Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.

Den märkliga historien om le chevalier d’Éon

CHT163608

Häromdagen ägnade jag mig åt att läsa en biografi över Colette. Hon tillhör den där halvvärlden som kring förra sekelskiftet som intresserar mig så. En värld med sina egna lagar som existerar bredvid den offentliga, borgerliga världen vi läser om i historieböckerna där driftiga individer smider sin egen lycka. Någon social trygghet kan vi inte tala om, däremot rörlighet! Är inte frihetens pris alltid tryggheten, tänker jag? Om feminism och kvinnorättskämpar säger Colette 1910 följande:

”Jag, en feminist? Du måste skämta. Suffragetterna äcklar mig. Och om någon fransyska skulle få för sig att imitera dem, hoppas jag att man förklarar för henne att sådant beteende inte tolereras i Frankrike. Vet du vad suffragetterna förtjänar? Piskan och haremet.”

Hennes biograf Judith Thurman skriver: ”Det är lätt att förstå varför Colette alltid kände större samhörighet med kurtisanerna, skådespelerskorna och konstnärinnorna som ung snarare än med blåstrumporna, de militanta kvinnorättskämparna, eller med de förnäma damerna som levde av sina underhåll. Hon respekterade sitt köns ambitiösa entreprenörer vars uppfattning om slutmålet aldrig var Virginia Woolfs femhundra om året och ett eget rum, utan femtiotusen om året och en egen villa – med en kock, en stor trädgård och en fager yngling.”

Jag tycker ändå det finns något tilltalande i Colettes ståndpunkt. Istället för att med nödvändighet vilja tränga in i det offentliga rummet skapar man ett rum bredvid det och identifierar den verkliga källan till makt och autonomi – pengar. Vi har nämnt det tidigare, många av förra seklets kurtisaner kom från mycket enkla förhållanden och blev med tiden mycket välbärgade, och flera av dem gifte sig också med sina älskare och fick genom dem titlar som prinsessa eller grevinna. Det är som d’Aurevilly resonerar i Om dandyismen, ett samhälle måste vara hierarkiskt, dörrarna till salongerna stängda för att vi skall få extraordinära livsöden som överskrider alla gränser samhället försökt påtvinga dem – vare sig det handlar om kön, klass eller något annat.

 ***

Nå, ett sådant öde är chevalier d’Éon. Charles Éon de Beaumont (egentligen Charles Geneviève Louis Auguste André Timothée d’Éon de Beaumont) föds 1728 i Tonnerre där hans far är borgmästare. Familjen tillhör lågadeln och Éon skriver 1743 in sig vid juridiska fakulteten i Paris. Vid 21 års ålder blir han 1749 klar juris doktor och efter att ha uppmärksammats av prinsen av Conti utnämns han av Ludvig XV till kunglig censor för motsvarande historiska och humanistiska fakulteten. Han värvas sedan till ”Secret du Roi”, kungens hemliga, parallella kabinett som sammanträder inofficiellt. Genom sin inblandning där skickas han på hemliga diplomatiska uppdrag, exempelvis till Sankt-Petersburg. Än så länge är ju en tämligen normal statsmannabana för en ung 1700-talsman. Och det fortsätter så, d’Éon säkrar i Ryssland Frankrikes allians med Ryssland – tillbaka i Frankrike blir han dragonkapten. Han deltar i sjuårskriget, och efter en skada återgår han till diplomatin och tjänstgör som ett slags hemlig agent. Han skriver fredsfördraget mellan England och Frankrike efter sjudagarskriget. För den insatsen (som dock inte är så betydande, kanske är det också hans roll som spion som belönas?) erhåller han den ovanliga Sankt Ludvigsorden och får titeln chevalier, det vill säga riddare. Han skickas till London där han som ambassadsekreterare fortsätter att föra ”den hemliga diplomatien”. Bland undersöker han möjligheterna att invadera England, en plan av Ludvig XV:s planer som inte ens dennes egna ministrar känner till. När ambassadören 1763 återvänder till Paris blir d’Éon ett slags interimsambassadör och han njuter av det i fulla drag.

 640px-Le_chevalier_d’Éon_(1728-1810)

Problemen uppstår när den nye ambassadören, hertigen av Guerchy, anländer. (Det som hänt var att kungens älskarinna, madame de Pompadour, gått igenom kungens hemliga och inlåsta papper och där fått nys om le Secret du Roi. Oroad över att hon kanske var i färd med att förlora sitt grepp om monarken (och makten!) hade hon genast agerat mot le Secret, och olyckligtvis för d’Éon var det mot uppdraget i England hon riktade det mesta av sin uppmärksamhet. d’Éon degraderas till sekreterare. Han har svårt att acceptera sin nya roll och finner hertigen inkompetent som ambassadör. De är bekanta sedan tidigare, och d’Éon är inte imponerad av Guerchys (med viss rätt) insats under det fransk-tyska kriget. Dessutom förödmjukar de Guerchy honom med tråkiga sysslor och pikar. d’Éon vet naturligtvis vilken falang vid det franska hovet som Guerchy tillhör och ”glömmer” att lämna över brev som skulle kunna kompromettera hans hemliga uppdrag. d’Éon vägrar därför att åka när han återkallas till Frankrike, i ett brev till kungen hävdar han att Guerchy försökt förgifta honom. Låt oss stanna upp här ett slag, d’Éon är 35 år, han har gjort en strålande karriär i kungens tjänst – och i viss mån även en klassresa. Han har tilldelats en av rikets finaste ordnar, han har förhandlat fred och agerat som en (inte minst i sina egna ögon) högst kompetent ambassadör. Så kommer en sprätt, stödd av den inflytelserika madame de Pompadour, och plötsligt känner d’Éon marken som nyss tänkte så solid och beströdd av diamanter och flödande av vin (från d’Éons egen vingård i Frankrike som han bjöd den engelska noblessen på och på så sätt skaffade sig såväl vänner som dyra vanor) som osäker. I ett sådant läge kan man reagera på ett flertal olika sätt – att söka kungens stöd vore kanske ett. Det är inte vägen d’Éon tar.

När England vägrar att utvisa d’Éon upphör plötsligt hans pension på 2000 livres. D’Éon börjar då publicera viktiga diplomatiska dokument under titeln Lettres, mémoires et négociations particulières du chevalier d’Éon i mars 1764. Det handlar naturligtvis inte om någon Snowden eller Wikileaks – det handlar om att låta Frankrike veta hur värdefull han och hans kunskap om franska internationella affärer är. Han argumenterar för hur inkompetent Guerchy är. Det är också ett hot, för han behåller planerna om invasion samt allt rörande Secret du Roi som en ”försäkring”. Och han njuter, av uppmärksamheten och av skandalen som var ett faktum på båda sidor av engelska kanalen. Den begränsade upplagan är högt eftertraktad, och går från hand till hand. Den brittiske författaren Horace Walpole skriver till en vän i Italien:

We are full of a wonderful book just published here by the Chevalier Deon [sic] … You are to understand, that beside a thousand curious circumstances, Deon’s book is full of wit and parts – and what makes it more provoking, our ministers know not what to do, nor how to procure any satisfaction to Guerchy.

Det var naturligtvis oerhört att en diplomat agerade på det här sättet. I synnerhet i en tid så politiskt osäker för monarkerna som den efter sjuårskriget. Ingen var särskilt intresserad av fler konflikter länder emellan, och framför allt hade man fullt upp med att hålla folket i schack. d’Éon har i ett slag gjort sig fullkomligt omöjlig hos alla utom möjligen den engelska allmänheten vars sympatier han vann och som gick och kastade sten på Guerchys residens. Visste han inte det, d’Éon? Naturligtvis visste han precis ett diplomatiskt faux pas av den här magnituden innebar. Men han såg det som sin enda utväg. Han såg sig snart kidnappad eller mördad av Pompadours agenter. Genom att göra sig synlig och liera sig med pressen hade han på en gång visat att han inte var rädd att agera och avslöja hemligheter – men han hade också gjort sitt eventuella frånfälle till mer än en diplomatiskt pikant detalj utan något som skulle kunnat vara startskottet för ett upplopp. Filosofen David Hume var en av som varnade den franska staten för att försöka gripa d’Éon, gjorde de det kunde ambassaden mycket väl stormas och det brittisk folket utkräva hämnd av Guerchy.

Det var med andra ord en delikat situation. Den engelske kungen Georg III var naturligtvis chockerad över fransmannens agerande, men att samarbeta med Frankrike skulle skapa problem med folket hemmavid. Ludvig å andra sidan ville naturligtvis skydda sin Secret, både från utländska makter men också, kanske huvudsakligen, från ministrarna och hovet i Versailles. Han löste det genom att skicka två brev – ett med order om att d’Éon skulle gripas. Och ett annat där han bad vår chevalier att skydda hans papper och fly. Guerchy å andra sidan kallades tillbaka till Frankrike och d’Éon fick en årlig pension på 12 000 livres (även om han inte fick de 100 000 livres han bett om för att lösa sina skulder) och blev kvar i England, förbjuden att återvända till Frankrike. Där fortsatte han att skriva skandaltexter som publicerades eller som han hotade att publicera, inte minst en (fiktiv) biografi skriven av kungens älskarinnor. Och han vägrar återlämna pappren om le Secret du Roi.

Och det är nu saker och ting börjar bli lite märkliga. d’Éon går oftast klädd i sin dragonuniform, men på 1770-talet börjar det cirkulera rykten om att vår käre riddare inte är man – utan en kvinna! Det ritas karikatyrer i tidningarna, spekulationerna rasar och på vadhållningsbyråerna kan man spela på den franske diplomatens förmodade kön. d’Éon gör ingenting för att bringa klarhet frågan. (Just vadhållningen avbröts efter något år sedan det inte gick att avgöra på något tillfredställande sätt.) Tänk er, ni är en man och man misstänker er för kvinna och man råkar leva i den där förmenta dåtiden där moderna människor gärna framställer en kvinnlig könstillhörighet som ett regelrätt handikapp. Men d’Éon har redan lämnat den vanliga världen, ha har trätt in i halvvärlden där reglerna är oklara, och han börjar sakta böja världen efter sin egen vilja. Han skall komma att spela på sin androgynitet, i biografin som utkommer långt senare, 1836, skriver han också om sina första diplomatiska uppdrag i Sankt-Petersburg. Eftersom engelsmännen försökte hindra fransmännen från att kommunicera med tsarinnan hindrade de män från att korsa gränsen till Ryssland. D’Éon fick då klä sig till kvinna och uppträda på ett sätt som inte skulle väcka några misstankar emot honom, emedan han skulle ha avrättats. Hur mycket sanning det ligger i detta påstående är dock tämligen diskutabelt då historien först verkar uppstå ungefär samtidigt som de där londonryktena på 1770-talet. Vidare skall d’Éon ha påstått sig vara en av tsarinnan ”lektriser” någon sådan kammarjungfru fanns inte vid denna tid vid ryska hovet, och det finns även andra liknande historier som handlar om d’Éon där han förleder tsarinnan med sitt uppträdande. Nå, i de samtida källorna från tiden innan London noteras förvisso att riddaren är tämligen småväxt och androgyn till utseendet – men några som helst bevis för att han skulle klätt sig i kvinnokläder finns inte (även om historiker senare kommit att antyda det).

Nå, vi har nått till år 1774 och då dör Ludvig XV. Secret du roi avskaffas, och d’Éon inleder förhandlingar om att få återvända hem till Frankrike. Den franske författaren Pierre de Beaumarchais skickas av den franska staten och förhandlingarna skall pågå i fjorton månader. Det resulterar, den 4 november 1775, i ett tjugosidigt fördrag där d’Éon visserligen får lov att återvända till Frankrike, men skall lämna över alla dokument om le Secret du Roi som han har i sin ägo. Det finns dock även andra krav som d’Éon måste gå med på för att få återvända. Ett av dem är att han måste klä sig som kvinna, eller snarare ”återigen” klä sig som kvinna som det står i fördraget. Naturligtvis var det inte ovanligt att adelsmän som dragit kungens vrede över sig och agerat illa straffades, vanligtvis genom att förvisas till fädernegodset eller till och med i fängelse – men att gå runt i kvinnokläder? Fördraget antyder att d’Éon fötts som kvinna och sedan bara klätt sig som man. d’Éon gör således ett ganska märkligt könsbyte, alla involverade i författandet och förhandligen av detta fördrag (utom möjligen den nye kungen) måste nödvändigtvis vetat att d’Éon var en man – vilket gör detta villkor än märkligare.

 Mademoiselle_de_Beaumont_or_The_Chevalier_D'Eon_LCCN2006685290.tif

Än idag funderar historikerna över varför d’Éon ens gick med på detta. Man vet att han hyste en fascination för kvinnliga hjältar – han samlade på böcker om amazoner, Jeanne d’Arc och sin egen tid stridbara kvinnor. Och faktum är att det var synnerligen gynnsamt för båda sidor. D’Éon undslapp Bastiljen och hans beteende kunde förklaras som en ”hysterisk kvinnas” irrationella beteende. Vidare kunder Versailles också bortförklara hans publicerade texter som rena lögner. Sannolikt kom Beaumarchais (som senare skulle komma att skriva Figaros bröllop) och d’Éon på detta tillsammans, lika sannolikt är att formuleringarna i fördraget bestämdes tillsammans. i augusti 1777 kunde d’Éon äntligen återvända till sitt fosterland. (Engelsmännen behövde dock inte sakna hans uppenbarelse alltför mycket, det började snart cirkulera karikatyrer och porträtt av den gode riddaren. I kvinnokläder, naturligtvis.)

Han är 49 år gammal, mademoiselle d’Éon, när han presenteras för Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Det har tagit honom fyra timmar för honom att göra sig redo. Drottningens egen sömmerska, Rose Bertin, har klätt honom. Han känner sig som pånyttfödd, i bevarade manuskript talar han om att fälla sin hårda hud och lära sig att gå igen, dock inte i högklackat, det bemästrade han aldrig. Han är en kuriositet, mademoisellen. Så uppenbart en herre i kvinnokläder, en främling vid detta hov i vars tjänst han varit så länge – deras värld är inte hans. Han har varit i krig, sett våldet och döden, han har sårats, han har suttit vid en tsarinnas sida. Hans fiende var världens mäktigaste kvinna, la Pompadour finns inte kvar, de är alla borta. Kvar finns han, i kjolar och lockar. Han lär sig aldrig gå i högklackat, det är högsta mode för såväl kvinnor som män i Versailles 1777.

Versailles är inte imponerade, han är exotisk ett litet tag men förvisas omgående till godset i Tonnerre och förvägras återvända till London fram tills 1785 när han riskerar att förlora sitt på grund av obetalda skulder. Gamla engelska vänner återfann riddaren i kvinnodräkt och fann honom vara en ”lusty dame”. De sista femton åren i d’Éons liv präglades av ekonomiska svårigheter. 1789 var franska revolutionen ett faktum och med den försvann l’ancien régime, den franska monarkin och även d’Éons årliga underhåll. Hur försörja sig? d’Éon reste runt i England och gav fäktningsuppvisningar – klädd i kvinnokläder: vitt huckle och svart klänning. Förutom detta också de vanliga utvägarna, han sålde av delar av sitt älskade bibliotek, sina svärd och sina pistoler, spets och till slut, när det gått så långt att han hamnat i fängelse för sina obetalda skulder, också sin Ludvigordern. Men fäktningsshowerna går ganska bra, och drar en hel del folk villiga att betala för att få se den fäktande kvinnan. 1796 skadas han dock i Southampton och repar sig aldrig riktigt. d’Eon dör den 21 maj 1810 och var då 82 år gammal. Han levde tillsammans med en väninna, en änka vid namn Mary Cole, som fick sitt livs chock när hon skulle förbereda sin väninnas och rumskamrats kropp inför begravning. Denna ”chevalière” som hon levt tillsammans med i så många år var nämligen, mycket riktigt, en man.

 1024px-Saint-George_D'Eon_Robineau

Även läkare undersöker kroppen och fastslår, chevalier d’Éon har sedan födseln varit man. Hur skall detta livsöde förstås? Att han gick med på att klä sig till kvinna har vi sett kan förklaras. Men efter Ludvig XVI:s död och den franska monarkins fall – varför behöll han kjolarna och den nya könsidentiteten? Om detta kan vi bara spekulera. La Vie Militaire, politique, et privée de Mademoiselle d’Éon som utkom 1779 spökskrevs av vännen La Fortelle – och är förmodligen kraftigt överdrivna och till stor del påhittade, som de där passagerna om tsarinnan. Men även i sin privata korrespondens talar d’Éon om sig som kvinna, och han underblåser ryktena, fortsätter narrativet: fadern som önskade sig en son och uppfostrade den unga flickan Charles som en son. Vi kan tänka oss olika möjligheter, den tragiske och pliktrogne hjälten som underkastar sig det hans kung kräver av honom. Eller strategen och strebern som målat in sig i ett hörn av lögner som dock gagnat honom i stunden? En blandning av de båda? När d’Éon såg sig riskera att bli utmanövrerad från den världsliga scenen vägrade han finna sig i detta öde, och försökte därför vrida världen efter sin egen vilja. Som spion var han van vid den dubbla dispositionen, att vara ett och verka ett annat – kanske hans sinne var så rörligt att han vid kris kunde iklä sig något annat, inte bara utåt men också i sitt inre. Det är svårt att låta bli att dra en parallell till ett fall vi känner väl, den samtida Beau Brummell. Den store dandyn gör karriär i ett statiskt samhälle utan möjlighet till social rörlighet med sitt sätt att klä sig och agera. Det är något av dandy över d’Éon – för honom blir dräkten en möjlighet till frihet och – det får man absolut inte glömma – kändisskap. Det är något i hans personlighet: det tidiga sociala avancemanget, spioneriet, den överdrivna och självvådliga tapperheten under kriget, de storslagna ambassadfesterna och till slut valet att publicera de hemliga dokumenten. Han är en överlevare, vår chevalier d’Éon, visst är han det. Men framförallt måste han synas. Det räckte med ett kungligt öga, ett öga av Guds nåde, så länge det var fäst vid hans agerande kunde han verka i det fördolda. När det förvägrades honom fick han hitta nya sätt att göra sitt liv extraordinärt i ordets mest bokstavliga betydelse.

Thomas_Stewart_–_Chevalier_d'Eon

Proust skriver i en ”Mina vänner”-bok

proust-2

Kring förra sekelskiftet var det i England mycket populärt med så kallade ”confession books”. Man bad sina vänner fylla i sin bok och besvara ett antal förtryckta frågor. Det kanske mest berömda av dessa formulär (och säkerligen de dyraste, det auktionerades ut för strax under 900 000 kronor år 2003) är det som en ung Marcel Proust fyllde i 1890. (Den franske programledaren Bernard Pivot började senare använda sig av just dessa frågor då han intervjuade berömdheter i sitt TV-program. James Lipton i Inside the Actors Studio gjorde sedermera detsamma.)

För även om frågorna är bättre än i de där böckerna vi fyllde i på mellanstadiet (favoritmaträtter finns där, men också poeterna, de militära bragderna, och historiska förebilderna etc.), så känns de märkligt bekanta. Det sekellånga avståndet känns plötsligt inte alls så stort, vi sätter oss vid Proust sida, följer med blicken pennans rörelser över pappret. Ser i denna rörelse barndomens färgpenna, på dess ände ett troll med färgglatt hår, den tomma ramen avsedd för ett självporträtt: alltid lika kritisk för oss med bristfälliga teckningsfärdigheter. Så oerhört viktigt att kunna formulera något slagfärdigt och originellt i den där boken, utan att ge sken av det, naturligtvis. Och svaren sedan. Att komma ett stort sinne nära. Komma det nära när det är helt ungt och ogarderat. Det finns något mycket sårbart, mycket tidlöst och typiskt tonårigt över denne nittonårings svar. Och samtidigt öppnar svaren upp mot det som är författaren till På spaning efter den tid som flytt. Så mycket längtan, så mycket smärta och melankoli i de där svaren…

Favoritdygd Behovet av att älskas och, närmare bestämt, behovet av att smekas och skämmas bort mer än att beundras.
Favoritegenskaper hos en man Kvinnliga behag.
Favoritegenskaper hos en kvinna Manliga dygder och rättframhet i umgänget.
Dina utmärkande drag
Vad du uppskattar mest hos dina vänner Att de visar mig ömhet och att deras personligheter är så utsökta att deras ömhet inte kommer billig.
Din mest utmärkande brist Att inte kunna, inte förmå ”vilja”.
Favoritsyssla Att älska.
Vad lycka är för dig Jag är rädd för att det inte är upphöjt nog, jag vågar inte säga vad det är, av rädsla för att förstöra det genom att uttala det.
Vad olycka är för dig Att inte fått ha känna min mor och min mormor.
Undantaget dig själv, vem skulle du vilja vara Mig, så som de jag beundrar skulle vilja att jag var.
Var skulle du vilja bo Den plats där mina önskningar som genom ett trollslag skulle förverkligas och där all ömhet alltid skulle vara ömsesidig.
Favoritfärg och blomma Skönheten återfinns inte i färgerna, utan i harmonin.
Hennes – och efter den, alla.
Favoritfågel Svalan.
Favoritförfattare För ögonblicket: Anatole France och Pierre Loti.
Favoritpoeter Baudelaire och Alfred de Vigny.
Favorithjälte i fiktionen Hamlet.
Favorithjältinna i fiktionen Bérénice.
Favoritkompositörer Beethoven, Wagner, Schumann.
Favoritkonstnärer Leonardo da Vinci, Rembrandt.
Favorithjälte i verkligheten Monsieur Darlu. Monsieur Boutroux.
Favorithjältinna i verkligheten
Personer du ogillar mest i världshistorien
Dina hjältinnor i världshistorien Kleopatra.
Favoritmat och dryck
Favoritnamn Jag har bara ett i taget.
Det du avskyr mest Det onda i mig.
Personer i världshistorien som du avskyr mest Jag är inte kunnig nog.
Millitärhändelsen som du beundrar mest? Min millitärtjänst!
Reformen som jag beundrar mest
Något jag önskar att jag hade naturlig fallenhet för Vilja, och förförelser.
Hur jag vill dö Bättre – och älskad.
Sinnestämning just nu Ledan att behöva tänka på mig själv för att svara på alla dessa frågor.
Vilken karaktärsbrist har du mest överseende De som jag förstår.
Favoritmotto Jag skulle vara alltför rädd att den bragte mig olycka.

I kurtisanens byrålåda ligger ett litet brev från V. Hugo

When is Paradise?… Would you like Monday? Would you like Tuesday? Would you like Wednesday? Are you afraid of Friday? I am only afraid of delay!

***

Vidare: Esther Guimond (kallad le Lion av entusiasterna, La Paysanne av belackarna) skall ha haft två kuddar i sin säng. En att sova på, fylld med gåsdun, och en att drömma på, fylld med beundrarnas brev; Sainte-Beuve, Musset, Roqueplan, Jérôme, Dumas fils, Girardin…

monsieur

Rapport från en översättares skrivbord

Dagens första ljusglimt var inte arbetsrelaterat utan en artikel som dök upp mitt fb-flöde. I indiska Roopkund finns en grund, frusen sjö (i folkmun kallad ”Mystery Lake” eller ”Skelettsjön”)  där 200 människoskelett upptäcktes på 1940-talet. Man trodde först det rörde sig om Japanska soldater från andra världskriget men med modern teknik visade det sig att kvarlevorna varit förrädiskt intakta i den kalla omgivning och var så gamla som 1200 år. Den färskaste teorin om vad som hände de 200 människorna är att de överrumplades av en hagelstorm med ovanligt stora isklumpar som ledde till dödliga skador. Idag är sjön ett välbesökt turistmål. – Den trogne läsaren känner säkerligen till min fascination för det kuriösa och jag blir alltid förtjust när verkligheten så att säga överträffar dikten. För att veta mer och se bilder, läs här och här.

*

För en gångs skull lyckades jag komma ihåg att slå på tv:n strax innan 13.00 och höra nobelpristagaren i litteratur avslöjas. Jag har läst någon novell av Munro men kan inte säga att jag kände någon större upprymdhet eller besvikelse. Roligt att novellformen lyftes fram. (Är det ett sammanträffande att detta sker precis just nu när jag tagit upp novellskrivandet, eller försöker Försynen ge mig ett tecken?)

*

Sen blev jag glad på riktigt när jag för en gångs skull fick använda mitt favoritord eustarium.

*

I samband med passagen med eustariet fick jag också bekanta mig med ålar för att få ordning på några ålrelaterade termer. Ålar är verkligen djupt fascinerande varelser. Det är något storlaget i deras migration till det så poetiskt klingande Sargassohavet norr om Kuba där de leker och fortplantar sig. De genomgår en mängd olika förändringar, så olika att de kallas olika beroende på ålder och levnadstadium (jmfr med fjärilens pupp- och larvstadier). En fara med det här arbetet är att man plötsligt finner sig fördjupa sig i en för arbetet fullkomligt oväsentlig detalj – men jag tänker mig att det kanske kan ursäktas som allmänbildning? Nå, när jag således forskade vidare i den här (ganska basala) ålkunskapen stötte jag på detta med brunnsålar. Tydligen var det ganska vanligt att man fångade in en ål och släppte ned den i brunn för att den skulle hålla rent i brunnen. Det gjorde den då åttaårige Samuel Nilsson i en brunn i skånska Brantevik år 1859. Och där har ålen levt alltsedan dess. Den lär vara ganska förkrympt och ha osedvanligt stora ögon, men verkar i övrigt vara vid god vigör. Läs mer om Branteviksålen och se ett litet klipp från Mitt i naturen med den här.

branteviksålen

*

Till sist har jag också idag lärt mig flera nya ord. Av dem lägger jag ”stråhane” på minnet. STRÅHANE är en nedsättande benämning på ÖVERMODIG eller SKRÄVLANDE eller STRIDSLYSTEN men LITEN eller SVAG MANSPERSON(?), förekommer även som tilltalsnamn, ex. Sannder Stråhane.

The best that is in them…

HuysmansJorisKarl

The men who really care for their art, who wish above all things to do the best that is in them, do not take the way of the world and the regular salaries of the newspaper offices. They stay outside, reading, writing, painting for themselves, and snatching such golden crumbs as fall within their reach from the tables of publishers, editors, and picture-buyers. They make a living, as it were, by accident. It is a hard life and a risky one; it is deliciously exciting at first, to leap from crag to crag, wherever a slight handhold will preserve you from the abyss, but the time soon comes when you are tired, and wonder, with dulled heart and clouded brain, is it worth while or no? Those who are strong enough to continue are given their own souls to carry in their hands, and those who admit defeat, surrender them, and, knowing in their hearts that they have sold themselves, hide their sorrow in a louder clamour after an easier quest.

Citat av Arthur Ransome, 1912, hittat hos Andrew Rickard.

Eunucken i Bysans

Jag är för trött för att tänka nya tankar, och eftersom byzantinologi är ett av de många ämnen jag intresserat mig för, kommer här en gammal text om eunucker:

A_Byzantine_eunuch_attacks_the_Arabs

Det var under Diocletianus (284-305) styre som eunucker kom att bli vanliga vid hovet. Det sägs också att det var under dennes styre som hovet i Konstantinopel blev mer orientaliskt präglat. Dessa eunucker var inte sällen krigsbyte från krig emot exempelvis perserna. En anledning till detta var att eunucker var förhållandevis värdefulla, enligt samtida uppgifter under Justianus I (527-65) tid skall bara tre av nittio kastrerade män ha överlevt. Man får påminna sig att eunucker visserligen förekom i både antikens Rom och Grekland, men aldrig i den mängd och som en integrerad och viktig del av samhällsstrukturen, vilket de gjorde i det bysantinska riket.

Det är kanske en smula förvånande att eunucken kunde frodas i ett samhälle som i mångt och mycket var uppbyggt kring vad som tycks vara motsatspar. Det himmelska och det värdsliga, kejsaren och Jesus, mannen och kvinnan. Kanske säger det något om ett samhälle som kan acceptera den könlöse. Kanske är det så att det trots allt inte rör sig om rena dikotomier, utan korresponderande instanser. På det viset blir eunucken någon som är ett varken-eller. Någon son kan röra sig över gränserna mellan manligt och kvinnligt. Detta betyder dock att han aldrig kan åtnjuta manlighetens alla privilegier. Han kan inte bli kejsare då denna funktion är intimt förknippad med manligheten. Detta brukar anföras som en av de två huvudsakliga anledningarna till varför eunucker var så populära att ha vid det kejserliga hovet. Det andra är att de inte kunde bli fäder och var sålunda tillförlitliga också bland kvinnor. Detta är dock sanningar med modifikation. Även den som inte personligen kan bli kejsare kan med framgång bidra till hovintrigerna och försöka sätta någon annan på tronen. Ett slående exempel på en eunuck som trots allt lyckades inträda i den manliga sfären är Narses, en av kejsar Justinianus två berömda generaler. Han gick från att ha varit skattmästare, en ganska typisk eunucktjänst vid det kejserliga hovet, till att leda en armé och besegra ostrogoterna i Italien och gjorde den italienska halvön bysantinsk.

Loo,_Charles-Amédée-Philippe_van_-_The_Sultana_Served_by_her_Eunuchs

Han var alltså inte maktlös. Liksom kvinnan i ett patriarkalt samhälle kan hitta andra strategier för att förändra sin livsposition kan eunucken göra detsamma. I Bysans blev de i kraft av palatstjänare snart en del av hovlivet och hovlivets administration. Man får påminna sig att då kejsare kom och gick kunde palatsets hov och administration förbli densamma och där spelade eunucken en viktig roll. En vanlig missuppfattning är att eunuckernas huvudsakliga sysslor skulle vara i hushållet och till stor del vara att ha hand om och passa upp på kvinnorna. Detta är kanske sant för eunucker vid exempelvis persiska eller andra orientaliska hov, men i Bysans fyllde de betydligt fler funktioner. De kunde inta viktiga positioner vid hovet, och inte sällan stå i direktkontakt med kejsaren till exempel som kammarherrar. Andra tjänster de kunde inneha var att ha ansvaret för kejsarens garderob, att servera vid det kejserliga bordet, eller att ansvara för säkerheten i palatset. Allt detta var tjänster reserverade för eunucker som dock till skillnad från okastrerade herrar kunde söka sig också till andra tjänster, det omvända var alltså omöjligt. Detta har vi kännedom av dem genom boken Kletorologion av Philotheos som tjänstgjorde under Leo VI, där han beskriver olika tjänstemän vid hovet, deras sysslor etc. Man kan se att en maktskifte skedde när den komnenska  dynastin fick makten. Eftersom de var en regerande maktelit där makten knöts till familjen förlorade eunuckerna i inflytande.

Inställningen till eunucker kan i källorna verka vara ganska fientlig, där de angrips hätskt. Men kanske är det inte i första hand eunucken som sådan som man angrep utan den priviligierade position han åtnjöt. Positioner som för vanliga män var omöjliga att nå då de reserverats till eunuckerna. I vissa fall var det kanske också så att eunucken fick ta kritik som inte kunde riktas mot kejsaren själv. På det sättet kunde eunucken alltid fungera som barriär mellan kejsaren och folket, och fungera som ett slags säkerhetsventil emot vilken folket kunde rikta sin kritik och ilska. En annan iakttagelse är att man i kyrkorna kan se änglar som fysiologiskt sett är mycket lika de beskrivningar vi har av eunucker eller de bilder vi har av exempelvis kastratsångare i Västeuropa. Det vill säga skägglösa män med karaktäristiskt långa extremiteter och en lång överkropp. Det verkar osannolikt att bysantinaren endast drabbades av avsky inför en sådan uppenbarelse, annars hade den knappats valts till att representera en ängel. I analogi med den bysantinska tanken om harmoni mellan det himmelska och det jordliga kan vi också här se en illustration av hur man uppfattade eunucken. I himlen sitter Jesus omgiven av sina tjänare, änglarna. Dessa avbildas sedan såsom kejsarens dito ser ut, det vill säga eunuckerna.

En intressant fråga är just frågan om härkomst. Länge har det antagits att eunucker huvudsakligen skulle komma från bortom Romarriket och dessutom leva i något slags livegenskap eller som rena slavar. Handeln med eunucker var mycket lukrativ, vilket visar på att de var slavar. Men allteftersom det bysantinska riket utvecklades och positionerna som eunuckerna kunde inneha. Även om det inte sanktionerades av makten, kunde enskilda individer i folket kastrera sina söner för att sedan, efter en god uppfostran, skicka dem till Konstantinopel där man kunde hoppas på att det skulle göra en lukrativ karriär. Framåt 800-talet och framåt kunde eunucker höja sina familjers social anseende. Pojkar kunde också kastreras om de på något sett kunde hota en arvsföljd, varför bastarder i framstående bysantinska familjer kunder vara eunucker — vilket torde vara motsatsen till krigsfångarna som såldes som slavar. Eunucken av fin familj förlorade nämligen inte sin sociala status i det att han kastrerades.

Ottoman_Eunech_1912Vi avslutar med en bild på en osmansk eunuck från 1912