Damen med vargen av Renée Vivien

vivien_omslag

”Hon kände sig redan förlorad i evigheten, ett med horisonten, med de gyllne purpurfärgade böljorna, med vågskummet i fjärran, med luften och med all den klangfulla klarheten. Hon fruktade inte den kyskögda Döden vars händer är allvarsamma; hon fruktade bara Kärleken som härjar sinnet och köttet.”

2015 var ett hektiskt år, jag arbetade på mina museijobb och tillbringade eftermiddagen och kvällen på kontoret med Vivien. Damen med vargen är en delikat samling noveller som osar fin-de-siècle. Exotiska trakter, gammal-testamentliga landskap och venetianska palats utgör dess världar som innebos av vilda djur, femme fataler och kyska poetissor. Men under den kittlande dekadensen är Viviens prosa häpnadsväckande modern. Med förlösande ironi omkullkastar hon givna könsroller och blandar lekfullhet med dödsdrift på ett sätt som saknar litterär motsvarighet. Renée Vivien (pseudonym för Pauline Tarn) var en framstående gestalt i det franska sekelskiftets symbolistiska kretsar. Hon har getts smeknamnet Sapfo 1900 vilket på en gång vittnar om hennes öppet lesbiska livsstil som kvalitén på hennes diktning.

Damen med vargen var den första boken som jag också gjorde förlagsarbetet på, varför den alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta. Varje steg var nytt: från de första samtalen kring formgivningen till att skicka till tryck. Oerhört glädjande var också att kunna samarbeta med två begåvade kvinnor, Sofie Violett Pehrsson som gjorde omslagets illustration och Beatrice Bohman som stod för formgivningen.


”Sex och död var symbolisternas absoluta favoritkombination, en sorts skuldmedvetenhet just när en äldre moral sakta håller på att förändras. Hos Renée Vivien är det tydligt att hon är verksam i en intelligent brytningstid: bildningen spelar roll, samtidigt som livet åtminstone för några, går att smida självständigt. Att många nu drömmer sig tillbaka till symbolismens välskrivna och välskulpterade (o)lyckorike, är därför helt begripligt. På avstånd är döden så bitterljuvt vacker.” Ulrika Stahre i Aftonbladet.

”Att läsa Renée Viviens noveller ger inblick i det nästan obeskrivliga äventyret. Död och avgrund, ja, men också ömhet. Det är också en gärning som vidgar vår kunskap, som gör vår litteraturhistoria en aning större och rikare. Det blir ett incitament på det Gunnar D. Hansson kallar ”kanonmaximalism”, och det är påfallande vilket välvårdat skick texten befinner sig i, att det är som om den bara väntat på sitt rätta sammanhang.” Björn Kohlström, litteraturbloggen Bernur.

”Novellerna utspelar sig i exotiska eller mytiska scener och är ofta berättade ur ett mansperspektiv. Kvinnogestalterna är oväntade. Några hämtas från sagornas värld, andra från den tidens verkliga persongallerier. Berättarnas blickar på kvinnorna är slukande blickar som förser sig av deras skönhet men också av groteskerier, Viviens egen blick maskerad som mansblick läser jag.” Calle Flognman, Tidningen Kulturen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s