kostym skall jag ikläda mig, vilka åtbörder välja. (En parentes: detta är varför man älskar festen och dess sällsamma logik, allt – scen, publik, persona – kan planeras och koreograferas i minsta detalj.) Med distansen till Stockholm, bristen på socialt sammanhang kanske, ser jag figuren i spegeln lite tydligare. Jag tänker: det är något slags mod att ge sig själv fria tyglar och låta excentriciteten löpa fritt. Fånigt, manierat, överspänt? Oansvarigt, omoraliskt? Vad spelar det för roll när det bereder mig sådant nöje?