En obäddad säng

Annonser

Celine (13-02-1999 – 08-06-2012)

Lilla katten,

jag skulle strax fylla fjorton, eller nyss fyllda, när vi hämtade dig i Kållered utanför Göteborg. Du låg och sov i tvättkorgen, det enda ställe där du fick vara i fred eftersom de andra katterna mobbade dig. Sen var vi bästa vänner. Jag kom hem från skolan och berättade för dig om min dag, och du berättade om din med din säregna siamesröst. Du tyckte inte om hunden, så du höll dig på nedervåningen – var jag inte där ropade du på mig. Du plockade ut alla häftstift på väggarna och drog ner mina affischer, en gång kissade du på mina filosofipapper (Sartre, försökte du säga något?), ditt sätt var som ingen annans – de andra katterna förstod dig inte, du längtade efter deras sällskap men de fräste bara på dig (detta gällde också katten du träffade på gräsmattan och följde efter i en kvart). Du jagade fjärilar på gatan utanför lägenheten och märkte inte ens när bilarna tutade på dig för du var så upptagen med fjärilarna (jag fick gå och hämta dig). Du kom alltid, alltid, när jag ropade. Du tyckte inte om att åka bil, men det var okej om du inte behövde sitta i buren, utan kopplad i mitt knä. Där kunde du sova eller sitta och titta ut på landskapet. Du var inte speciellt graciös, en gång ramlade du ner mellan soffan och väggen med huvudet före och kunde inte komma upp själv. Du tyckte inte om hunden som var svart, därför ogillade du alla svarta djur. Du gjorde inga artskillnader, detta gällde även såväl katter som mörka människor. Du tyckte om att se på TV, men bara naturprogram, så fort en människa kom i rutan blev du uttråkad. Det var dig jag kunde krama genom tonårsårens stormar och stora ensamhet, mot din päls jag grät när föräldrarna skilde sig. Du flyttade med mig till Göteborg, till Stockholm, till Uppsala. I slutet var du som vanligt klokare än dina människor, du kände att njurarna inte orkade – slutade äta, slutade dricka. Lät oss veta att nu var det dags, som du mått de senaste dagarna ska ingen behöva må. Därför var det bättre att du fick somna in med värdigheten i behåll, som den drottning du är. Alla som träffade dig och fick lära känna dig har sin egen Celine-anekdot, alla är överens om hur speciell du är. Förlåt, jag menar, var. Celine, du var min bästa vän. Vi saknar dig så.

Katten

Katten är sjuk igen. Lilla katten som varit med mig halva mitt liv, lilla kissen som fanns där att krama om när det var jobbigt sista åren på högstadiet, när föräldrarna skilde sig, när studiebördan blev tung på gymnasiet, när man flyttat till en ny och större stad, när det stormat med pojkvännerna. Vi ska till veterinären idag: hoppas på det bästa, förbereder oss ändå på det värsta.

TILLÄGG: Det visade sig vara fel på njurarna. Vi fick hem kisse och specialfoder som vi hoppas hon blir bättre av.

Kattkontroverser


Tydligen är det en ganska välkänd historia (i alla fall i vissa litteraturkretsar), jag var dock inte bekant med den och kan tänka mig att en och annan läsare därute är lika ovetande som jag var. För en av kurserna jag läst skrev jag en liten uppsats om den lyriska modernismen och katten (katten är nästan helt frånvarande i den svenska poesin fram till några decennier i på 1900-talet då den däremot finnes i var och vartannat författarskap) och stötte då på följande lilla historia.

År 1927 kom en liten bok skriven av Ivar Conradsson vid namn Om ett djur med den talande undertiteln: och om människan och djurvärlden. Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den. Conradsson var poet och konstnär och ingick i ett kotteri där man också kunde finna Vilhelm Ekelund. Boken ifråga var ett svar på Henning Bergers bok En katt (1924). Bergers bok var dels ett inlägg i en pågående debatt om natur och kultur men huvudsakligen en ganska personlig kärleksförklaring till katten. Conradsson var dock av en annan mening. För honom var katten ”kvav, vidrig, den är jolmig och ovärdig”. Ett av problem var, enligt Conradsson, att katten inte upphört med att vara rovdjur (vilket hunden hade) – den var helt enkelt amoralisk, den var ond. Att lyssna till Conradssons utläggningar om kattens jaktmetoder var som att lyssna till en ”domedagspredikan”, vittnar vännen Tora Dahl. Det var också allt han ville tala om, och han tålde inga avvikande meningar.

Ond och ful?

”Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm. Stora oformliga ögon i ett runt anlete, de ondaste ögon, som skapats i djurens värld, därunder den lilla sliskiga nosen och den fånigt svängda läppen. Så dum den också ser ut. Hur motbjudande detta kvava gap, osunt. som det verkar, med simpla, själlösa linjer och vassa små tänder. Åt sidorna sticka långa stela hår ut genom skinnet. Så platt den kan te sig, denna uppsyn. Vad för skuggor och dagrar och linjer här? Endast ögonens stela och lömska ljus. Och den torra pälsen, osmaklig och ful i färgen, verklig utskottsvara.”

Till motståndare fick Conradsson poeten Vilhelm Ekelund. Enligt honom var katten ”en rolig fan”. Han hade på 1930-talet en stor dansk katt som hette Mille. ”Katten är inte något att hurra för, men det är ej människan heller. Jag föredrar katten.” För Ekelund ligger kattens tjusning i att den är självständig, den behöver inte sina likars sällskap. Till viss del är det också Ekelunds självbild som diktare som speglas i kattens katthet.

”Vi ser scenen framför oss med Ekelund i kostym på alla fyra framför katten. han lyfter upp svansen från golvet, håller den stadigt och säger vänligt: ‘Jag skall hålla rompan till medan du äter.’ Fru Ekelund: ‘Ah, som du bär dig åt! – och den nytvättade kostymen!’ Ekelund fnissande: ‘Vad är det! – kan jag inte få hålla rompan till katten när den äter!’ Katten drar och stretar.”

Ekelunds lekande med katten understryker att diktaren behållit en del av sitt barnasinne. Själv krev han att: ”Hur tidigt blef jag ej behärskad af en afsmak och tvifvel mot de vuxnas värld. Denna disposition hörde, om någon, till min lifsnatur.” Fram på 1940-talet hade Ekelund en nu katt, Tussan, som han brukade slänga iväg som ett bowlingklot – vilket katten uppskattade.

Till vapendragare fick Conradsson också bokkännaren och vegetarianen Gustaf-Otto Adelborg. Också han hade varit vän med Ekelund. För Adelborg var Om ett djur ”världslitteraturens höjdpunkt”. På 1930-talet kom brytningen. Ekelund avfärdade i ett brev Adelborgs kattuppfattningar och kunde vid ett senare besök inte hålla tyst utan uttryckte sin sympati för det felina släktet. (Trots eller kanske därför att han innan varskotts att Adelborg höll husförhör med sina gäster på ”kattboken”.) I hopp om försoning gjorde Adelborg ett återbesök hos Ekelund. Man hade då för avsikt att hålla Mille undan. Men den väldige hankattens slank fram såsom katter har för vana att göra när man försöker förvägra dem att vistas på någon plats. Adelborg for upp och utropade: ”Har ni katt!! – ni vet att hag avskyr katter! Och så började han gå fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka!” Nu brusade också Ekelund upp: ”Vad fan står på! Mår du inte bra, så kan du gå din väg. Ja katten hade gett sig fan på att skulle vara första och sista gången han kom här – och det gjorde han rätt i!”

Och så var det inte mer med det.

Ekelund med katt

Lättja

Det är något med den här parfymen. Paris från Yves Saint-Laurent. Jag gillar den, även om jag nog föredrar det eau de toilette som bär samma namn. Det underliga är att Sirrus också tycks uppskatta den, eller inte. Jag vet inte riktigt hur man skall tolka att han är helt besatt av att slicka min hals där jag precis applicerat lite parfym.

Tanken var att jag skulle skriva ikväll. Inte bli tvättad av katten. Och inte sitta och läsa bloggar. Eller dricka martini och äta oliver. Inte heller tillbringa orimligt mycket tid åt att leta efter den perfekta brudklänningen på diverse bröllopssajter. Inte för att jag är i behov av någon. Det är mer som en hobby. Precis som jag ibland lusläser annonser på blocket o dyl på jakt efter den perfekta kristallkronan. Något måste man fördriva tiden med när man inte kan förmå sig till att göra det man borde. Eller, låt mig omformulera: det jag egentligen vill göra. Skrivandet är det mest njutningsfulla jag vet. Men jag har kört fast. Jag måste bestämma mig för vad det är jag vill skriva.

Vidare är jag på jakt efter den perfekta outfiten till pappas 50-årsfest den 12 maj. Jag hittade den perfekta klänningenLa Redoute. Men den var såklart för dyr. Tills jag hittade ett Mecenat-erbjudande som gav 15% rabatt. Vilken lycka! Bara för att upptäcka att den inte skulle hinna fram innan festen. Ingen som har koll på var man kan hitta en bra klänning till hyfsat pris?