”Bysantinska guldet dolt under vågorna”

18/4 kl. 17.45

Gårdagskvällen – dans i arabisk dräkt. Mina händer som slingrande murgröna kring musikens toner. Idag: regn. Topkapi – en besvikelse. Klaustrofobiskt bland alla turister. Samtidens människor i vägen för det förflutna. Hade väntat mig mer överdåd, mer prakt. Mindre borg, mer palats. Allt detta kakel, kakel, kakel. Och detta hjärta, det klappar mer för Bysans än for osmanerna. Alla reliker: profetens skägg, profetens utslagna tand (mirakulöst upphittad och räddad på slagfältet), profetens ena svärd, hans andra – bespara mig all denna personkult som lämnar mig fullkomligt personkult. Ännu en mosetav – mindre än den vi såg i Jordanien för fyra år sedan. Profetens fotavtryck – följt av en avgjutning av profetens fotavtryck. Ljusglimtar också: röda tulpaner under slokande barrträd, en ridande falkonjär (heter det så?) med sin stolta rovfågel, förnärmelse med min irakfödde make i Bagdadpavijongen. Den sötkväljande doften av utblommade hyacinter. Sedan: en bit bröd och promenad. Lunch på hotell Pierre Loti – utsikt över takåsarna, minareterna. Resans första meza. Sedan: basaren. Att stiga ned i stadens mage. Klaustrofobi, desorientering. Varmt och påträngande – en sjal till damen? Bästa pris! Att värja sig och bana väg genom folkströmmarna. Går vilse, kommer ut, går in igen, går vilse – och som av en händelse, en lycklig slump, hittar vi till bokbasaren. Lugnare där, distingerade herrar, försynta studenter, luggslitna gubbar som dricker te och röker cigaretter. Solande katter. Vi hittar lite franska böcker och bland dem: en sällsynt Maeterlinck! Sedan även en förtjusande liten kuriositet om ottomanernas erotiska liv och seder. Gott så. Går tillbaka till basaren och sedan vidare till spårvagnen. Över Gyllne Hornet – spanar efter det bysantinska guldet dolt under vågorna. (Var de så att bysantinerna inför den oundvikliga erövringen kastade sina rikedomar i vattnet?)  Och sedan en mödosam klättring uppför Beyoğlus backar. Galatatornet sett utifrån. Vidare i Istanbuls gamla europeiska kvarter och Pera Palace. En atlantångare som för oss tillbaka till seklets början. Här sitter 1800-talet i väggarna, här anar man skuggorna efter forna orientexpresspassagerare. Här satt Hemingway, här börjar Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Kanske kan man ana vår egen Ola Hansson borta vid de tunga gardinerna? Idag uppköpt av ett dubaianskt (heter det så?) hotellimperium vilar hotellet idag på forna lagrar – men stämningen, den sitter ändå i väggarna.

18/4 kl. 18.15

(Att man ändå är född posör. Bilden av oss just nu. Han som läser Maeterlincks sekelskiftestankar om Einsteins relativitetsteori och den moderna vetenskapen. Jag som flitigt skriver i min Moleskine-anteckningsbok. Drink efter drink.)

bild(7)

Annonser

”Allt är ljust och lyckligt”

bild(6)

17/4 kl. 10.00

Att jag behöver dra mig undan till ensamheten ibland. Att jag hellre än att utforska den främmande platsen slår mig ned med en bok. Att jag låter den vara en passiv och behaglig bakgrund till läsupplevelsen.

***

17/4 kl. 16.10

Idag: nypressad apelsinjuice, isbitar och sol. En dag i sällskap med litteratur och skrivande. Tar upp romanskrivandet, allt är ljust och lyckligt. Katter som promenerar förbi i trädgården, en liten ödla som kilar över stenläggningen. Livet: fullkomligt.

***

17/4 Ur anteckningsboken, ett utkast:

Tankarna är i olag, han svettas isvatten. När de kommer hem ursäktar han sig och hastar upp till kammaren. Spegelbild är blek, läpparna anemiska och darrande. Han vankar av och an i det lilla rummet ett par vändor innan han till slut drar fram dagboken gömd  bakom strumporna i lådan. Inte ett ord har han lyckats skriva sedan han kom hit. Inte ett ord kan ha uppbåda inför de vita bladen nu heller. Till sist präntar han ned ett ensamt frågetecken, och sedan – efter viss tvekan – ytterligare ett. Med det är han fullkomligt uttömd.

 

”Existens eller icke-existens”

bild 1

16/4 kl. 23.00

Prinsöarna. Trävillor, i strålande skick och förfallna. Katter, katter, katter. Att jag tycker så mycket om detta land, denna plats, att jag fylls av sådan välvillighet – är det inte till stor del katterna förtjänst? En glass och sedan den långsamma färden uppåt, ingen brant lutning – vi går omvägar för att alla skall orka. Långsamt, av hänsyn till sällskapet. Det luktar hästdynga, djurens vackra kroppar, glänsande, travar förbi. Höga träd och grönska. Trähus. Med stigningen ökar också grönskan; färre hus, en svalkande bris från vattnet. Promenaden som för oss ensamma kanske skulle tagit fyrtiofem minuter tar oss nu två timmar. Husen påminner om Västkustens snickarglädje: ornament och tinnar och torn. Villor som små palats. Men många förfallna; trasiga fönsterluckor och genom hålen i golven ser man våningen över. Överallt solande katter, i husen – de fall färdiga– och i trädgårdarna. Meddelar sig med dröjande flanörer – artiga som alltid. Vi fortsätter – och här kommer plötsligt den verkliga stigningen. Hit går inga vagnar – så brant är det. Vi är trötta, andfådda kämpar vi vidare med svetten rinnandes ner mellan skuldrorna, ryggen. Tar oss tjugo minuter för de sista trehundra metrarna, kullerstenen i brant lutning.

Till slut når vi klostret, lilla huset av trä här allra högst upp. Det, det och utsikten! Istanbul och ena hållet, Marmarasjön och Medelhavet åt det andra. Allt är målat i akvarell, vi svävar bland molnen. Tack och lov finns här en restaurang. Slår oss ner och man skulle kunna tro sig på en svävande ö, vi är i himlen nu. Svalt och skönt: vi äter börek, dolma och grillad aubergine. Nybakat, vitt bröd. En fransk flicka vid grannbordet hittar en orm som katten dödat. En tysk dam stannar och frågar om den lever. Uppståndelsen kring en död orm, barriären som den ormen river och broarna den bygger. Kanske var det en kopparorm, jag tycker det ser så ut, men jag vet inte vad det heter på franska så jag säger ingenting. Sedan: ned igen, vi tar häst och vagn. Så behagligt att färdas så.

 bild 3

Mullbärsglass och en båt tillbaka. Samtalen vi förde på den båten medan solen sjönk ned i Bosporen och gjorde allt gyllne och rödskimrande. Hans melankoli som är svart, och min melankoli, som är ljuv. Jag sade min livsprincip – mitt credo, det som styr mina steg och mina val. Först: urfrågan, existens eller icke-existens. Där har jag inget svar, förhåller mig pragmatisk, existensen är ett faktum, världen finns. Så: existens. Hur var det Camus sade, den enda filosofiska frågan av vikt är självmordet? Allt när detta konstaterats sträva efter den mest fullkomliga av existens. Människan är som enda varelse förutom upplevande även självupplevande – en alldeles egen del av existensen existerar bara genom oss: att förvalta detta uppdrag. Genom att göra 1. oss till finstämda instrument som uppfattar existensen i dess fullhet och 2. göra det vi uppfattar, det existerande, så njutbart och framför allt så nyansrik som möjligt. Allt för mycket smärta – avdomnande effekt. Men allt för mycket lycka – också avdomnande effekt. Den fullkomliga existensen: civilisation. Konsten, vetenskapen, men också seder och bruk. Inte välja det lätta – välja det sköna och nyansrika.

”På en skagenmålares palett”

16/4 kl. 12.30

bild(5)

Vaknar tung i kroppen. Hyn är bränd av gårdagens sol – fötterna ömmar. Alla planer känns övermäktiga. Duschen, kalla strålar vederkvicker och vi tar metrobussen in till staden. Alla dessa resor i kvava bussar, på spårvagnar. Packade som sillar, kropparna som trycks emot varandra. Den obekväma intimiteten – oönskad. Sedan båt ut i Marmarasjön, efter farkosten som plöjer genom vattnet fiskmåsar som fångar brödbitar passagerarna kastar ut. Idag är det vaga molnslöjor över himlen – gör havet duvgrått. Stundom öppen horisont där himmel och hav förlorar sig i varandra. Färg utan transparens, allt går i ljust grått och vitt – molnstrimmor och vågtoppar. Någon enstaka blyertsfärgad kropp i allt det duvgrå: en liten kobbe, ett fartyg. Det är som simmade man på en skagenmålares palett.

”Här snärjer sig ormarna om varandra och mörkret”

15/4 k l. 20.00

Alla dessa intryck – disparata, oordnade, kaos. Jag vet inte var börja. Blå moskén? Så olik kyrkorna – vänligt, på ett sätt, ornamenterat, koranord i kalligrafi, takets mosaik. Är man närmare Gud här? Två bilder: att (som man) stiga in, ta av sig skorna, tvaga fötter och huvud, en islams agora där samtalen pågår lågmält – mumlande. Den andra: mjuka mattor för att lägga sig platt, tryckas mot marken, trycka pannan mot marken. En Gud som i första hand kräver underkastelsen – är man närmare Gud här?

Sedan cisternbasilikan. Julianus cistern som försedde palatset med vatten. Bortglömd de första 100 åren av osmanskt styre – upptäckt när kvartersfolket steg ned i sina källare för att hämta vatten, för att fiska med hinkar. Fylld med grus – och sedan igen: öppen och öppen för allmänheten. Vi stiger ner i Istanbuls inre och allt är svalt och fuktigt. Pelarna i dunklet, upplysta av lampor. Under oss, under broarna av stål vi går på: vattnet. Karpar, guldfiskar, som skuggor stigandes upp ur det djupare mörkret. Pelarna dryper av fukt – två av dem, längst in, har grekiska medusahuvuden till socklar – stulna från grekerna för millennia sedan. Man har satt dem fel – den ena vilar på kinden, den andra upp och ner. Blinda stirrar monstrets ögon här – längst ned i Konstantinopel, mörkaste kärnan, här snärjer sig ormarna om varandra och mörkret. Fukten som dryper på den antika stenen, som kommer fukta den i millenium framöver.

bild(4)

Promenad. Förbi Höga Porten. Tågstationen. Orientexpressens perrong och sekelskiftescharm. Man ser deras skuggor här – Christies och hennes Poroit. Jag tänker: kvinnor i långa klänningar och vita parasoll. Jag tänker: välansade mustascher och en respektfull nyfikenhet, en stilla förväntan. Här börjar Östern och Orienten – här börjar äventyret. Över Galatabron, över Gyllene Hornet. (Att det finns en bro här, att man inte är utlämnad till smäckra caïquer som smidigt bryter vågorna. Förvåning och besvikelse som en liten tyngd i magtrakten. Middag vid vattnet – i all enkelhet. Plaststolar under en palm, strykarkatterna vid våra fötter. Nyfångad fisk, grillad i det öppna, bröd och sallad, det blir en fisksmörgås som låter väl smaka. I luften oset från stånden där man fisken och paprikan, under det en frän baston från fiskmarknaden lite längre bort.

Båt över Bosporen, vi åker över till Asien, byter kontinent. En doft av kryddor och Orienten? Nej, inte riktigt. Avgaser och varm asfalt, varma människokroppar. Men vi dricker te på ett litet cafés balkong, smakar kardemumma, utanför sjunger en gatumusikant traditionella turkiska sånger. Och nu: ännu en färja. Mörkret sänker sig över Bosporen och Istanbul. Bäddas först in i glödande rosenslöjor, sedan azur och mörknande indigo. Stadens ljus tänds, glittrar på Bosporens stränder. Tröttheten tung i mina lemmar, javisst. Men det är som om jag inte kan stänga mina ögon, även det inre. Kan inte riskera att missa något intryck. De måste alla plockas, torkas och klistras in i minnets album. Också berövade på friskhet och doft – förtorkade skuggor av det de en gång var – väcker de något. I framtiden: att smula ner dem i hett vatten och väcka känslan av att färdas över Bosporen i natten.