32

Det blev höst över en natt. Vi gick från trettiogradig hetta till vänliga 20 och kyligt stråk i kvällsluften. Lyon slog om, och det slog samtidigt om i mig också. Att fylla år (26/8) är alltid en räkenskapens tid, man slår sig ner och ser över var man varit, vart man är på väg. Den här sommaren har varit idel förändringsprocesser för mig (den som följer mig på instagram har kunnat följa det närmare). Jag har varit oansvarig och självisk; jag har varit så oerhört kroppslig, längst ut i mina fingertopparna. Värmen drev mig dit, ut i huden. Jag har gått ner ganska mycket i vikt (jag får fortfarande inte ha en våg hemma så jag har ingen aning om hur mycket), det har också förankrat mig i köttet. När jag först kom till Lyon blev jag obekväm av att röra mig ute på gatorna, jag kände blickar och solljus på min hud och jag kände mig blek och oformlig. När jag går ut nu är varje blick en bekräftelse, varje solstråle en smekning. Att det fanns en tid när jag kunde välja att inte lämna lägenheten på flera dagar, ibland nästan veckor! Nu blir jag rastlös om jag inte kommer iväg på i alla fall något litet ärende eller glas på stan varje dag. Detta första år i Lyon, det har på vissa sätt varit ett ensamt år, även om det inte riktigt känts så för vännerna har funnits i mobilen och framför allt har jag, i det att jag öppnat mig för världen, också öppnat upp för dem; den senaste tiden har vänskaper fördjupats. Med ensamtid kommer tid att tänka, och jag tror att det skett en liten men avgörande kursändring. Såg ni hur vinden fångade mina segel, hur stolt jag styrde ut från Rapallo och vattnet klövs mot min oförskräckta för? Vad är viktigast i mitt liv, frågade jag mig och spelade musik som drev på (åh Lana), segervisst kom svaret: friheten. Ut på öppet hav igen, mot vidsträckta vidder och öppna horisonter. Jag tänker på några ord av Rut Hillarp, kanske inte just det där med männen, men att vara i rörelse och vidöppen för impulserna utifrån, att sakna dörrar. Det är kanske farligt att leva så: ena dagen sprudlande champagne i blodet, andra krossat glas i bröstet – men det blir inte tråkigt, och det finns ingenting värre än att ha tråkigt (eller VARA tråkig för den delen).

RutHillarp

Men att frigöra sig från alla hornämnen och själslig förhårdning som bildats kring mig hade ett pris, sommarmånaderna har jag knappt arbetat alls. Eller, lite har jag fått gjort. I slutet av september/början av oktober kommer min senaste översättning: Diligensen från Lyon som är den pikanta jakten på en mysteriös sexställning i sekelskiftets Europa. Jag försökte sälja in den till Vertigo förlag för ett par år sedan, men Edenborg sade nej av skälet att den var för ”blodfattig” och det kan man väl hålla med om – den är mer en liten erotisk pralin, ett glas champagne, en såpbubbla! Nå, så jag är glad att jag fick göra den ändå. Det är väl ingen stor litteratur kanske, men det är en stunds ljuvlig förströelse. Jag har också lyckats skriva ihop ett förord till Alastors andra höstbok, Otrevligheter av Léon Bloy. Ett omöjligt uppdrag, eftersom att läsa Bloy är som att hälla svart lava i sin hjärna. Hur formulerar man då något av värde? En text blev det i alla fall. Något som inte kom med var ett resonemang om Bloy och andra mystiker, jag parallell-läste Teresa av Ávila och såg beröringspunkter som man skulle kunna utforska vidare – men hade inte riktigt tiden eller utrymmet att göra det den här gången. Det ligger tre böcker mellan mig och min egen stundande Bloy-översättning, jag bävar lite men samtidigt… den har varit med så länge nu, det ska bli fint att få den klart.

Det slog om i Lyon, det slog om i mig. Den där skamlösa sinnligheten, den sinnliga skamlösheten jag erövrat tänker jag slå vakt om. Men. Det är dags att återvända till arbetsrummet nu. I höst växlar jag upp i arbetstakt, mer måste bli gjort. Det finns en glädje i det, jag älskar ju det jag gör. Men någonstans finns också en antydan till besk odört i min bägares klara vatten, en dissonans som letat sig in i mina franska harmonier. En liten osäkerhet, den enda som finns i mitt liv: jag är så fruktansvärt dålig på att tjäna pengar. När det gäller att spendera dem (även de jag inte har) är jag utan like, men att anskaffa dem… (vilket inte avhjälps att jag tycker förvärvsarbete är lite, lite vulgärt?) Så, ett år kvar av det ekonomiska oberoendets ljuvliga frihet. Jag tänker låta febern rasa; jag tänker resa, shoppa, arbeta och förhoppningsvis har jag något slags fast mark under fötterna när jag återvänder till Stockholm vid den här tiden nästa år.

Annonser

Italienska dagar i solen

Att resa ensam och utan sällskap är att bli medveten om sina konturer. Här slutar jag och här börjar världen. Utan skyddet från tvåsamheten upplever man allt i fullfärg, alla intryck sugs upp av ett nästan hudlöst kött. Inga kompromisser, inga planer, inget ansvar för en annan – gå planlöst i gränder bara för att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Ramla över en kyrka som man inte vet något om, hänföras, gå vidare och slå sig ner i solen på en servering och dricka ett glas kallt vitt vin. Möta främlingars blickar, vidöppen och oförskräckt.

Och Italien! Herregud, Italien! Allt smälter i solgasset; kvar under den franska himlen blev alla åtaganden, alla plikter. Jag är liksom långt ut i fingertopparna, akut medveten om min kroppslighet, att också jag är ett ting i världen. Mitt inre vagt och ombytligt: mer en känsla än tankar. Man blir självisk Italien; det passar mig utmärkt, jag har alltid varit självisk.

Det är så lätt annars, när man tillbringar mycket tid ensam och/eller i texternas värld att man kröker sig om sig själv, en hopringlad orm som slår knut om sig själv, stelnar, hittar inte ut mera. Så, ut i världen. Bevisa för sig själv att man kan sätta sig i relation till de andra tingen, att man klarar av det. Ormen sträcker ut sig, solen speglar sig i de blanka fjällen och hon blir snabb och smidig.

Jag tog tåget från Lyon, bytte tåg och station i Turin, fortsatte till Genua – bara en kvart att byta och fel datum på biljetten, köpte ny, hann. Tåget rullade ut och plötsligt, där!, en första skymt av Medelhavet. Så länge sedan jag såg havet, så länge sedan jag såg just det havet, det vackraste av dem alla. Kalla mig sentimental och lättrörd, men tårar fyllde mina ögon till bredden, rann. I bröstet hörde jag mitt hjärta sjunga och sjunga och sjunga. En dryg halvtimme senare efter en slingrande färd som fick en att tappa andan längs kusten: Rapallo.

Det var inte svårt att hitta hotellet och jag visades till en liten munkcell utan ordentligt fönster. Det gjorde mig inget. Med bultande hjärta föll jag ner på den italienskt hårda sängen, i mig pulserade: äntligen, äntligen, äntligen. Jag fräschade upp mig, lade nytt smink och bytte klänning; trots hettan valde jag en ”den lilla svarta” för när det kommer till klädval har jag alltid varit något av en rebell. På läpparna ett nytt lip balm från YSL som min svägerska rekommenderat, färgen utvald av damen på Printemps och perfekt för mig, för mina läppar, lagom mycket färg. En svag och frisk smak varför hela den här resan i mitt minne alltid kommer att smaka vagt av citrusfrukt och lukta av parfymen Mon Paris.

Och så var jag plötsligt där; på strandpromenaden rullade en svag bris in från vattenvidderna. Lukten av salt och värme, havets azur och himlens kungsblå baldakin. Husen i pastell som klättrade upp mot gröna kullar, berg och hav – så mycket skönhet är svårt att bära. Annars, Rapallo, litet och sömnigt. Aldrig att jag sett så många pensionärer på en och samma gång. Övriga besökare: någon enstaka barnfamilj. Men hellre det än festande ungdomar, tänkte jag och lutade mig mot strandpromenadens räcke, slöt ögonen och försökte inpränta känslan av havet för att bära det med mig för evigt och alltid.

Längs promenaden gick jag, min hud glödde av solen och manliga blickar. Jag ville vara något slags Anita Ekberg i La Dolce Vita – släppte ut mitt hår och satte mig på en servering som hängde ut över vattnet. Vågor som slog in, skvätte lätt över mina sandaletter. Musslor, vitt vin, en espresso så stark att den fick mitt huvud att snurra. Tillbaka på en bänk på strandpromenaden väntade jag in skymningen och såg alla färger djupna, himlen i en nästan omöjlig blå nu. Om livet, tänkte jag, kunde vara som den här stunden, alltid och jämt. Medelhavsnatten så smeksam och sinnlig; jag så smeksam och sinnlig.

 

Jag åt bara melon till frukost. Äntligen har jag tagit tag i den ätstörning jag försummat i så många år. Framför spegeln betraktar jag mitt ansiktes nya, skarpare drag. Jag ser på en midja som definieras mer och mer; magens, lårens rundning mer klädsam nu. Vackrare, och kvinnligare nu. Känslan av hunger nästan erotisk eftersom kroppslig brist och längtan alltid är erotiskt.

Det regnade inte som väderleksrapporten förebudat, inte heller åskade det. Men vinden var för våldsam, inga båtar gick. Istället gick jag upp till tågstationen och köpte efter lite förvirring en biljett till Cinque Terre och Vernazza. Ännu en tågfärd i ett vykortslandskap. I Sestri Levante (detta land där alla namn är poesi eller en, om än hård, smekning!) bytte jag tåg och fortsatte söderut. Till Cinque Terre och dess fem små byar går inga vägar: man får tåg eller båt. Byn jag valt, den som skall vara den vackraste, var Vernazza och redan på tågperrongen insåg jag nu var i Tom Ripley-land. Denna min favorit av filmer, jag rättade till solglasögonen och gick ner till hamnen.

Fortfarande inget regn, moln på himlen dock, ett annat ljus – lite gråare. Men ändå sol, sol, sol. Jag promenerade lite på måfå, besökte en kyrka. Dess enkla högtidlighet, en verklig fiskelägerskyrka, berörde mig. En kyrka för mödrar och hustrur att samlas i när vågorna går höga därute, så många uppriktiga böner som ekade mellan de nakna stenväggarna. Jag neg för korset och gjorde korstecknet, trots att det är hyckleri, jag är inte katolik. Satt en lång stund i bänkraden med blicken fäst på Madonnan och förde något slags ensidigt samtal eller vädjan – men det var också hyckleri för i min hud brann fortfarande sol och manliga blickar. Någonstans visste jag att jag så fort jag lämnat det svala dunklet skulle allt det där komma rusande tillbaka och jag skulle glömma allt annat.

 

 

Jag klättrade längs smala vindlande gator som var mer trappor än gränder. Gick fel och hamnade på vandringsleden söderut: en annan gång, med bättre skor, lovade jag, för hit måste jag återvända. Gick tillbaka i mina steg, hittade rätt och tog mig upp till borgen med vidunderlig utsikt över havet. Där satt jag en stund och lade andetagen tillrätta, glömsk hade jag inte köpt med mig vatten i hettan, och icke-ätandet hade gjort mig svag. I fjärran trodde jag mig höra ett åskmuller, jag gick ner till hamnen igen och åt lunch: caprese och spritz. Därefter: två timmar tills tåget hem skulle gå. Jag satte mig i solen på piren, alla moln borta nu, och läste en lång stund. För ett ögonblick steg jag ut ur mig själv, såg mig sitta där i min Ralph Lauren-klänning på Vernazzas pir i solgasset och kände en häftig och våldsam, nästan Strindbergsk, triumf. Så långt jag kommit, vilken tavla jag målar med mitt liv, så över allt jag någonsin vågat hoppats på. Jag spottar i ansiktet på allt tvivel, på alla de som tvivlat, på de som sagt åt mig att mina drömmar är för stora eller att jag ändå inte förtjänar dem. Min eld är den största.

Tåg tillbaka till Rapallo. En tur längs strandpromenaden. Här hade det regnat, pensionärerna verkade ha tagit skydd och syntes inte till. Vin på en servering, sedan hotellrummet trots att det bara var sen eftermiddag. En kväll av ångest framför det vita arket. Inte ett ord, ingenting, jag kunde inte tänka. Drack upp allt vatten som fanns i minibaren, det kolsyrade också. Vid midnatt gav jag upp och gick till sängs.

***

Eftersom jag inte ätit middag kvällen innan åt jag lite melon men också två skivor skinka till frukost. Därefter gick jag ned till till promenaden men båtarna gick inte idag heller på grund av blåsten. Istället tog jag bussen ut mot den här resans mål: Portofino. Bara färden ut var hissnande, längs med berget och havet, och plötsligt åkte bussen runt en krök (tutandes, naturligtvis) och där var den lilla hamnen. Hela min längtan hade fötts ur ett filmklipp av Ellen von Unwerth för Dior som jag ramlade över för ett par veckor sedan. Sedan dess har låten Love in Portofino gått på repeat hemma i all upptänkliga versioner och nu, nu var jag där. Jag gick ner mot hamnen förbi Pucci och Dior och Louis Vuitton. Turistsäsongen inte riktigt igång än så inte för mycket folk. Mitt sinne var helt blankt: ett fotopapper till en polaroidkamera och allt bara fastnade i mig.

Upp till borgen fick man inte gå, den var stängd. Istället gick jag till kyrkan jag sett från bussen. Divo Martino hette den, men jag läste Divo Maritimo och i mig ekade av graal-legender och fiskarkonungar. Men återigen, en välbekant känsla av att här, så nära havets rasande krafter, är livet och döden mycket närvarande och dessa enkla men vackra kyrkor med sina ljuskronor mycket levande. Återigen neg jag, korstecknet, utan att tänka på vad jag gjorde. Den här gången satte jag mig längst fram, alldeles ensam i det svagt upplysta mörkret som doftade av rökelse och saltvatten. Nu var det på den Korsfäste som min blick fästes och återigen bad jag om att trons låga skulle tändas i mitt bröst – som jag alltid ber på platser där det finns något slags påtaglig gudskänsla. Den här gången var det tårar i mina ögon, men jag vet ju att det där bara var hyckleri igen. För tron krävs ödmjukhet, att böja sin nacke – och i mig bor bara högmod. Gud ser naturligtvis det, och därför kommer Han aldrig att tända tron i mig. Så tänkte jag, vilket kanske också gör mig till världens mest komplicerade (och katolska?) icke-troende.

Ute sken solen och jag tog av sjalen från axlar och dekolletage. Full av synd, eller i alla fall avsaknaden av fromhet, gick jag ned till hamnen. Det var fortfarande för tidigt för lunch, så jag satte mig på en bänk på kajen med utsikt över små träekor och väldiga lyxyachter och lyckades skriva några ord. När det äntligen blev socialt accepterat att dricka alkohol och restaurangerna dessutom öppnade för lunch valde jag en servering på måfå och beställde in mitt livs dyraste (18€!) men också största Bellini (krävdes två händer för att lyfta den) och en caprese.

Istället för att ta bussen tillbaka valde jag att promenera mot Rapallo (trots högklackat). Det är så bekvämt inrättat att det går en röd matta hela vägen som man bara behöver följa. Vägen går längs med de mest hissnande vyer, ibland med stup som rusar ner mot havet, ibland genom charmanta små skogspartier som doftar av barrträd och jord. Jag avskyr alla typer av sport, men att promenera, det kan jag göra hur länge som helst. Den här gången var jag även förutseende nog att köpa en flaska vatten att ha med på den drygt 8 km långa promenaden. Om detta finns ingenting att säga: det var den skarpa blåsten i mitt hår, saltstänk som blandade sig med citrussmaken på mina läppar, solen mot huden. Det var att ta in allt detta i all ensamhet; ingenting som störde, ingenting som lade sig emellan.

 

 

Jag stannade till Santa Margherita Ligure – en utsökt liten stad som doftade av Belle Époque. Om, när!, jag återvänder är det kanske här jag bor, om jag fortfarande inte har råd med Portofino. Jag lämnade min red velvet road (alltså till skillnad från en yellow brick road) och satte kurs mot stadens höjder där jag anat en barockkyrka. Ramlade först över en ljuvlig liten trädgård som jag strosade i ett tag. Och sedan den ljuvliga kyrkan, den mest utsmyckade av de jag sett under resan, men ändå intim på något sätt. Det var något med att man såg havet genom den öppna dörren om man vände sig om, att det fanns isärdragna sammetsdraperier som ramade in den där dörröppningen. Som befann man sig högt över världen. Också här stockade sig tårar i min hals, men det bodde även ett lugn i mig, som att det ändå fattats något slags beslut och att beslutet inte kunnat vara något annat. I kyrkbänken framför mig glittrade något till, det var en knappnål som jag tog och satte fast i väskan som ett slags minne av den överenskommelse som träffats här. När jag steg ur kyrkan, ut i solen, var det med en vag och outtalad förvissning om att det, trots allt, är vid korsets fot jag en dag kommer att hamna. Men inte än.

Jag gick bort till en liten servering i trädgårdens utkant och fick den stackars serverings-personen, som inte verkade van vid att behöva betjäna kunder, att öppna en flaska vin för att servera mig ett glas. (Ovan som hon var hällde hon mycket generöst med vin i glaset, nåväl, gärna för mig!) Den där sinnligheten kom över mig igen, trots att jag var alldeles ensam på terrassen. När jag arbetade med Paulina hade jag någon tanke om att arbetet den skulle föra  mig närmare tron, istället känns det som att den fört mig i motsatt riktning. Ut i sinnligheten och världen.

När vinet var urdrucket, det tog en stund!, promenerade jag den sista biten till Rapallo. På hotellet sov jag någon timme och bytte sedan om för kvällen. I högklackat och en lång rödmönstrad klänning gick jag till strandpromenaden och stötte ihop med samma rike amerikan som första kvällen tagit mig för en piffad ryska på jakt efter en make. Han gjorde nu ett nytt försök, och om än smickrad avstod jag vänligt från att bjudas på ett glas. Istället valde jag en restaurang på måfå och åt en sallad samt drack ett glas ljuvligt vin. Därefter kaffe, trots att det gjorde mig vimmelkantig, bara för att det var så trevligt i solen. Ändå började jag känna av ensamheten, och kanske var jag också besviken att den ende som försökt bjuda mig på en drink var den där amerikanen. Ingen fåfänga är så lättsårad som den kvinnliga. Jag har ju som en regel att jag inte ska dricka mer än 3 glas på en dag, eftersom det ungefär är vad jag klarar av – men dagen hade varit lång, glasen utspridda, resonerade jag. Och det var ändå sista kvällen i Rapallo.

Jag bestämde mig för att försöka hitta en bar där alla inte var 108 år gamla eller stojande barnfamiljer. Efter ganska mycket letande hittade jag en sådan (den var i princip tom) så där drack jag en Caipirinha och hade rätt tråkigt. Att ha tråkigt är sällan ett incitament att gå hem, så istället fortsatte jag till en bar nere vid promenaden där jag beställde in en Negroni trots att jag egentligen tycker att den är för söt. Av en tjusig italienska lyckades jag tigga till mig en cigarett (eller 4, som hon insisterade på) och jag rökte dem alla och kände mig underbart syndig och kontinental. Spriten frätte upp gränser och konturer, jag flöt ut över det svarta havet, upp i den blånade himlen. Låt mig få stanna här, bad jag. Låt mig glömma alla åtaganden och plikter, låt mig vara självisk.

***

På hotellrummet drack jag allt vatten i minibaren, det kolsyrade också. Sedan försjönk jag i en drömlös sömn och vaknade förvånansvärt pigg och utvilad redan innan klockan ringde väckning. Lite raspig i halsen av cigaretterna, men i övrigt hade den blygsamma barrundan inte lämnat några spår. Dusch, packning, lite melon och sedan tågen norrut. När jag rullade över gränsen uppe i Alperna var det ändå som att komma hem, allt blev lite begripligare och på franska. Men längtan, längtan den finns där och den bränner mina inälvor. Medelhavet, Medelhavet…

 

 

Dagdrömmar

Regnet kom, efter det: värmen igen. Jag har en fläkt, men den rör mest runt det varma. Lindarna nedåt gatan blommor, det enda som letar sig in genom de öppna fönstren är deras söta doft och ingen svalka, ingen svalka alls. Maken är bortrest, i tre dagar har jag legat utsträckt och dagdrömt. Trots att jag har tusen saker att göra: en bok att korra, ett förlag att sköta, en tvätt att tvätta har jag ansvarslöst förlorat mig i mig själv. Som ett slags förlängning av skrivandet som ju också är att vara en suverän i sin egen värld – men fullkomligt meningslöst och själviskt för att det inte utmynnar i något, ingen produkt, inget resultat; bara en stunds ljuvlig förströelse för mig. Värmen, värmen, värmen och jag har ingen lust till mat, bara vatten och en munfull frukt när kvällen kommer och hettan blir något mindre påträngande. Så trots att jag knappt rört mig, bara svettats i den mörklagda kammaren, känns det ändå som att jag förlorat något kilo (jag äger ingen våg så kan inte kontrollera) och jag känner mig precis smal och snygg som man alltid gör efter en tredagarsfasta. Tre dagar i ett tillstånd som inte riktigt är sömn, men inte heller vaka där dröm och dagdröm avlöst varandra alltmedan ljuset utanför skiftat från gult till vitt, rosa och slutligen mörkblått och svart.

Mest har jag tänkt på Menton. För ett tag sedan upptäckte jag att man kan få ett franskt slott till priset av en trea i Stockholms innerstad. Sedan denna upptäckt har jag samlat ett par sajter som jag tvångsmässigt kollar av kanske inte dagligen men i vart fall ett par gånger i veckan. Den sida jag tycker bäst om listar inte bara slott utan även större villor, gårdar, privatpalats etc. Nå, i värmen längtar jag till havet – fast sedan längtar jag ju alltid till havet. Jag växte upp med dess saltstänk i ögonen. När vindarna kom rullande över viken väjde jag inte utan stod med blicken vidöppen riktad mot allt det bohusländskt gråa – himmel, hav, klippor, också tallarna och granarna var en grå nyans av grönt – och kände min själ kasta sig ut mot horisonten som inte ens den var öppen, stängd som den var av den olyckligt placerade ön Orust. Bort härifrån, bort från allt. Jag stod där och brann av längtan och hoppades att min längtan var stark nog att bära mig bort till andra stränder. Jag drömde om städer och vin på serveringar med vänner, jag drömde om litteraturen och ett hem att kalla mitt eget. Jag drömde om andra länder, om dyra skor och mest drömde jag om Frankrike.

Nu, några och trettio, ligger jag i ett dunkelt rum i Lyons diplomatkvarter i en lägenhet med inga andra krav på mig än att göra det jag har lust till. Allt som finns är anteckningsböcker att fylla. Mina ögon är slutna nu, men drömmarna större än någonsin. Jag förmår aldrig stanna upp, målet är alltid lika långt bort hur jag än rör mig framåt, hur jag än klättrar på samhällets stegar och socioekonomiska kurvor – jag är Akilles och jag lyckas aldrig jaga fatt på den där förbannade sköldpaddan. Småflicksdrömmar; glittret från en ryggsköld inlagd med ädelstenar? Klassresenärens (om det nu är det jag är) förbannelse: att aldrig vara säker, att alltid vilja ha mer? Eller: vad världen lärt mig, den beredd att bända sig för min vilja.

Så, jag drömmer om Menton.

Menton, Mentone – på franska sidan gränsen, precis där Côte d’Azur blir italiensk Riviera. Ett litet fiskeläger som smyckats med stora villor från la Belle Époque fångat mellan Alpernas sydligaste utlöpare och Medelhavet. Som samhället där jag en gång växte upp kanske, mellan hav och fjäll. Men vackrare, ljusare – målat i pastell och solsken. En hetta man flyr i havets azurit eller en pool blå som lapis lazuli. Jag drömmer om en villa ritad av Charles Garnier, samme arkitekt som också ligger bakom Parisoperan och Monacos stora kasino. Flärdfulla sekelskiftes-drömmar i sten när de är som allra mest luxuösa. I min villa från 1892 slår jag alla fönstren på vid gavel, jag går upp till terrassen högst upp och blandar en Gin & Tonic, sätter mig på stenräcket och ser ut över Garavanbukten långt där nere; i fjärran Cap Martin och Italien. Är jag tillfreds där, är jag stillad? Min själ kastar sig ut över vidden och rider på vindarna som i dessa trakter getts namn, den milda zephyren och den italienska siroccon som ibland letar sig hela vägen upp till Menton med sin afrikanska ökensand. I de varma kastbyarna tumlar själen och leker med skränande sjöfåglar. Så sjunker solen, hastigt som den alltid gör vid Medelhavet, och det blir en sammetssvart natt doftande av jasmin och pinjeträd. Uttröttad, utrasad kommer själen hem, kurar ihop sig som ett litet djur under mitt hjärta och med en förnöjd liten suck sluter den ögonen.

 

(Bilder från http://www.bellesdemeures.com)

Värmeslag

En dryg vecka har det varit temperaturer kring trettio grader nu – med ett slags kulmen under helgen – och jag befarar att jag kommer gå samma öde till mötes som de där stackars pensionärerna när det var värmebölja i Paris och folk låg hemma i sina kvava lägenheter och dog. Katterna är lika utslagna som jag och osedvanligt ointresserad av mat – vattnet går däremot åt. Detta är naturligtvis förödande för allt arbete, man har till runt 13 på sig att få något gjort – sedan blir tillvaron olidlig. Idag kom en stor slöhet över mig vid 14 och efter att ha läst ett halvt kapitel på sängen i sovrummet (det svalaste rummet) somnade jag och vaknade igen vid sex-tiden, svettklibbig och torr i munnen. Är det såhär det ska vara till oktober nu? frågade jag min spegelbild i badrummet och skvätte lite kallt vatten i pannan. Alla planer på att göra Frankrike-tillvaron till något mer permanent övergavs raskt och det är med längtan jag läser SMHI:s väderprognoser. 12 grader och mulet – det låter ju som en dröm! Nu har solen gått ner och jag sitter med en stor fläkt på full styrka ungefär 20 centimeter från ansiktet. Utifrån letar sig den fortfarande varma stadens alla dämpade ljud in, tillsammans med doften av grannens jasmin och rosor. Imorgon ska jag släpa mig in till centrum och införskaffa en filt så att jag kan korrläsa utsträckt under ett träd återstoden av denna alltför-varma vecka.

Appendix 2: Det finns en gata där alla vet mitt namn

Kära vänner, detta är första gången jag på fullt allvar bloggar från ett café. Jag tänker mig att det är lite i linje med det faktum att jag ägnade förmiddagen åt att spela in en podd. Denna samtid. Göteborg är soligt och och skönt, välkomnande såsom Sverige varit alltsedan jag anlände sista april. Nu snöar det uppe i Stockholm, har jag hört. Nå, solen följer i mina steg. Jag får den här känslan av att livet är tillrättalagt, lika lögnaktig som de glassiga bilder man delar med sig av på sociala medier – med undantag om att det är själva verkligheten som riggats för mig så att jag skall tro tillvaron är betydligt behagligare än vad den egentligen är.

Efter podden (som spelades in ute i förorten, herregud, Hisingen!) åkte jag in till ”stan”. Det var i vanlig ordning jag själv, pensionärer, mammor med barnvagnar och skolkande ungdomar. Hemma i mina kvarter i Lyon ser man en och annan lyxhustru (som jag), men jag antar att bostadspriserna i Göteborg gör det svårt att leva på bara en inkomst, så här är också kvinnorna på sina arbeten och kontor och dylikt – allt det där man har när man lever ett ”riktigt liv”. Jag har ju, som jag säkert skrivit förr och som ni vid det här laget är oändligt less på att höra, sedan länge bestämt mig för att inte spela efter reglerna och ja, helt enkelt fuska med i livet.

Så här sitter jag och njuter av sådant som egentligen inte borde tillfallit mig. Faktum är att det nästan är lättare att njuta av Lyon på detta göteborgska kafé än på plats. I Frankrike är jag en tämligen timid, mycket svensk individ som lider av viss uttalsosäkerhet. Det franska temperamentet: insolent, sprittande och i grunden ointresserat som måste forceras. Det franska gatulivet med sina trånga trottoarer och obefintliga marginaler: ja, man går och trängs rent fysiskt! är mig ovant och en källa till osäkerhet. Jag känner mig inte lika hemma som i Paris, som jag ändå till viss del tycker mig ha bemästrat. I Lyon upplever jag att jag behöver spela en mer aktiv roll i dessa vardagens alla mikromöten. Tillbaka i Sverige bär jag ändå med mig den lilla franskhet jag ändå övat upp, och jag bottnar i språket. Resultat: en vänligt påträngande kund och restauranggäst, småprat med kassörskor, ett på dessa breddgrader nästan kontinentalt beteende. Lägg till detta en väl utvecklad damighet, en flod av ”tack snälla” och en välmålat röd chanelnagel som bestämt pekar ut en vara, ett vin, ett bakverk.

Så har jag alltså lärt mig att spela det som jag alltid tänkt skulle bli min paradroll. Välklädd, välsminkad, vänligt vältalig – utan att det för att all denna damighet för den skull kväver all kvinnlig sensualitet: ett antytt strumpeband, ett oförskräckt dekolletage, en viss vällust i rörelsemönstret etc. etc.

Inget av det där jag precis skrev är egentligen sant. Eller, det är ju det men också inte. Så fort man börjar skriva om ett ”jag” dubbleras det man försöker fånga med detta jag och ju mer man skriver desto mer främmande blir det. Jag började måla en bild, gjorde jag inte? Och förresten är det ju en omöjlighet, eftersom man försöker beskriva utifrån något som bara upplevts inifrån. Det är därför den skrivande egentligen skall ägna sig åt att inifrån betrakta och beskriva det yttre, snarare än den omöjliga uppgiften att vända sig inåt. Ögat kan aldrig se ögat. När jag läser igenom styckena här ovanför drabbas jag av en oerhört leda. Jag, jag, jag – det känns närmast kannibalistiskt eller koprofagiskt. Att skriva om ett ämne, det känns ändå i någon mening meningsfullt. Att skriva om sig själv, det känns bara obscent.

Likväl påminner jag mig hur roligt jag tycker det är att läsa andras reflektioner kring det egna livet. Ju vardagligare desto bättre, texten slår upp fönstret till ett annat liv och för ett ögonblick kan man andas luft friskare än den kvava i det där som kallas ”jag”.

Appendix 1: La grande Chartreuse

Vi åkte upp i bergen, upp, upp, åkte vi. En slingrande väg längs med en liten alpfors mellan trädklädda branter. Ljuset var transparent och kyligt: hit ned nådde solens strålar inte. Små broar där man inte kunde möta en annan bil, vi fördes från sida till sida av sprickan mellan bergen. Ibland var vägen liksom uthuggen i stenen och bergen hängde över våra huvuden: att på en gång känna hotet av att krossas och falla ut i bråddjupet. Försiktigt i serpentiner blank bok och gran – uppåt, ständigt uppåt. Och vi nådde gränsen till den stora öknen där Sankt Bruno en gång irrat på 1000-talet. En liten platå, en äng som nästan var en gräsmatta med grönt, frodigt gräs. Tystnad och stillhet, en kristallklar luft som rullade ner från snöklädda topparna tillsammans med en sol som värmde som en gudsblick…

Hade man varit mer religiöst skolad, hade man vågad störa stillheten här vid tystnadens gränsmark hade man kunna sjunga: Lovad vare du, min Herre // med hela din skapelse, // särskilt för broder Sol, // som skänker oss dagen och ljuset. // Vacker är han i sin väldiga glans. // Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. Jag steg ur bilen med hjärtat fortfarande i halsgropen efter färden upp och höjdskräckens svindel och från la Grande Chartreuse två kilometer bort, otillgänglig för min karaktär och kvinnliga kön, föll hänförelsen som ett eko längs bergssidorna. ”Nu blir jag katolik”, tänkte jag. ”Nu, äntligen, händer det”, och jag kände något slags lättnad som om en stilla kamp som pågått så länge jag kan minnas plötsligt avgjorts. Det fanns andra turister där, men alla rörelser var långsamma och liksom dämpade, alla människor var skuggor i naturen.

Vi gick upp i museet där allt om kartusianmunkarna och deras orden stod att lära. Jag fäste blicken på tavlor från renässans och barock som bleknade i jämförelse med det man ser i Italien hos Caravaggio och Tizian. Jag gick i gångar med en pedagogisk audioguide i örat och det handlade om historia och arkitektur och Skriften och den tysta begrundan. Det var mycket intressant och informativt – jag blev genast fullkomligtt uttråkad. Munklivets övning i ödmjukhet, eremittillvaron i ensamhet och arbete. Allt var fridfullt och hade häpnadsväckande fadd smak av vardaglighet. Dagdrömmen därute i solen, i Alpernas dramatiska landskap, den dog på mina läppar innanför de vitrappade stenmurarna.

bild 2

Som så ofta kände jag mig i otakt med själva världen. Det jag läst in i den religiösa känslan, ja, i själva gudsbegreppet hade egentligen ingenting att göra med verkligheten. Det var en romantisk bild som jag målat upp för mig själv och som jag velat lura mig att tro var en sanning. Här stod jag och bläddrade i de religiösa skrifterna och påmindes hur alldeles, förfärligt tråkiga jag finner dem. Saligheten i prosa blir dogmatisk och träig – blodfattig rent av, och jag vill ju känna blodet rusa. När jag tänker på tron är det en klar låga jag ser (Lovad vare du, min Herre // för broder Eld, genom vilken du upplyser natten åt oss. // Skön är han, lekfull, mäktig och stark), men där vid en kartusiansmunks prosaiska hyvelbänk och vita skrud var det som att någon lutade sig fram och blåste ut den lågan.

Ja! jag kommer alltid att dras mera till de stora syndarna. Till historiens alla Oscar Wilde som inget längtar mer än att trycka en het kyss på den pilsargade Sankt Sebastians blodiga läppar – även om priset är evig förtappelse. Njutningen nu eller frälsningen sedan… kanske kan jag en dag böja min nacke och hoppas på nåd och förlåtelse för att jag alltid gjort ett och samma val.

Tillbaka i Lyon gick jag i parken med de som står mig närmast. Rosorna och pionerna blommade lustfyllt och spred en mild arom i luften. Solen kysste axlar och nacke och jag gick i parken som var den min egen och alla söndagsyra påskflanörer mina gäster som jag likt en välvillig furstinna tillät njuta av det enkla och fulländade nöje en park om helgen utgör.

I det rus jag lever dessa dagar är jag suverän och allsmäktig. Min värld är mycket liten och därför allmänmänsklig. Nu när jag skriver dessa ord inser jag att denna min tillvaro påminner om munkarnas i ödemarken uppe på berget. Vem jag talar jag med om dagarna, vem bryter min isolation som kretsar kring arbetet? Skillnaden är att allt i min värld är lustfyllt och njutning – här finns ingen kyskhet, inga övningar i ödmjukhet – och framför allt är den fullkomligt självtillräcklig. Min hymn blir sekulär och självcentrerad, jag famnar mänskligheten och världen – men jag gör det i mitt eget jag, uppfylld av mig själv. Det är lyckan, som alltid är tråkig och meningslös att skildra i text annat än som hymn. Alltså sjunger jag Franciskus Solsång för aldrig har jag älskat ett landskap såsom jag älskar min park och mina blommor – jag som växte upp bland saltstänk och karga granitklippor och Nordens mörker. Men oftare sjunger jag Walt Whitmans strofer och firar mig själv.

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil,
this air,
Born here of parents born here from parents the same, and
their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never
forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

 

Välkommen hem

På söndag för en vecka sedan kom jag hem efter att ha tillbringat två veckor i Sverige. Det var en på många sätt omtumlande resa där känslotopparna avlöste varandra oavbrutet och jag har kanske inte helt hämtat mig ännu. Därför tillbringade jag en stillsam vecka med två av tre katter nyopererade och samtliga i behov av uppmärksamhet och omtanke. Min make är bortrest, på konferens på andra sidan Atlanten men efter de två Sverige-veckornas intensiva samvaro var det nästan skönt att få landa i sig själv, hitta sin egen kärnpunkt igen. Man kan bli så splittrad av att spegla sig i andras blickar, som när man talar i telefon och hör sin egen röst något ögonblick efter man talat, vem är jag för dem, vem är jag för mig själv? Nå, med åldern spelar det där mindre roll. Man stelnar och blir fastare i konturerna, på gott och ont. Att flytta till ett annat land, det är också att på en gång härdas och smittas av den nya platsens seder. Jag skrev lite om det när jag var i Sverige, i ett kokett inlägg som jag sedan inte kunde med att lägga ut.

Jag har en hel samling inlägg som samlats på hög för att jag i publiceringsögonblicket äcklats av min röst, av själva handlingen att lägga upp dem för läsning. Det har delvis att göra med att Paulina 1880, min senaste översättning, släppts – vilket alltid gör mig lite mer skygg än vanligt. Paulina är lite speciell såtillvida att det är en mycket personlig utgivning för egen del. Jag kan fortfarande inte uttala mig om textens litterära kvalitéer, jag snubblade över texten för vad? två år sedan? och blev liksom besatt av den. Den lämnade mig ingen ro och som något slags exorcism blev lösningen att översätta den för att befria mig från den.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som hakade sig fast i mig. Det var något med dess ambivalens, att hur mycket jag än läste och översatte, hur jag än försökte gripa tag i den så gled den bort. De många rösternas, hennes egen: Paulinas, och berättarens som ibland reste sig från bladet och såg mig, läsaren rätt i ögonen. Det var känslan av att ständigt missa den egentligen berättelsen, som utspelade den sig i ögonvrån och så fort jag vände blicken mot den upplöstes den i tunn rök. Dagboksavsnittens uppbrutna stycken, en rytm som jag tyckte mig känna igen, en rytm som liksom låg min egen mycket nära. På en gång fullt begriplig på ett närmast intuitivt sätt, och samtidigt alldeles obegriplig som en dörr utan handtag.

Jag tror kanske inte att den komma hitta så många svenska läsare. Den utgör rentav ett udda inslag i Alastors utgivning. Men Alastors utgivning, vad är det om inte ett slags läsdagbok för vad är en översättning om inte en noggrann läsning. De som troget följer utgivningen, de har, ovetandes, getts nyckeln till mina intimaste rum. Om den sen inte blir recenserad, om den inte säljer slut – det betyder mindre. En del av mig önskar nästan att blir så, att den faller i glömska som en stilla monolit över mina läsvanor och därmed över mig som människa. Mina egna texter slår jag inte vakt om på samma sätt, där går rörelsen endast utåt (jag talar). Men översättningen, den här översättningen, där har något trätt in i mig (jag lyssnade), skrivit om mig och sedan har jag delat med mig av det som hänfört mig så. Att få mitt arbete recenserat, det kan göra mig glad eller ledsen. Men att få vad som i grund och botten är en djup upplevelse recenserad, det kan tillintetgöra en.

En anledning till att Paulina 1880 berörde mig så djupt beror naturligtvis på att tron är dess tema. För ett tag sedan var min mor med sambo på besök här i Lyon och vi företog då en liten utflykt som bland annat förde oss upp i bergen och nästan hela vägen upp till Kartusianernas stora kloster som St Bruno grundade i slutet av 1000-talet. Efter detta besök skrev jag ett långt inlägg som jag inte publicerade därför att det snart blev inaktuellt. För att sammanfatta det hela blev jag uttråkad på kartusianmuséet vilket via vissa omvägar ledde till en storslagen sekulär bekännelse och högmodig lovprisning, ja närmast ett apoteos, av mitt eget jag. Till mitt försvar får sägas att våren precis slagit ut i full blom och med den pionerna i parken och detta tillsammans med lite för mycket Walt Whitman-läsning berusade mig. Ett vackert dop, en ny roll som gudmor, några böcker, senare är jag tillbaka där jag började: i längtan och tvivlet.