NaNo meltdown

Arrgh! Jag har suttit framför datorn i hela två timmar och lyckats skriva drygt 2000 ord. Det är ju bra tänker ni, det var det hon planerar att skriva om dagen. Ja, och det är ju bra att jag lyckas med den planeringen. Problemet är bara att det idag är den tredje november och jag borde ha börjat den första november. Vilket betyder att jag ligger 4000 ord back. Varför, oh, varför fick jag den fåniga idé att skriva 50 000 ord på en månad. Det är vansinnigt. Speciellt som jag inte kan släppa på kvalitetskravet (nåja inte helt i alla fall). Till saken hör också att det är så förbannat tråkigt att skriva början på en berättelse. Ingenting händer, allt bara presenteras. Jag hoppas det bli bättre när Bernhardt gör entré. Då blir det lite mer dramatik i alla fall. Jag vill helst skriva Lucilles… speciella scen. Ehm… glöm det okej?

Om Lucifer och döden

I en skrivbok jag fått av Malm står att läsa: Till min älskling, våren 2005 då fick Lucifer. Det kommer att fortsätta stå så tills boken förmultnat eller bränts, en påminnelse över allt som förlorats och hur enkelt man förlorar. Lucifer, min älsklingskatt. Han kommer att förbli kattungen som aldrig fick växa upp. För mig en symbol för själva förlusten.
Ibland inbillar jag mig att jag älskade honom för högt. Man får inte vara så lycklig – det skapar obalans i världen. Rubbar harmonin. Därför byttes lyckan till den största sorgen. Ett sådant resonemang är givetvis nonsens. Men ibland är det så skönt att ha ett svar på frågan : varför? Att för ett ögonblick avsäga sig ansvaret. Att liksom klappa sig själv på axeln och säga: det är okej. Det var inte ditt fel.

Givetvis är det mitt fel.

Det var mitt ansvar – sexmånaderskattungar dör inte bara sådär. Det är också mitt fel att jag inte bad, inte tänkte på att be veterinären vänta en halvtimme så att vi kunde ta nattvagnen, en taxi eller vadsomhelst så att han fått somna in i min famn. Då hade jag fått se honom en sista gång, hålla honom en sista gång. Det har gått tre månader. Såren har inte läkts, jag river på sårskorpor som inte finns.

Lucifer är livets bräcklighet. Han är allt det vi längtar efter, villkorslös kärlek och tillgivenhet. Men har ni någonsin hört om en sådan kärlek som varar?

Häromdagen vaknade jag med honom i mina tankar. Jag tog fram bilderna på honom och undersökte min egen smärta. Skuldkänslorna som vägrar lämna mig ifred.
På spårvagnen till universitetet åkte jag senare samma dag förbi kyrkogården. Tänk på döden, står det över grindarna. Och då tänkte jag på döden. Jag tänkte att tanten bredvid mig skall dö och att barnet i barnvagnen framme vid föraren också skall dö. Jag tänkte på att de som står mig nära skall dö, min bror, min mor, min far., vännerna, Malm. Jag tänkte på de som redan dött. På de vars blod spillts över ängar, trampad jord eller sand. (Då undrade jag om det finns en plats där ingens blod någonsin spillts. Finns det en sådan plats? Jag skulle vilja finna den.) Jag tänkte på min farmor som dör ensam (dör man någonsin annat än ensam?) Jag tänkte på S:s bror och på en begravning jag en gång varit på. Jag tänkte på samhällsläraren som fick cancer över sommaren och dog.
Och till sist tänkte jag på min egen död. Den skrämde mig inte så mycket. De som skrämmer mig mest är att förlora de jag håller av. Jag kanske inte fruktar döden så mycket som jag borde men den fyller mig med ödmjukhet inför livet. Och den får gärna vänta ett tag. Ett bra tag.

Datorhaveri

Datorn kraschade. Vi köpte en ny och lämnade in den gamla på lagning. Den nya fungerar nu, den gamla är ohjälpligt förlorad. Och med den en mängd foton, texter och min musik. Men jag överlever.

Det är den andra november och jag har inte riktigt börjat med NaNo-romanen än. Jag har precis insett att den kommer bli riktigt dålig. Jag är glad att jag bytte projekt. De högkvalitativa idéerna skall inte slösas på sådan skräplitteratur. Nåväl, om inte annat skall jag bevisa för mig själv att jag kan knåpa ihop en längre sammanhängande text. Det får bli mitt huvudsakliga mål och projekt. Jag tror jag börjar med detsamma faktiskt.

Exposition

Jag måste få struktur på tillvaron. Organisera tankarna och analysera känslorna. Sedan jag förlorade min förtrogne och möjligheten att skriva dagliga brev har jag börjat känna av en viss själslig förslappning. Jag påbörjade en dagbok, utan framgång. Jag har inte tiden att i timmar söka en ny brevvän. Och ska jag vara helt ärlig har jag inte lust heller.

Så, ett jag räcker inte. Ett du står inte att finna. Återstår då att rikta sig till en anonym och formlös massa av läsare. Obefintlig, det är jag övertygad om. Men likväl räcker vetskapen om att någon skulle kunna läsa dessa ord för att jag skall skriva ner dem.

Så berättigar jag denna mitt sinnes oas.