Poetry Grand Slam

Jag var inte med själv men Malm var det och hans dikter fick ett gott emottagande. Kvalitén var dock överraskande hög på även de andra tävlande men han tog sig så lång som till semi(?)-final. Jag var mycket stolt över hans prestation. Och hans texter var grymma. Jag hoppas att det ger honom en liten kick att börja skriva poesi igen. Grädden på moset var att Johannes Anyuru var konferencier, och en mycket bättre sådan än han som brukar vara där.

Jag ska försöka skriva 2000 ord ikväll, trots en annalkande huvudvärk. Funderar på att skriva några rader till D. eller Bylöv, men vet inte om jag orkar. Nej, det är inte riktigt sant. Brev orkar jag alltid med. Men jag vill inte skriva till Bylöv förrän jag är klar med NaNo. Det skulle vara så skönt att skicka ett mail och säga: Hej, det var ett tag sedan. Du, jag har skrivit en roman sen vi hördes sist. Lust att läsa? Till D. vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Han verkar ha bestämt sig för att han inte tycker om min person, att det jag säger är oangeläget och att vår bekantskap är någon form av slöseri med tid. Han verkar inte alls vilja tala om skrivandet och dess svårigheter. Och vad gör man när någon bestämt sig på det sättet? När viljan inte finns där. Hur kan man känna annat än uppgivenhet? Jag saknar han som var min vän, men finns han verkligen kvar?

Det är söndag och här är veckans länktips:

http://www.metica.se/interviews/interviews_result.php?i_id=0096

Annonser

20 000

Det gick väl sådär idag. Jag borde ha skrivit 5000 men fick bara skrivet mina sedvanliga 2000. Men det räckte för att ta mig över 20 000 strecket som jag strävat efter ett tag nu. Jag har dock en ny karaktär som skall introduceras. Sådant är alltid roligt. Lucille skulle kunna behöva lite sällskap, hon har varit ensam så länge. Det hon behöver är i sanning en riktigt old school gentleman. Och i kapitel 6 dyker han alltså upp dyker han upp och räddar dagen och vår vacklande tro på mänskligheten.

Min lilla fäbless för Oliviers funderar jag att råda bot på genom en liten novell om bara honom. Jag funderar på att räkna det till NaNo då det ju faktiskt hör till ämnet alternativt lägga in det som en historia i historien. Vi får väl se.

Annars händer inte mycket, varken intellektuellt eller något annat i mitt övriga liv. Allt centreras verkligen kring skrivandet. En sak har dock hänt. Malm har skrivit en låt om och till mig! Kan det bli mer romantiskt än så? Att han helt saknar sångfärdigheter gör det så mycket sötare. (Tack och lov gjorde han med sin musikaliske vän.) Och imorgon blir det hängmattan då han skall läsa poesi. Jag har snart förvandlat honom till en riktigt kulturnörd.

Gnäll

Det går inte… det grå bara inte. Jag gick upp vid tio och har inte skrivit en enda bokstav ännu. Jag har inte ens öppnat dokumentet. Och jag som vill ta mig över 20 000-gränsen idag. Jag skulle skriva när Malm inte var hemma så att han fick ha datorn ikväll. Det låter ju väldigt realistiskt att jag skall vara klar tills dess. Och jag har inte läst någon litteratur till kursen än. Hur skall jag klara tentan om jag inte pluggar lite och läser min Rabelais och min Marlowe. Halva dagen och jag har inte gjort NÅNTING (okej, jag hade ett kort men roligt samtal med Malm om symbolism och naturalism men det är också allt). Jag ingen författare, hur kan jag ens nämna mig och författare i samma mening. En författare skriver, det gör inte jag. Det är tydligen vanligt med lite ångest i andra veckan av NaNo. Men jag har skrivit i uppförsbacke sedan första dagen. Känns som om hela min tillvaro är en uppförsbacke och det enda som hjälper mig är vännerna, familjen och Malm. Jag är som ett ryggradslöst litet djur som riskerar att smälta ned genom hålen i stolsitsen. Och Celine tycker bättre om Malm och Silke än mig.

Så, lite uppfriskande självömkan. Nu när det är avklarat kan jag ta och sätta igång med skrivandet.

Blä

Äsch. Nu får det vara. Det gick inget bra ikväll. Jag hade lätt kunna skriva mer idag om det bara inte varit en av de där dagarna när det verkligen inte går. Nåväl, jag fick ihop mina 2000 ord och ligger i alla fall inte back i planeringen. Jag hoppas att morgondagen blir mer fruktsam.

Mustig köttgryta

Irritation. Jag skriver så oeffektivt att jag skulle vilja skära av mig halsen. Eller nåt. Jag sitter hur länga som helst framför datorn men inta fan får jag något vettigt skrivet. Så slutar det med att jag skriver ett tre sidor långt brev till D. istället. Det är skönt att kunna skriva till honom igen. Jag har lite dåligt samvete för någonstans känns det lite som om jag utnyttjar honom. Välter alla mina funderingar och teorier på honom. Han har blivit lite kristen säger han. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut, hur jag hade varit, om jag inte träffat Malm. Då hade nog D. varit den som mest influerat mitt tänkande. Ja, jag älskar att leka kontrafaktiskt. Hursomhelst är jag glad att D. är tillbaka i mitt liv. Trots han nyfunna fromhet är han en intressant karaktär som jag verkligen fattat tycke för. Och med tanke på hur sällan jag faktiskt intresserar mig för människor utanför min egen person bör jag vårda dem jag faktiskt har.

Den jag tycker allra bäst om just nu är Olivier. (Även om han nu inte ligger utanför min person egentligen.) Han är så plågad och skör. Och så är det så förbannat synd om honom. Jag skulle vilja skriva mer om honom men han får inte riktig plats i historien. Men han är utan tvekan den intressantaste karaktären. Lucille är jag lite missnöjd med. Hon känns lite menlös helt enkelt. Dessutom är hon vid första anblick för hygglig. Om man tänker efter så är hon inte det, jag insåg det när jag skrev om våldtäkten idag. Det var förresten en jobbig scen att skriva – romanens andra. Men Lucille tuffar nog till sig lite i andra delen.

Och jag har skrivit in Affes mustiga köttgryta i romanen. Jag gjorde utan att tänka, det var först efteråt som jag insåg det och beslöt att låta det vara kvar. Jag undrar vad som mer kommer att hamna i texten.

August och känslor

Det blev inget litet Augustpris för mig i år heller. Nå det var inget jag ens vågat hoppas på. Jag hade kunnat ha nytta av att göra mig ett namn och det hade varit en bra merit för Litterär gestaltning. Jag skall senare trösta mig med en bit sockerkaka, mer tröst än så behöver jag inte.

Något romanskrivande blev det inte dag. Istället hade jag en mer än två timmar lång diskussion med Malm om känslor. Det är ett ämne som intresserar oss båda. Jag märker dock att han har mer kunskap om den fysiska processen. Jag ämnar redan imorgon gå igenom matrialet från känslokursen jag hoppade av. Jag förväntar mig mest av Silvan Tomkins, men vi får väl se vad det ger. Det är bara utdrag så jag antar att jag kan använda det som en introduktion och sedan fortsätta med fullständiga verk av dem som jag finner vettiga.

Diskussionen började med att jag hävdade att människans känsloliv är det mest storslagna av allt. Malm kontrade med att förnuftet är vida överlägset. Känslolivet är inget unikt för människan, vi har det gemensamt med djuren. Efter lite dividerande fram och tillbaka (okej, ganska hetsigt dividerande som det alltid är med mig) Kom vi fram till att någon klar gräns mellan känsloliv och förnuft är meningslöst att tala om, att människans känsloliv är vida mer utvecklat än de flesta andra arters och att det i att något är storslaget inte implicerar att man tycker det är väldigt bra. Han fortsatte dock på sin linje att det inte är mer storslaget än något annat i naturen, till exempel bläckfiskars förmåga att spruta bläck. Men sedan tror jag att jag lider av ett större patos för mänskligheten än vad Malm gör. Det märktes i den fortsatta diskussionen då vi kom att tala om artificiella medvetanden skapade av människor. I den delen av diskussionen nådde vi inte riktigt konsensus. Kanske just för att jag inte kommer förbi mitt höga värderande av människan.

Att vi ens diskuterade detta berodda på att D. svarat på mitt brev och skrev å ena sidan att han värdesätter känslor men i hans diskussion efter det fanns inget spår av det. Jag upplever att han är kvar i sin förnuftsövertro. Jag tror att jag skall författa en lite skrift om detta, om förnuft, känslor och hur vi skall förhålla oss till dem. Men inte ikväll då jag behöver ett skärpt intellekt. Inte en hjärna som redan börjat gå i viloläge.

Söndag 6/11

Nå, så jag fick inte skrivet 5000 ord. det blev bara 3000 men det är inte fy skam det heller. Jag ligger i fas med planeringen och det är det som räknas (och att jag ligger några hundra ord före D.) Jag tror jag tar ett ryck imorgon, jag vill i alla fall komma en bra bit på avsnittet om handelstaden. Sedan är jag ju nästan vid berättelsens vändpunkt.

Nu skall jag gå och lägga mig. Att jag inte läst ens hälften av det jag borde läsa tills imorgon tänker jag inte bry mig om.

Jag höll nästan på att glömma. Veckans länktips är:

http://www.geocities.com/zentrys/kattungar.html

med den underbara Uggelguggel!