La noia; Ledan

När vi for till Milano och Reggio Emilia för att se Liberty-utställningen på Palazzo Magnani i våras var jag i vanlig ordning mån om att ta med lektyr som överensstämde med resmålet. Det visade sig ha varit smart, eftersom jag snart fick skoskav och det senare skulle visa sig att resesällskapet gick runt på en bruten fot så blev vistelsen ovanligt stillsam. Istället för att promenera runt i de båda städerna såg vi en (1) sevärdhet på vardera resmålet (katedralen i Milano, utställningen i Reggio) och sökte sedan upp en park där vi låg och läste i en värme vi inte riktigt varit förberedda på.

Romanen som låg i väskan var Alberto Moravias Ledan. Nu utspelar den sig förvisso i Rom; hettan är mer tryckande, stämningen en annan i det välmående Norditalien jag rörde mig i – åh, men det italienska fanns där, och att läsa den därnere, i Rom, det hade blivit för klaustrofobiskt och kvavt. Ledan är berättelsen om målaren Dino som sedan barnsben plågas av ett tillstånd av ennui. Romanen öppnar med en prolog där detta tillstånd beskrivs och ringas in. Det är Dino själv som talar:

”[…] min leda liknar det ofta förekommande och hemlighetsfulla avbrottet i den elektriska strömmen i ett hus. Ett ögonblick är allting klart och påtagligt, här är länstolarna, där sofforna, längre bort skåpen, spegelborden, tavlorna, gardinerna, mattor, fönster och dörrar; i nästa ögonblick finns ingenting, bara mörker och tomhet. Eller en tredje jämförelse: min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, bestående i en förslappning av eller en nästan ögonblicklig förlust av vitaliteten. Det är som att se en blomma bara på några sekunder genom successiva och mycket hastiga förvandlingar övergå från knopp till vissen blomma och stoft.

Ledan föds hos mig av känslan av det orimliga i en verklighet, som således är otillräcklig eller oförmögen att övertyga mig om min egen effektiva tillvaro. Jag kan till exempel mycket uppmärksamt se på ett glas. Så länge jag säger mig att detta glas är ett kärl av kristall, gjort för att innehålla en vätska som man för till läpparna utan att den hälls ut, så länge jag alltså med övertygelse kan föreställa mig glaset har jag det intrycket att jag har ett visst samband med det, tillräckligt för att få mig att tro på dess existens och i andra hand också på min egen. Men anta att glaset fördärvas eller förlorar sin vitalitet så som jag har sagt, alltså ter sig som något främmande för mig, något som jag inte har något samband med, det vill säga som ett orimligt föremål, då dyker ledan upp ur denna orimlighet. Ledan som när allt kommer omkring inte är något annat än omöjligheten att känna samband och oförmågan att komma ur ett sådant tillstånd. Men denna leda skulle i sin tur inte vålla mig en sådan pina om jag inte visste att jag kanske skulle kunna ha något samband med glaset, även om jag inte har det, det vill säga att glaset finns i något okänt paradis där föremålen inte ett ögonblick upphör att vara föremål. Ledan är alltså, förutom oförmågan att gå ut ur mig själv, också det teoretiska medvetandet att jag kanske skulle kunna ta mig ut ur den tack vare något okänt under.”

När jag skriver det här var det ett tag sedan jag läste boken. Men just ovanstående beskrivning av ledan, av l’ennuin, har dröjt kvar i mig som ett synnerligen träffande sätt att beskriva ett depressivt tillstånd. Just den där upplevelsen av att världen liksom förlorar sin mening, eller att meningen är en förvägrad, är svår att riktigt beskriva men jag tycker att Moravia gör det bra med sina liknelser som cirklar in tillståndet genom att gå från konkreta bilder till mer abstrakt resonemang och på det viset få läsaren med sig hela vägen. Dino själv, som blir målare för att återerövra tingen, härleder sin leda till det faktum att han fötts rik. Men vi har här att göra med en opålitlig berättare, läsaren ser också en dominerande mor och en frånvarande sol-och-vårare till far. Framförallt ser läsaren ett temperament som också under andra förutsättningar skulle kunnat glida bort från den meningsfulla, eller kanske snarare: den meningsbärande, världen. I vilket fall är rikedom ingenting man kan frigöra sig ifrån:

”Vad gör den verkligt fattige om han inte har pengar? Han dör av svält. Vad skulle jag själv göra i ett sådant fall? Jag skulle gå och be min mor om hjälp. Och även om jag inte bad om hjälp skulle jag ändå inte anses som fattig. Jag skulle i stället bara anses som galen.”

När romanen tar sin början har Dino genomlevt något slags kris och slutat måla. Sin befrielse från ledan söker han nu i en kärlekshistoria med den sjuttonåriga Cecilia. Förutom ledan, som rör sig svart och glittrande genom hela texten, men alltid i ögonvrån, snarare som effekt än direkt beskrivet, är det denna sexuella besatthet och chimäriska frigörelse som är den andra pol kring vilken romanen oscillerar. Lika besatt som Dino blir av flickan är texten av sexualiteten. Precis som med ledan förstår vi precis men rör oss samtidigt i cirklar kring ett onåbart centrum: genom denna paradox förstår vi inte bara temat utan också – och kanske än viktigare – Dinos position.

Genom att ha sex med Cecilia tror sig Dino kunna äga henne, och det går till en början bra. Hon ger sig villigt till honom, med en egen sexualitet som är närmast djurisk. Men Cecilia själv förblir ogripbar och passiv, förutom den sexuella responsen tycks Dino inte kunna väcka något i henne. Han tröttnar snart och tänker lämna henne, men upptäcker att hon tröttnat på honom och träffar en yngre skådespelare – vilket får honom att vilja ha henne. Likgiltig tar hon emot Dinos pengar när han försöker omdefiniera deras relation på detta sätt: ingen skam, ingen tacksamhet. Förstrött spenderar hon dem tillsammans med den andre mannen. Ju mer hon glider undan, desto mer blir Dino besatt av att fånga henne. Han går helt in i den bedragnes svartsjuka logik. Spionerar, gillrar fällor, grälar etc. etc. Om man skall tala med inledningens ord så försöker Dino upprätta ett samband dem emellan, han upplever det faktiskt eftersom han inte kan frigöra sig från henne, men hon är alldeles stum och ger honom ingenting tillbaka. I många avseenden är hon Dinos motsats och motbild, om man så vill. Också Cecilia befinner sig ett tillstånd utan mening, ett tillstånd av likgiltighet, men till skillnad från Dino lämnar detta henne fullständigt oberörd och hon plågas inte av detta faktum.

Hur ska vi förstå Cecilia – är hon inte mycket mer än en könsvarelse – nästan ett djur? Så målas hon i vilket fall upp. Dels genom beskrivningar av hennes beteende, men också genom ganska långa och ingående förklaringar av Dino. Ibland är det som att något annat glittrar till, något som antyder att porträttet av Cecilia bara är Dinos totala oförmåga att läsa henne precis som att han inte förmår avkoda och ”läsa” världen.

Personporträtten är annars en annan av romanens stora förtjänster. Med tämligen små medel tecknar Moravia figurer som är på en gång sammansatta, tvetydiga och samtidigt överdrivna, ibland närmar vi oss nästan satiren. I detta finns ett slags stillsam humor, alldeles svart och lakonisk, jag tänker kanske i första hand på mötet med Cecilias föräldrar och beskrivningarna av den avlidne grannmålaren. Effektivt är också sättet på vilket vår berättare Dino kan älta en detalj sida upp och sida ner medan andra, för läsaren märkliga och gåtfulla passager som man tycker skulle kunna förses med analys, bara beskrivs rätt upp och ner: interaktionen med modern är ett exempel på detta. Vissa aspekter av deras relation beskrivs utförligt, men det finns något kvävande och alldeles för intimt som alltså inte skrivs ut utan bara gestaltas. Det är mycket elegant gjort!

Allt detta samverkar till att romanen förmedlar en mycket speciell stämning. Som ett rum som man tillbringat ett par varma dagar i utan att vädra. Så stiger man upp från sängen som luktar svett och sex och slår upp ett fönster, bara för att inse att det är lika varmt utomhus, att luften står alldeles, alldeles stilla. Moravia har ett utmärkt sinne för att välja precis rätt konkreta detaljer för att understryka den skämda stämningen. I första kapitlet går Dino med sin mor i hennes trädgård och hon beklagar sig över att ödlorna förstör hennes vindruvor. ”Jag såg upp och märkte att klasarna var liksom söndergnagda och utsugna allesammans, somliga mer och andra mindre.” Det är en bild analog med Dinos själstillstånd och känslan romanen förmedlar i stort. Också nu, när det ju faktiskt gått ett par månader sedan jag läste boken, är det de där skrumpna vindruvehöljena som jag kommer på mig att minnas då och då.

Moravia_&_Morante

Moravia och hans fru Elsa Morante (också hon författare) snygga på Capri.

 

Aftonland – några intryck

Det är alltid lite vanskligt att skriva om sina vänners böcker. Å ena sidan kan man misstänkas för bristande klarsyn och jäv. Å andra sidan kanske det blir närmast genant när man återser vännen ifråga och det visar sig att ens tolkning skenat iväg åt något orimligt håll. (Jag glömmer aldrig när jag läste en bekants dikt om en fängslad kvinna som väntar på sin bödel i en cell som en lämnad kvinna som väntade på brevbäraren vid lägenhetens brevinkast, nåväl!) eller, vilket kanske är värre, att man läst för rätt. Det är, tänker jag mig, aldrig av godo att känna sina vänner alltför väl. Ja, och dessutom är det sent (klockan är nästan 02.00 nu när jag avslutar), men det är recensionsdag imorgon (idag) och jag är hemskt nyfiken på hur den här romanen kommer att tas emot i Sverige 2016 så jag kommer säkert att titta på dem, så jag måste skriva nu för att slippa behöva förhålla mig till dem på ett eller annat sätt. Ni förstår, det är sällan jag blir så uppspelt och förtjust i en bok som jag blev i Aftonland.

På ett sätt var det självklart att jag skulle älska den här boken. Dess huvudperson är professor i konstvetenskap har doktorerat på förra sekelskiftet, en bortglömd, svensk symbolist spelar en viktig roll för romanens intrig. I Bohmans debut var det de engelska Prerafaeliterna som utgjorde ett slags konsthistorisk bakgrund men nu är det alltså symbolismen och dekadensen. Jag tyckte mycket om debuten, faktiskt mer än roman nummer två Den andra kvinnan som kanske var mer fullbordad som roman sett, men det var något med den där drivhusstämningen i Den drunknade som tilltalade mig. Jag upplever lite stämningen i Aftonland som en återgång till detta. Det är samma årstid, kvalmig sensommar, men där vi i Den drunknade befann oss i en påträngande och skickligt fångad svensk sensommarnatur utspelar sig Aftonland i staden (förutom en charmerande liten passus med barndomens syrendoft och grillrök). Det är ett Stockholm att känna igen sig i, tecknad med små detaljer – sådana som en stadsflanör noterat och lagt på minnet. Det är gator och krogar, tunnelbanestationer, torg och museer man besökt. Precis som jag i och med Den drunknade fylldes av ett slags tacksamhet över att mitt barndoms landskap, den svenska lantsommaren, förevigats finner jag det nu trösterikt att mitt Stockholm, från den förhatliga Medborgarplatsen till tunnelbanan vid Universitetet, finns bevarade för eftervärlden. Så ensam man annars är med sina intryck, så vemodigt att den värld som är… ja, som är hela ens värld, måste vara lika förgänglig som en själv.

Och det är inte bara staden utan vad man skulle kunna kalla vår tid. Aftonlands Stockholm står på ostadig grund, i drömmen öppnar Södermalm sig slukhålen, slutförvaringen av kärnavfall långt borta i Nevada är osäker och framtidens annalkande katastrofer sipprar in i samtidsmedvetandet. Det är sent på jorden och skymningen faller snabbt. Under textens yta anas ett ibland vagt, ibland påtagligt obehag. Det finns ett hot om att allt håller på att rasa samman. Det som imponerar mest är också det som är svårast att beskriva: en känsla, en stämning – textens alla element (ordval, resonemang, intrig) som samverkar och liksom får en sträng att vibrera i mig med en distinkt ton. Och när just den tonen börjat vibrera är den liksom en del av mig, jag vet inte om den harmonierar med något som redan fanns i mig eller om något nytt skapats. Både och, kanske.

Det är en generös roman, det finns så många spår och bilder att utforska. Jag har läst den två gånger nu och vet ändå att det här inlägget bara kan presentera några spridda intryck snarare än en sammanhållen tolkning. (Och sedan, för den som inte läst boken är det väl inte mer än rätt att jag lämnar saker åt var och en att upptäcka själv. Även om jag måste rekommendera att läsa boken först – sedan kan man läsa mina iakttagelser och tidningarnas recensioner). Texten verkar på en mängd olika plan, och hantverksmässigt slås jag av hur lätt den rör sig mellan olika nivåer. Ogenerat och elegant rör den sig til exempel från ett civilisationsteoretiskt resonemang till pregnant samtidsobservation om hipsters på ICA Folkungagatan och vidare till tillredning av tomatsås! Det blir därför aldrig en cerebral text som känns ja, som en text, utan det är väl förankrat i en, hur ska jag säga, kroppslig känsla? Som att resonemangen, hur träffande de än är, är sprungna ur ett subjekt. Och detta subjekt blir i sin tur subjekt just på grund av sitt inre liv, det liksom ökar kroppsligheten. Bohman räds inte att skriva om kroppen, dess skavanker och dess skönhet, dess sexualitet. Det kanske bästa exemplet på allt detta, berättartekniskt såväl som tematiskt, är avsnittet där huvudpersonen befinner sig på den tämligen prosaiska platsen Naturhistoriska museets butik och där plockar upp en snäcka (”[…] ja, hela snäckan var som essensen av kvinnokroppen, men sin dovt pärlemoglänsande öppning, bröst och kön i samma objekt.”) vilket sedan föranleder en vacker utläggning om kvinnokroppen, vidare vidgas perspektivet till Karolinas relationer med män och kvinnor som naturligt går över i en beskrivning av hennes forskning* (”Kanske var det därför hon vigt sin forskargärning åt kvinnan, för att med vetenskapens hjälp försöka komma fram till något som livet undanhållit henne.”) varvid dagdrömmen tvärt avbryts av en medvetenhet av butiksbiträdets blick, vi dras tillbaka till platsen och textens nu. Det är skickligt hantverk, och verkligt sublimt blir det när man betänker att tanken liksom spiralat (ja, det är såpass sent att jag uppfinner verb) sig ut alldeles som, ja, alldeles som snäckan.**

Strax innan jag läste Aftonland hade jag ägnat mig åt Alastorpoddens första avsnitt där jag med min kollega Andreas diskuterade begreppet dekadens. Det var en lite märklig känsla att möta samma tankegångar gestaltade i en samtidsroman. Bohman beskriver vår tid som en skymningstid, en dekadenstid om man så vill. Alla sekelslut liknar varandra? Kanske, men det är mer än så. Om 1800-talets dekadenstexter (Baudelaire, Huysmans, Verlaine – alla de där) är sprungna ur en kris, en medvetenhet om vad som håller på att gå förlorat så lever vi i ett tillstånd lagt i ruiner, där allt redan gått förlorat. Det som bara påbörjats när de verkade har i vår tid förverkligats och fullbordats. Världen har avmystifierats och jag upplever Aftonland som ett försök att hantera detta tillstånd av förlust och längtan. Ganska tidigt i romanen för Bohman ett konsthistoriskt resonemang om att alla epoker följer en cyklisk rörelse (i grunden mer hoppfull än undertecknad, jag är alltför mycket pessimist för att hoppas på återfödelse och new beginnings, fruktar snarare att allt, närsomhelst, kan komma att slukas av det meningslösa mörkret) :

”Hon tyckte om tanken på de konstnärliga epokernas uppgång, blomstring och fall, det cykliska var trösterikt. Något annat kommer alltid att följa, något som också kommer att blomstra, även om det kommer att göra det i en annan form. Manierismen var en storslagen och överdådig sista ansträngning, i en tid då det inte längre finns någon poäng i att tänka på måttfullhet. Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör, när de blir som karikatyrer av tulpaner, liksom manierismen blev en karikatyr av renässanskonsten. […] Det var så vackert. Ett kapitalismens skymningsland, hon såg det framför sig: den dekadens som föregår en kollaps, en ständig skymning där de absurda proportioner som samtiden tagit kastar allt längre skuggor.”

Jag har aldrig tänkt på dekadensen i termer av manierism, men det är en tanke som jag nu villigt ägnat tid åt. Även bilderna som åskådliggör vår tid som dekadenstid är delvis nya för mig. Till exempel: Volkswagens lyxbilfabrik där kunden kan betrakta sin bil sättas samman. ”[…] Huskroppens glas strålade som en ädelsten i den sista kvällssolen medan kapitalismen exponerade sig skamlöst där inne, på ett närmast pornografiskt sätt inför betraktarnas blickar, en lyxkonsumtionens peepshow.”

Men är det bara konsten och samhället, ekonomin, som satts i förfall? Ruin-temat är återkommande, ännu en av dessa textens synergier, Speer nämns och hans byggande av monument som i framtiden gör sig bra som ruiner. På annat håll heter det att ”livet ligger i ruiner”. (Ska man bygga sig ett liv som ter sig väl också i förfall? Bli en vackert bedagad ruin?) Vad är det som saknas? Karolina arbetar för närvarande på ett arbete om apor:

”Tydligare än något anat djur kom apan i slutet av 1800-talet att symbolisera inte bara sexualiteten utan hela mänsklighetens djuriska sida, det bortträngda, det mörka, och dessutom den andre, det okända, det ociviliserade – ja, tänkte hon, apan skar genom alla relevanta frågeställningar man över huvud taget kunde ägna sig åt vid universitetet idag: kön och klass och etnicitet och sexualitet, den befann sig i ett kuslig gränsland, mellan kategorierna djur och människa, natur och kultur, civilisation och dekadens.”

Jag tänker att apan som symbol är dubbel, skrämmande och på samma gång lockande. Som så många av det sena 1800-talets motiv, en längtan som exploderar men hunnit bli skämd. Man saknar verktygen att göra något av denna längtan som väl är ett slags längtan efter mening. Efter mening och en förening mellan det kroppsliga och det själsliga? Jag tror att förutom den andliga och ideologiska kris som genomsyrar det förra sekelskiftet finns också en annan kris, ett paradoxal rörelse bort från tingen och verkligheten i samma stund som dessa ting blir allt talrikare och bekvämligheterna fler. 1800-talets författare, dekadenter som naturalister, försöker med litteraturens hjälp betvinga denna nya mångtingade verklighet. Och ju längre in på denna sidan av 1900 man kommer, desto svårare blir uppgiften. Längtan finns där, eller bristen om man så vill, men det man söker är så främmande att det knappt går att identifiera. Här skulle man kunna göra en läsning av Aftonlands aptema som en modernitetens misslyckade försök att återerövra något av det som gått förlorat, något av känslornas autenticitet och hängivelse. Som hade vi inte längre förmågan att förstå språket med vilket vår inre brist talar, vi känner den men vi är oförmögna att förstå den. Om apan är en gud eller ”en våldsam kraft att underkasta sig, kanske ytterst sett ett slags nyckfull gudsgestalt” illustrerar då inte doktor Ivanovs experiment hela den moderna människans hopplösa strävanden där hon genom sin tilltro till framsteg och vetenskap tror sig kunna bemäktiga detta i sterilt vita salar och provrör? Men inget liv och ingen skön ny värld föds ur den injicerade apsperman.

Jag skrev inledningsvis att det inte är konstigt att jag gillar den här romanen på grund av dess tema. Bohman lyckas till och med citera sekelskiftespoesi om Salome utan att det känns forcerat, högtravande eller fånigt.*** Men den överraskade mig också – och kanske är det de spåren som berörde mig mest. För hur förförd och entusiastisk jag än blir av dekadens-resonemangen och sekelskifteselementen blir jag drabbad av den nakna ensamheten och längtan efter närhet. Med risk för att hemfalla åt litteraturkritiken klyschor: det är en text som känns ärlig. Den värjer sig mot ängslighet och ironisk distans. dess huvudperson tillåts brister utan att för den skull göra någon stor poäng av det – vilket känns uppfriskande. (Eller brister, är det rätt ord? Hon dricker för mycket och har kanske för mycket sex, det är ett slags destruktivitet som är förutsättningen för frigörelse. Inte som i ”kvinnlig frigörelse”, utan på lång sikt ett slags katharsis, en frigörelse från det egna jaget.) Ingenting är tillrättalagt, texten tillåter sig inga billiga poänger, dess gestalter tillåts vara sammansatta, ofullkomliga. Det finns stycken om närhet och intimitet med en annan människa som på en gång är träffsäkra och vemodiga – halkyoniska dagar, så vackert funnet! – och som, ja, verkligen berörde mig.

Jag tänker nu, att det kanske beror på att Therese tillåter sig att ärligt skriva om begäret från ett slags ”inifrånperspektiv”, och att det krävs ett alldeles särskilt mod för att göra det eftersom begäret implicerar brist och sårbarhet. Att begäret kan vara fult, eller göra oss fula, eller få oss att göra fula saker. Att det finns en viss slags ensamhet som brinner med en kall låga och att den låga lyser upp texten så att det blir mycket mer än en intressant idéroman. Att den, efter fullbordat läsning, bränt in sig i såväl läsarens sinne som kött.

 

*Känns det förresten inte som att Karolinas avhandling har en hel del gemensamt med Idols of Perversity? Jag kunde inte låta bli att dra på munnen när den där föreläsningen för studenterna kunde varit bokens kapiteltitlar.

**Det finns fler ställen där de narrativa greppen speglar innehållet. ”[…] Luxemburg, Frankfurt, Bruxelles, Monte Carlo. Ord vackra som poesi, skimrande löftesrika som juveler i ett skrin, ord som gav henne en oerhörd längtan efter att en dag bli en person som reste till städer med så underbart klingande namn som Monte Carlo.” Bohman har en fallenhet för ordval som sporrar fantasin, men framför allt som också tillåts vara vackra och ibland lite arkaiska. Dessa balanseras effektivt med vardagligheter och framför allt en naturlig dialog.

***”Andra älska med lekande fågelkvitter, andras kärlek är barnslig och mild och god, men Salomes kärlek är giftigt bitter, ty Salome älskar med stål och blod.” Diktraderna är av Bertel Gripenberg och jag tror att det fungerar så fint för att de används för att beskriva en tavla. Det liksom skänker liknelsen nytt liv eftersom den inte blir medel för att skapa en bild (beskrivning => mental bild) utan för att sätta ord på en bild (fysisk bild => beskrivning). Ett konstgrepp som fungerar nästan förvånansvärt väl!

****Porträttbild av Göran Segeholm. Omslaget av den fantastiska Bokväsen. Jag älskar att boken under sitt stämningsfulla omslag ser ut som en av dekadenten Ola Hanssons samlade verk!

”Det var hennes öde att älska honom” – om slumpartad förälskelse och undergång

`I am half sick of shadows,’ said
The Lady of Shalott.

Ni vet hur man ibland snubblar över något som man en gång intresserade sig för – man undrar häpet: hur kommer det sig att jag inte tänkt på detta den senaste tiden? Hur kunde det falla ur de givna ämnen som man har färskt i medvetandet. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skönhetskabinettet om bland annat Tennyssons dikt The Lady of Shalott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte tänker mer på The Lady of Shalott? Tennyssons dikt är sublim, det effektfulla omkvädet som återkommer likt en poesk korp, den medeltidsromantiska inramning – omöjlig att föreställa sig annat än pre-rafaelitisk – och den alltid lika förtjusande bilden av den vackra döda i vattnet (oavsett om det är nämnda Lady, Shakespeares Ofelia eller en Seines inconnue).

waterhouse-the-lady-of-shallot

Jag började förhållandevis tidigt att intressera mig för Arthurlegenden. Vilket bara delvis har att göra med tonåringens svärmande för sagor och medeltid. Riddare, Sagan om ringen och Avalons dimmor – visst där har jag mina rötter. Det fanns också en lockelse i att läsa riktigt gamla texter, litteraturens förmåga att överbrygga tidsavstånden och jag tog mig igenom en Malorys Le Morte d’Arthur och en del sekundärlitteratur. Då mest intresserad av undergången och Mordred-gestaltens parricid. Och från det vidare mot de renhjärtade riddarna och den heliga graal – en väg som så småningom ledde till Lohengrin, Wagner och min favorit, ”le seul vrai roi de ce siècle” som Verlaine kallade honom (som jag ju också borde tänka på oftare!) Nå, i dessa tidiga studier, sprungna helt ur lust snarare än lärosätens krav, var jag tämligen ointresserad av såväl Guinevere och Lancelot. Vad mig anbelangade kunde de gått brinna med Paolo och Francesca i Dantes inferno – jag har alltid tillhört Team Arthur. Och som sagt, jag var mer intresserad av hur det goda och sköna kan besegras – inte av pur ondska – utan missriktad ambition och ressentiment. Inte konstigt: det är syndafallet som litterärt tema. För visst är det fängslande, innocence lost ett av våra grundläggande villkor oavsett om man tänker på den förlorade barndomen och vuxenblivandets alla förlorade illusioner eller för all del om man lever i en tidsepok några decennier efter ett Auschwitz att förhålla sig till.

Och i detta en fager riddare och en drottnings hastigt uppväckta åtrå, en förstulen kyss – nej, det tycktes mig vara av underordnad vikt att studera och förstå. Men man blir äldre, man börjar intressera sig för nyanserna. Man läser Proust. Och plötsligt står man öga mot öga med en Lancelot. Han heter naturligtvis något annat, det är Frankrike och sekelskifte, han heter monsieur de Laléande.

Franskt-640x575

Innan jul gav det fina lilla förlaget Novellix ut fyra franska noveller. När jag väl överkommit mitt ressentiment över att inte ha fått översätta någon av dessa ypperliga texter (ve!) uttryckte jag en önskan om att läsa dem, varvid de fann sin väg hem till mig genom min bättre hälfts försorg, inslagna i ett förtjusande litet paket. Bland dessa fanns Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar i ypperlig nyöversättning av Alan Asaid. Själva novellen har jag läst tidigare, i två andra översättningar faktiskt, då jag i ett svagt ögonblick funderade på att översätta Prousts samling noveller Les Plaisirs et les Jours. Hursomhelst, novellen avslöjar den s k romantiska kärleken för vad den är, egentligen, ett slags psykos som föder sig själv och har mycket lite med begärsobjektet eller verkligheten att göra. Proust är en utmärkt psykolog och beskriver så pregnant förälskelsens slumpartade natur, det plågsamma i att söka upplysningar om den älskade, hur man gladeligen förnedrar sig, hur förälskelsen invaderar ens hela väsen och infekterar allt. Den blir världens mått, om du tidigare haft en raffinerad musiksmak ersätts den av vad som kan kopplas till älskaren. Allt blir symboler och talismaner: ”Då och då, men inte så ofta att melodin förlorade sin betydelse för henne, stängde hon in sig i sitt rum dit hon låtit flytta pianot och spelade den om och om igen, med slutna ögon för att bättre kunna se honom, hennes enda glädje, lika berusande som desillusionerande; ett opium hon inte kunde klara sig utan.” Samma psykologiska insikt och skärpa ser jag för övrigt i Barbey d’Aurevillys skrift om Lauzun och La Grande Mademoiselle vid Ludvig XIV:s hov – den återfinns i min översättning av Om dandyismen och följer på texten om Brummell. Det som gör Prousts novell så elegant och framför allt tydlig är ehuru att denne Laléande är en tämligen slätstruken figur. En medelmåtta, och Proust konstaterar:

Om hon älskat monsieur de Laléande för att han var vacker eller spirituell, hade man kunnat hitta en ännu vackrare, eller ännu mer spirituell ung man. Om det hade varit hans godhet eller hans kärlek till henna som gjort att hon fäst sig vid honom, hade någon annan kunnat försöka älska henne med än större tillgivenhet. Men monsieur Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, försummande eller trofast. Det var alltså honom i sig som hon älskade, inte de förtjänstfulla eller tilldragande egenskaper som man i lika hög grad kan finna hos andra; det var just honom hon älskade, trots alla hans brister, trots hans alltigenom slätstrukna natur; det var hennes öde att älska honom trots allt. Men detta han – visste hon egentligen alls vad det var?

Det är samma hjärta som i Verlaines berömda dikt, det som gråter utan skäl – här älskar det utan skäl. Och vidare: ”Och genast väcks hon av känslan att de två världarna – verklighetens värld och hennes egen längtans värld – i själva verket existerar sida vid sida, och att det är lika omöjligt för dem att smälta samman som för en kropp att smälta samman med sin skugga.” Precis detta är vad legenden och dikten om The Lady of Shalott åskådliggör. Ladyn i sitt rum är själva sinnebilden för väntan – och längtan. Liksom alla längtar ut ur sig själva, till världen men framför allt till en älskad famn. Misstaget, det ödesdigra, är att tro att det är möjligt att tillfredsställa denna längtan, att man kan överträda gränsen till drömmen. Nå, låt mig omformulera, ”misstag” antyder att det finns något val att göra, så är det naturligtvis inte. För den en Lancelot rider förbi, vars blick han fångar och vars intresse han väcker… för henne är plötsligt spegeln sprucken – kvar väntar melankoli och undergång.

Och ibland är vi nästan tillbaka i Là-bas (mer om En Route)

Succubat

Florence tycktes visa sig för Durtal, hemma hos honom, i kyrkorna, på gatan, överallt; och han var hela tiden på vakt mot hennes ständigt på nytt framträdande behag.

Vädret blandade sig i; himlen öppnade sig; sommarens åskstormar underblåste hans irritation, underkuvade viljan, släppte ut synderna uppvaknande härskara i den drypande vildmarken. Durtal blev likblek inför de långa, fasansfulla kvällarna och de ändlösa dagarnas förskräckliga melankoli; klockan åtta på kvällen hade solen ännu inte gått ned och klockan tre på morgon tycktes den vakna igen; veckan var bara en oavbruten dag och livet stannade aldrig.

Plågad av det skändliga, rasande solskenet och de blå himlarna, äcklad över att bada i Nilfloder av svett, utled på att känna Niagarafall strömma fram under hatten, lämnade han inte längre hemmet; men i ensamheten översvämmades han av sitt själsliga avfall.

Det var besatthet i tanke, i vision i allt, och hemsökelsen blev än mer skrämmande just därför att den var så koncentrerad, så oavlåtligt fokuserad, så ständigt inriktad på samma sak; Florence ansikte och hennes kropp; hemmet fylldes av töckniga bilder av deras samlag; framför sig såg han inte annat än den obskyra region där denna varelse belägrade hans alla sinnen.

Durtal kämpade emot, sedan tog han till flykten, panikslagen, och försökte utmatta sig med långa promenader, men den smutsiga njutningen följde honom i spåren, satt framför honom på kaféet, gled mellan hans ögon och tidningen han försökte läsa, följde honom till bords, tog form bland fläckarna på duken och frukten. Efter timmar av kamp gav han till slut vika och besökte skökan; och när han lämnade henne var han förkrossad, halvdöd av vämjelse och skam, nästan gråtfärdig.

Ett litet inlägg om varför du ska läsa Huysmans En Route

a_bruges_une_eglise

Jag kan tycka att det är lite märkligt. Man läser, ja nästan slukar och uppslukas av, Mot strömmen och sedan stannar man där. Om möjligt rör man sig i sidled, till snarlika författarskap (om ens det) men man fortsätter inte med Huysmans. Någon, en annan publik, läser Là-Bas (I avgrunden) men det där steget vidare, som tar en vidare på Durtals resa, det verkar övermäktigt. Låter det alltför främmande, rentav lite tråkigt, med en omvändelsehistoria? Skyggar det svenskt sekuläre sinnet redan vid det främmande begreppet ”katolicism”?

Frågan är då, varför ens läsa Mot strömmen? Det pikant dekadenta avhandlas på mindre än ett par sidor. Den berömda måltiden i svart är en knapp paragraf. För Huysmans läser man knappast för handlingens skull. Det är ju hur det är skrivet, hur prosan vecklar ut sig i kunskap och ornament. Att läsa Huysmans, det kan vara som att gå i ett vackert och sällsamt museum. Eller snarare i konstsamlarens hem, museum antyder att tingen är satta bakom glas, att det finns något slags distans. Icke så hos Huysmans, det är att kapitulera inför det sköna, ett slags den litteräre samlarens monomani – han behöver inte tingen, bara beskrivningen av dem. Och genom beskrivningen, ett slags sublimering av desamma. Nå, sida upp och sida ner genom beskrivningarna av tavlor, stenar, blommor, dofter, litteratur. Det är Mot strömmen. Ta nu steget från museet eller konstsamlarvännen och träd in i kyrkan och liturgin. Bland de vackraste stycken jag någonsin läst är de inledande om kyrkosången, här ett litet utsnitt:

Och plötsligt, i slutet av psalmen, när de kommit till antifonin, Et luc perpetua luceat eis, rämnade barnrösterna i ett sorgset silkesskri, en vass snyftning, som darrande drog genom ordet eis, svävande i tomrummet.

Barnens röster stegrades tills de brast, dessa klara och gälla röster förde gryningens vithet in i den skuggdunkla sången, sammanflätade sina rena muslinstämmor med de tunga bronsklangerna, borrade som med en stråle av levande silver genom de djupare sångarnas mörka katarakter, de vässade klagan, förstärkte och förbittrade tårarnas brännande salt, men de antydde också ett slags tröstande smekning, en balsamisk friskhet, en renande hjälp; de tände i mörkret dessa plötsliga glimtar som klingar i gryningens angelus; de frammanade, och förekom textens profetior, bilden av den medlidande Jungfrun som passerade genom det bleka ljusskenet från deras stämmor ut i hymnens mörker.

När De profundis sjöngs på det sättet var den ojämförligt vacker. Denna sublima bön, som upplöses i tårar i samma ögonblick som rösternas själ skulle bryta igenom människans gränser, drog i Durtals nerver och fick hans hjärta att bulta.

Blir denna särpräglade och njutbara stil mindre särpräglad eller njutbar när det är kyrkointeriörer, psalmer eller trosfrågor som avhandlas? Naturligtvis inte. Kanske blir upplevelsen tvärtom än märkligare. Detta överdådiga, dekadent ornamenterade språk ställs i kontrast mot det rena och kyska som beskrivs. Det är något vällustigt över detta språk och denna stil. När man väl vant sig vid takten, långsammare än den moderna litteraturens, tar vi plats i kyrkobänken bredvid Durtal och låter Huysmans peka ut var vi ska fästa blicken, vad vi ska lyssna efter i körsången etc. I det avseendet är upplevelsen närmast musikalisk, ibland en stilla melodi att följa ibland breddas det och intrycken låts vara fler på en och samma gång. Med säker hand leder Huysmans oss mot skönhetsupplevelsens crescendo, så förvillande snarlik den sinnliga njutning; men det är en själens njutning, och däri ligger skillnaden.

Häri ligger också något som kanske blir svårgripbart för den moderna läsaren, textens grundläggande konflikt är den att finna tron. Diskussionerna som förs om forna tiders helgon kan förefalla närmast fåniga. Tanken att villigt utsätta sig för lidande så att andra skall förskonas – det klingar märkligt i våra öron. Speciellt som det som skall förskonas inte är något materiellt, det är inte egendom eller personlig frihet eller välfärdsskatter eller värnplikt i krig, en altruism som ändå skulle kunna förstå och sympatisera med, utan det är en fullkomligt andlig fråga. Att svälta sig för sin egen själs, eller andras, frälsning förefaller som närmast sinnessjukt. Den moderna människan skrattar överlägset. Men att svälta sig för den egna fysionomins skull, det är fullkomligt förståeligt. Vi späker oss och utsätter oss för oerhörda plågor, inte helt olika de där medeltida helgonens umbäranden, men vi gör det i kroppens och sundhetens namn.

Nästan vadsomhelst kan vi genomlida – operationer, närmast amputationer!, svält och andra plågor – skinntorre hälsogurun är förvillande lik den kristna martyren. Detta kroppens tyranni är symptomatiskt för vår tid. Istället för att det finns ett samhälleligt krav på moralisk anständighet, detta sedan själen avskaffats och moralen har relativerats bort, dras vi åt den enklare lösningen, och låta våra domslut över medmänniskor begränsa sig till vad vi ser. Banalt, naturligtvis – det är alltid enklare att vara en smal människa än en god människa.

Därför finns i En Route en viktig lärdom att lära. Vi behöver påminnas om en annan syn på vad en människa eller vad mänsklighet är och kan vara. Något som är något annat än en strikt materialistisk människosyn – för oavsett om det är en själ som tänts av en gudomliga gnista eller konsekvensen av synapser i hjärnan, så har vi ett inre. Och för detta inre har vi ett val. Modernitetens avsky för hierarkier måste man frigöra sig ifrån, postmodernitetens relativism måste man frigöra sig ifrån. Man kan vara bättre än vad man är, det djupast mänskliga ligger i det där valet. Man kan vara mer än själlöst kött, man kan vara annat än låghet och ondska. Det är inte en kamp som nödvändigtvis behöver se ut som Durtals, den behöver inte alls handla om katolicism. Men i Durtals resa finns den här färdens hinder, det han tolkar som en djävulens röst och frestelse är samma röst som styr in oss på bekvämlighetens väg. Det påminner oss också om det på en gång futtiga och storslagna i den resan, precis som ett mänskligt liv på en gång själv är en futtig och storslagen sak.

Det Våras för metaforen?

Det är sällan ett bokomslag till fullo korresponderar med innehållet mellan pärmarna. Att det lyckas fånga den färgskala texten är skriven i – dess bildspråk och dess motiv. Så är dock med Martin Tistedts lilla bok: Vår, där omslag, sättning, format – allt – harmonierar på ett synnerligen ovanligt – och tilltalande– sätt. Det visar på att det oavsett vad förändringsivrarna påstår, finns något som går förlorat i digitaliseringen. Inramningen: den är mer än bara rekvisita.

Således blir mina ord här egentligen överflödiga – allt jag behöver göra är att visa detta omslag. Med detta är allt av värde sagt:

vår

Den vita bakgrunden – ljus och rymd, lätt och luftigt. Det vita är den första nyckeln, den dominerar omslaget, den dominerar texten. Vitt: oskuld och arsenik? (Vi tänker på madame Bovarys ansikte förvrängt av gift och dödskamp.) Spermans, benknotornas och likmaskarnas färg. I det vita: sjudande blomsterprakt och féerier, jublande liv och dödskallens grinande memento mori, ja, den här texten har tagit intryck av barocken.

Elegant, eller hur? Boken är nu sammanfattad. För om intrigen finns mindre att dryfta. (Befriande, eller hur? Var läste jag att det måhända är symptomatiskt för vår tid att vi är så rädda för att ”utsättas” för spoilers. Att verket tappar i värde för att man vet ”hur det kommer gå”, intrigens tyranni, tv-serielogik. Hellre då dessa texter där händelsekedjan är underordnad, vi läser dem som en lök, skalar av lager för lager och håller upp mot solen, genomlysta följer vi ådringarna i växtmembranet.) I Vår är intrigen underordnad på detta sätt, det är en flicka möter pojke, det är vuxenblivande och spirande sexualitet. Och ändå mer än så – mer än sitt innehåll, låt oss återkomma till hur. Intrigen underordnad, ja, men det betyder inte att texten är utan konflikter – de finns där, inbäddade i texten och de ställer sig mellan text och läsare. Förtjänstfullt nog begränsar de sig till antydningar (en incestuös syskonrelation, ätstörningar, åldrandets förbannelse) de skapas osäkerhet och ambivalens, vilket är till textens fördel. De hamnar så lätt i fokus annars, blir textens epicentrum; plakat och sensmoraler. Det hårt hållna innehållet – knapphändig intrig och återhållna konflikter – står nu i kontrast till det prunkande, ornamenterade, alliterande, metaforrika språket. Här samsas blommor, féskogar och antika figurer. Det skulle kunna slå över i högtravande tonårspekoral (och ibland balanserar den kanske farligt nära branten) men det är så konsekvent genomfört, det är något annorlunda än det vi vanligtvis matas med, att vi förlåter texten alla eventuella övertramp. Och vidare: hellre en text som tar risker. Som vågar närma sig det löjliga istället för att spela säkra och oändligt tråkiga kort. Det finns en koherens mellan språk och innehåll – det är det febriga, karmosinröda tonårssinnet vi stiger in i – naturligtvis skall det spilla över i språket!

Och det är ett färgrika, bildtunga språket som blir det bestående intrycket när man lägger ifrån sig boken efter en ganska kort lässession. Jag kan inte riktigt låta bli att associera till andra böcker använder sig av överraskande bilder (jag tänker till exempel på nybildningarna i Hagelbäcks Violencia eller Klougarts täta En av oss sover), och att jag brukar uppfatta dem annorlunda. Jag brukar bli lite provocerad och fundera på om det hissnande språket bara är tomma gester som döljer en avsaknad av substans. Nå, även om det finns substans tenderar en sådan text att leda in i ett slags språklig relativism. Man ruckar på förhållandet mellan språk och yttervärld, vilket får läsaren att betrakta såväl det förstnämnda som det andra med nya ögon. Det är en modernismens princip, ett förfrämligande av språk och tillvaron. Detta upplever jag inte med Vår. Om de förra var ett slags språkorienterad, abstrakt poesis logik upplever jag att Vår inbjuder till en närmast romantisk dito. Språket vill inte hålla oss på avstånd, vi serveras metaforer och bilder att tolka som för oss närmare skeendet. Är ni med på vad jag menar? Språket lägger sig inte som ett hinder eller en dimridå för tillvaron, det ger oss ingen anledning att misstro det. Och mer: det vill underlätta för oss, spränga sina gränser – lämna det otillräckliga vardagsspråket och övergå i ett litterärt, poetiskt djupare språk. Romantikerna med sin tilltro till poesin som det främsta kunskapsteoretiska verktyget, här får de vatten på sin kvarn. Tistedts prosa liksom genomlyser tillvaron, hinnan mellan oss och den blir genomskinlig och den framträder för oss tydlig; som en hudlös kropp som lyses upp av ett inre ljus – allt ser vi, rödskimrande som solen genom ögonlocken; tarmar, benknotor och det bultande hjärtat.

 

***

 

Litet tillägg: efter att detta skrivits under en tröstlös pendeltågsresa i anteckningsboken, men innan de renskrivits, noterade jag den diskussion som pågår mellan bokens förläggare och en av dess kritiker. Jag tänker inte närmare kommentera detta samtal men noterar, något road, att även denne kritiker läser in en romantikens princip i detta verk – om än kanske inte är på fullt samma epistemologiska sätt som jag – men värderat den annorlunda. Nåväl!

Några ord om Octave Mirbeaus Lidandets lustgård

När jag för ett tag sedan städade ur en låda med anteckningsböcker och lösa papper som följt mig genom de många flyttarna sedan jag lämnade föräldrahemmet föll två mycket små blad ut ur en gammal plånbok jag av någon anledning behållit. På dessa lappar stod några författarnamn och boktitlar. Och jag minns när lapparna skrevs, när jag en första gång gläntade på en dörr som ledde ned till litteraturhistoriens undervärld, där de säregna blommorna växer. Vad för namn undrar läsaren? Sådana som Rimbaud, som Lautreamont och Verlaine; titlar som Mot strömmen och Severins resa in i mörkret, så välbekanta idag men då nya bekantskaper för mitt unga sinne. Ned i den där den litterära kanons källare inträdde jag, mina ögon vande sig vid det artificiella ljuset och de i vissa rum så kvalmiga dofterna – och jag har alltsedan dess aldrig riktigt kommit upp igen.

lidandets_lustgard

En av de få hastigt nedskrivna titlarna av Octave Mirbeaus Lidandets lustgård. På den tiden läste jag inte på franska och när jag väl upptäckte att det fanns en svenskspråkig översättning på Vertigo förlag var det bara för att upptäcka att den sålt slut. Så gick ett decennium utan att jag kom mig för att söka upp Mirbeau på nytt, jag övervägde ett Mirbeaus samlade skrifter i Paris för något år sedan men avstod till sist ändå. Döm då om min glädje när den svenska översättningen ges ut på nytt i ett särdeles vackert, inbundet band. Förväntningarna var, som läsaren förstår, efter tio år hopplöst höga. Förväntningar som boken häpnadsväckande nog levde upp till. Ingen tråkig eftersmak av fadd besvikelse i gommen. Likväl tror jag att hade jag läst den tidigare, då när jag hade gymnasistens mottagliga sinne, skulle den lämnat större avtryck – den skulle kunnat rita om medvetandets kartor för mig. Idag, när sensibiliteten trubbats av utav ålder och mycket läsande, lämnar den istället ett bestående intryck.

Mörkret lägrar sig över trädgården och drar sina tunna blå slöjor över de nakna gräsmattorna och tätare slöjor över buskagen som får en enklare form. Körsbärsträdens och persikoträdens vita blommor, nu vita som månen, ser ut som förbiglidande, egendomligt böjda vålnader… Både galgarna och bommarna reser sina olycksbådande ställningar, sitt mörka virke mot den stålblå orientaliska himlen.

Detta visste jag om Lidandets lustgård då: en fransman följer en engelska, Clara, till Kina och dess mörka hjärta; en trädgård vattnad av blod, blommor som spirar ur likens kroppar. Febrighet. Detta vet jag om Lidandets lustgård nu: en fransman skickas efter en kortlivad misslyckad politisk karriär till Asien på ett vetenskapligt uppdrag – att studera maneter och finna ett slags urcell. Han överger snart uppdraget han helt saknar kvalifikationer för och slår följe med engelskan Clara som han mött på båten från Europa. Hon tar med honom till Kina och tar där med honom till en trädgård belägen innanför ett fängelses murar – en lustgård för praktfull grönska och grym tortyr.

Den där bilden jag målat upp för mig, med blommor som växer upp ur döda fångars kött dyker inte riktigt upp – däremot urholkade trädstammar där fångar är fastbundna i diverse smärtsamma poser, och trädgården i sin helhet vattnas av de dödas blod, av multnande kroppars näringsrika gödning. Återigen är det (jag skriver först ordet kontrasten, men det är missvisande, jag menar snarare:) samverkan mellan det sköna och det grymma, kontrasten (där kom det) mellan det äckliga snudd på groteska och det paradisiska som utgör kärnan för läsarnöjet. Om den fasansfulla njutningen har jag redan nyligen skrivit apropå Barnahandlerskan och I avgrunden, läsaren kan här göra ett snabbt återbesök till det resonemanget.

Nå när man talar om Lidandets lustgård är det nästan oundvikligt att man drar parallellen till Conrads Mörkrets hjärta. De båda romanerna har slående likheter, inte minst i öppningsscenerna: där en samling herrar samlats varvid en av dem berätta sin historia om en exotisk resa in i mörkret. Denna resa inåt är även den en likhet, i Mörkrets hjärta tränger man allt längre in i Afrikas mörker, i Lidandets lustgård är det mot trädgårdens centrum man strävar. Likväl får vi i det senare närmast en känsla av kinesiska askar (i Kina, i staden, i fängelset, i trädgården, dess centrum omgärdat av träd som först måste kringgås för att komma till dess slutgiltiga centrum). Men själv kommer ja på mig med att tänka mindre på Mörkrets hjärta och mer på ett slags inverterad pikaresk. Både i huvudpersonens lite tvetydiga bakgrund och i romanens fragmenterade struktur där en betydlig del är historier återberättade av olika personer berättaren möter eller som han själv återger. (Kanske är dock detta sant också för Mörkrets hjärta?) Hos Mirbeau finns därtill ett element av satir och (svart) humor. De inledande partierna om det politiska livet i Europa och godtycket i de vetenskapliga uppdragen är stundom rent av dråpligt:

– Seså! Kom igen nu! … sade han med godmodig min… var nu inte tjurskallig. Hör på mig… Jag har noga tänkt efter… Du måste ge dig av… I ditt eget intresse, för din framtids skull, jag ser ingen annan utväg… Seså! … Är du… hur ska jag säga? … är du embryolog?

Han läste mitt svar i den förskrämda blick jag gav honom.

– Nej… du är inte embryolog… Förargligt!… mycket förargligt!…

[—]

– Det handlar om att åka till Indien, Ceylon tror jag, för att söka i havet… i havsvikarna… för att där studera vad vetenskapsmännen kallar den cyklopiska maneten, fattar du?… och bland fram- och bakgälade snäckor och sniglar, koraller, stjärnkoraller, rörmaneter, sjögurkor, och radioalarier… vad vet jag?… finna urcellen… hör noga på… det organiserade livets protoplasmatiska initium… ja, någonting åt det hållet… Det är förtjusande… och som du ser – mycket enkelt…

Den här passagen är för övrigt också förtjusande då den, trots humorinslaget, genom ordvalen målar en bild som sprungen ur Ernst Heaeckels verk. Jag tänker mig också att berättaren, ironiskt nog, faktiskt lyckas med sitt uppdrag och finner livets innersta princip. Som alltså inte är godhet och dygd utan lidande och lust.

Haeckel_Siphonophorae_77

Mirbeau var en ganska sympatisk figur i det sena artonhundratalets Frankrike. Jag tänker nu helt skamdlöst citera efterordet:

Octave Mirbeau var en rasande, en man i ständigt uppror, hela hans författarskap sjuder av en aldrig sinande vrede. Han var utom sig av besvikelse och hat inför människorna och det samhälle de skapat. Var fanns friheten, det goda och det sköna?[…] Själva möjligheten av något bättre förgiftas i en korrumperad civilisation som vilar på utsugningens princip. [—] För att vara socialist hade Mirbeau en ovanlig människosyn. Han hade inga illusioner om någon inneboende godhet i människan. Tvärtom lämnad åt sig själv eller nerpressad i fattigdom visade hon i sin nakenhet bara viljan att äta, döda och knulla. Men även om hans människosyn saknar sedvanliga idealistiska drag, slutade han dock aldrig att slåss mot de härskande klasserna. Ty de förtryckte själva möjligheten till godhet och skönhet, de fråntog människan den lilla värdighet hon hade. Ve den som gör människan gulare än hon behöver vara! effekten av denna förnedring är hat och uppror.

Till detta var Mirbeau anti-kapitalist och anti-nationalist. Han tog tydligt ställning emot antisemitismen i Dreyfus-affären – med historiskt facit i hand är dessa ställningstagande som enkla att sympatisera med. Så outhärdligt tråkigt! tänker läsaren nu. Socialistiska pamfletter som skildrar västerlandets (eller än värre, Moralens) förfall har vi nog av i den samtida bokfloden. Lyckligtvis genomsyras hans prosa av betydligt mer kontradiktoriska och kontrastrika element. Jag skulle här kunna citera resten av efterordet som kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag (som jag alltså oberoende av det kommit fram till, fördelen med efterord visavi förorden är att du kan bekräfta läsaren i hennes tolkning vilket får henne att lägga från sig boken nöjt spinnande – och alla vet att det sista intrycket av en bok är det som förhärskar varför du nu har en läsare evigt positivt inställd till boken ifråga) och som dessutom formulerar dem förnämligt. Nå, men då du, käre läsare, säkerligen kommer att lyda min uppmaning och införskaffa denna pärla och egenhändigt njuta efterordet ifråga tänkte jag härmed skissa intrycken i egna ord.

Problemet (vilket alltså är fördelen för oss) för Mirbeau är att han är allt för vällustig i sitt beskrivande av dess ondskans blommor. Om trädgården varit tänkt som en trist allegori över ett europeiskt samhälle i förfall skulle det behövts mindre av erotik och exotism, skönhet och lidelse. Inte bara själva beskrivningen av trädgårdens landskap och växtlighet, som dock utgör de verkliga höjdpunkterna – man märker av det där släktskapet med impressionisterna som det talas om, och man märker påtagligt att Mirbeau själv lär har varit road av trädgårskonst – utan också i beskrivningen av tortyren, smärtan, vidrigheten – det skrivs fram lidelsefullt. Effekten blir liknande den i Baudelaires berömda kadaverdikt där själva likmaskarna, köttets påtagliga förruttnelse och därmed också dess förgänglighet på en gång ger läsaren en rysning av välbehag som av äckel. Det är den där rysningen av välbehag, tror jag, som är styrkan i en text som Lidandets lustgård, och som fick Mirbeau själv att inför den egna texten känna äckel.

(En parentes: För övrigt vore det intressant att läsa en betraktelse över hur konsten (impressionisterna m.fl.) påverkade den samtida litteraturen och vice versa – vilket säkerligen det säkerligen redan skrivits hyllmeter om. Och då inte kanske inte främst den säg impressionistiska tekniken eller metoden utan snarare hur konstriktningen gör något med perceptionen och hur denna förändrade perception får avtryck i litteraturen. Nu när jag tänker på saken tycker jag mig ha sett något om just det någonstans, kan det ha varit apropå Proust? Eller Gourmont?)

På tal om bildkonst måste jag också säga ett par ord om illustrationerna av Raphaël Freida som ingår. De kommer inte ur original utgåvan som kom 1899 utan från en utgåva från 1927. Det är roliga kuriositeter att infoga men jag tycker nog att de i sitt uttryck är mer art déco än den impressionistiska fin de siècle jag läser in i texten. För mig hade säg, en målning av Moreau eller dylikt bättre överensstämt med textens nyanser. Kanske är det så att Freidas etsningar känns lite för moderna för min smak, jag associerar till ungdomstidens serietidningar som Spawn och Witchblade. Omslaget däremot är effektfullt och fantastiskt vackert! (Och man kan för en gångs skull skylta med en Vertigo-bok i kollektivtrafiken utan att rodna!)

Till sist tänker jag mig att textens ambivalens kan sägas komma till uttryck i visa bilders dubbelhet. På färden över från Europa till Asien träffar vår berättare en fransk adelsman som delger berättaren sin passion för jakt och i synnerhet jakt på påfågel. Han för närmast tankarna till Villiers de l’Isle Adams svandödande doktor Bonhomet och tyck uppleva den största salighet genom att ta fågelfän av daga (”… det är enastående att döda dem!…”, om sitt dödande av hönor säger han sig ha dödat dödade ”ända upp till tolvhundra på en och samma dag”). Vidare är dessa påfåglar särdeles vackra (”Det som ni tar för påfåglar i våra fågelhus och trädgårdar, det är ju inte ens kalkoner…”) och orden skär lite i läsaren vid tanken på dessa överjordiskt vackra påfåglar som ligger skjutna. Nå, påfåglarna dyker upp senare i texten igen, i själva lustgården. Men i lidandets lustgård äter de vackra fåglarna likens kött. De kastar sig efter köttslamsor som blivit kvar: ”Och längs palissaderna släpade de utsvultna och vilda påfåglarna sina kejserligt praktfulla mantlar i den blodiga dyn, flockar av påfåglar hackade med näbben i blodet som stänkt in i blommornas innersta, med köttätarnas skrockande skratt snappade de åt sig köttslamsorna som klibbade vid löven.”

Och, som avslutning, ännu ett illustrativt citat om de där påfåglarna. Berättaren och klara har nu nått fram till trädgårdens innersta, till vad engelskan beskriver som ”en sal för tortyr smyckad som till bal”:

Påfåglarna hade hejdat sig. Genom nytillkomna flockar hade de blivit ännu fler och fyllde nu den runda gången och den blomsterprydda öppningen som de inte vågade gå igenom… Bakom oss hörde vi deras sorl och massans dova trampande. Det lät faktiskt som en folkmassa som skyndat till tröskeln till ett tempel, en tät, hopträngd, otålig, återhållen folkmassa som med sträckta halsar, runda ögon, förskräckt och talträngd åser fullbordandet av ett mysterium, som den inte förstår.

peacock

(Sugen på att läsa en riktig recension av Lidandet lustgård? Kolla in Erik van Ooijens på Kulturdelen.)