Polissonnes

polissonnes

En favorittyp av bok: populärvetenskaplig framställning som helt bortser från faktiska historiska förhållanden och istället vältrar sig i och reproducerar legenderna och bilderna av historiens femme fataler. Ormar som slukar sina män, kattor som gör sina makar till hanrej. I den här boken står en femtonårig Julia (Augustus dotter) med sina perfekta bröst och betraktar lystet hingstarna som betäcker stona – så omåttlig som hennes vällust är. Att inte nyansera och skriva realistiska porträtt, att strunta i psykologin och istället låta dem vara mer än människor. De är monster, medusor, sfinxer. Messalina, Pauline Bonaparte, Simone de Beauvoir. Livia, Madame de Maintenon, Lady D. Här tecknas inte människorna utan deras myter. Sensationslystet? javisst! Underhållande? likaså!

Bergtagen

Jag kan inte riktigt förklara min stora kärlek till berg. Mjuka, böljande och skogklädda eller hårda och branta, en metallisk smak av mineraler. Inbäddade i dimvita slöjor, blånande i kvällningen. Vi åkte nedåt Rhône-dalen idag, och följde sedan Isère nordösterut och upp i Vercormassivet. Valence vid Rhône var kallt och sömnigt – affärer och restauranger släckta och stängda, en ilande vind som drog köttet från benen. Ljuvligt under varmare årstider, detta Söderns Port, det är jag övertygad om. Idag var behållningen den romanska katedralen, svept i mörker och silande det grå ljuset genom vackert och ovanligt icke-figurativa glasmosaiker. Lugnet rådde också där, men ett levande, vibrerande lugn som en älskads trygga andetag. En känsla kom över mig, jag tryckte den mot mitt bröst, det fyllde ett hålrum och glödde och glödde.

Vidare längs med Isère som är en biflod till Rhône och sedan längs med Royans som är en biflod till Isère. Landskapet blev brant och dramatiskt, förbi Saint-Nazaire-en-Royans och dess väldiga akvedukt åkte vi, vidare, uppåt, uppåt. Vingårdar, berg, floden i dalen nedanför vägen. Vårt mål Pont-en-Royans, lilla bergsby som klättrar på sluttningen, vars hus hänger över vattnet i förakt för tyngdkraftens lagar. Vattnet, stilla här, forsande där – som ett stycke som glider in och ut ur ett allegro – alldeles klart, stenbotten därnere framträdde fullkomligt klart. Det var bergets kristallklara vatten, lysande blått som visste det att dess mål var Medelhavets skimrande azur. Själva bebyggelsen, stengrå och full av minnen från en medeltid när bron, vägen, floden, var viktiga att hålla och kontrollera. Det fick mig att tänka på Brygge, det fick mig att leva en tavla av Khnopff eller kanske en dikt av Rodenbach. På stenmurarna fanns frost, längs bergssidan vitmjölkliga stalaktiter. Fuktigt och friskt, metalliskt och mineralrikt. Här är världen och storpolitiken långt borta, här är man alldeles trygg. Längs med bergsidan faller jag in i mig själv alldeles lycklig och helt stilla.

Ett nytt år

Årets första dag är nästan slut. Vi gick till parken och tittade på lejonen som lyckligtvis var ute båda två. Sedan churros och varm choklad som vi åt medan vi gick förbi girafferna, hjortarna, bort mot utgången. Det har blivit kallt i Lyon, 4-5 grader bara, och luften var fuktig och frisk. Träden är helt kala nu, och vinterdiset lyfter aldrig helt. På något sätt kändes det som en söndag i barndomen. Kanske var det tivolikänslan: zoodjuren, karusellens säregna melodier, den friterade degen. När jag var liten kom ambulerande tivoli/marknader två gånger om året till den lilla belgiska by där jag växte upp. Och sedan, när vi bodde i Sverige, åkte vi ofta ner över påsk, och då var det återigen kermesse. Det är något särdeles lojt över nyårsdagen, den är, tänker jag, såsom söndagar alltid var när man var barn. Stilla och ändå fyllda av glittrande förväntan och promenadnöjen.

***

Nu sitter jag i läsfåtöljen där jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen. Hoprullad, mellan arm och höft, sover kattungen. En kattunge är en alldeles särskild lycka. Full av energi och nyfikenhet, av tillit och sårbarhet. Det är svårt att föreställa sig hur det här lilla pyret som man kan lyfta med en hand skall växa upp och bli ett fläckigt salongslejon på 6-7 kg. Nästan lika svårt att föreställa sig nu när han spinnande sträcker ut sig på min arm är att han bara för någon vecka sedan fräste vilt när man försökte närma sig honom. Hans affektion är dyrbar och ges bara till den som befunnits värdig efter långdragen prövotid, främlingar göre sig icke besvär. Det arbete jag lagt på att få honom att lita på mig, det som knutit honom till mig mer än andra människor, det har också knutit mig till honom.

***

Det andra sällskapet i fåtöljen har Per Arne Tjäders bok om Patrick Modiano, Gare d’Austerlitz, varit. Jag tror att jag fick den i julklapp 2014 när Modiano tilldelades Nobelpriset, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den är välskriven, grundligt underbyggd med forskning och handlaget lätt: en njutbar läsning som fördjupar förståelsen för Modianos verk. Ändå förhåller jag mig kluven till denna läsning. Åren 2008-2009 läste jag rätt mycket Modiano, men det slår mig nu att jag inte minns speciellt mycket av någon av böckerna. Det bestående intrycket är den av en stämning: allt i uppluckring och vaghet, världar i akvarell som löses upp i grå parisdimma. Jag minns den osäkerhet man som läsare försattes i, hur huvudpersonens jakt på sin identitet och visshet liksom frätte på på ens egen. Tjäder sätter förtjänstfullt detta i relation till Modianos biografi och ställer romanerna mot efterkrigstidens relief. Det hela är mycket övertygande och jag följer villigt med på detektivjakterna på romanfigurernas historiska förlagor och kontext. Jag liksom vinner i förståelse, men förlorar samtidigt något annat.

När jag besöker en ny plats eller ett museum låter jag ibland medvetet bli att läsa in mig i förväg. Jag vill möta monumentet eller verket helt utan förförståelse. Helt respektlöst foga in den i en helt personlig, ja rentav privat, estetiskt drömbygge. Exempel: när jag först besökte Schloss Drachenburg vid Rhen visste jag ingenting. I dess salar gick jag och lät platsen invadera mig, på detta sätt blev den min och jag kunde bygga ett eget narrativ kring den. Historiska fakta kunde sedan krydda detta narrativ, som till hälften bara byggde på känslor, men i det första mötet var slottet tvunget att vara en gåta så att jag kunde formulera mitt eget svar.

Patrick Modianos böcker var gåtor för mig. Jag försökte inte tyda dem, utan accepterade dem som just gåtor och de förblev därför helt öppna – det var vad jag älskade mest med dem. Är en historisk bakgrund, den fördjupning den innebär, ett slags facit? Naturligtvis inte, det är en läsart bland många. Men ändå är de svårt att bortse ifrån när insikten slagit rot. Därför att de är något slags svar, de pekar mot en tolkning. Så mycket svårare att låta gåtorna förbli öppna då!

Framför spegelglaset

Idag skulle jag (om jag inte blivit så förfärligt sjuk med ömmande, svullna lymfkörtlar, jag ser – helt ärligt – ut som Balzac!) ha åkt till Paris för att – äntligen – se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais. Biljetterna bokade, resplanen klar. Såhär: promenera från Châtelet, köpa en crêpe i farten som lätt lunch, se utställningen, gå igenom de fasta utställningarna, tillbringa en stund i museibutiken, köpa med mig lite litteratur ock kanske ett smycke, fortsätta till Musée Henner som jag inte besökt sedan det öppnat efter renoveringen, tidig middag i närheten av Parc Monçeau, mellanlanda i Marais för att köpa Casati-parfymen från Mona di Orio eftersom la Divina Marchesa är mitt senaste intresse och besatthet, och sedan kvällståget hem till Lyon. Angående parfymen inbillar mig också att jag vill ha en kryddigare vinterdoft; myrra och lakrits, rökelse och bensoe. Att något förändrats i mig, liksom blivit lite tyngre. Tankar som tidigare rörde sig mellan smäckert höga klackar med röda sulor och rosiga kjolar rör sig mot varma hermelinpälsar och dyra väskors vackra läderarbeten. Mot en dyrare och vuxnare lyx.

Längst bort i salens andra hörn, intill det enda fönstret där dagsljus kom in, såg han en flyttbar spegel i mahognyram. En ung man i violett mantel och mässkjorta av spetsa men barhuvad stod tre steg från spegeln, som tog sig underlig ut i denna omgivning – den hade tvivelsutan forslats hit från stan. Julien tyckte att den unge mannen verkade irriterad, med högra handen utdelade han högtidliga välsignelser mot spegeln. Vad kan detta betyda? undrade Julien.

Stendhals Rött och svart var en av de första böckerna jag köpte på det lilla antikvariatet vid ån i Uddevalla. Antikvariatet var förvånansvärt välsorterat och för en billig peng läste jag mig igenom det franska artonhundratalets stora namn: Balzac, Maupassant, Stendhal, Baudelaire. Rött och svart var en av de första och den gjorde stort intryck på mig. Hur hade den kunnat göra annat? När man är 14-15 år gammal är litteraturen mer än förströelse och flykt: det är ett sätt att få något slags första förståelse för världen, som man då inte vet någonting om. Såhär skriver Sara Danius om ovanstående passage i Den blå tvålen:

Vad pågår? Guds representant på jorden gör sig redo att ta emot hans majestät konungen. Det  vore ett naturligt sätt att beskriva skeendet. Man kunde också säga att en ung man iscensätter sin nyligen förvärvade sociala funktion med hjälp av en kroppsspegel. Ytterligare en förfrämligande beskrivning: en ung man övar sig på att säkra den samhälleligt betingade innebörden i sina kroppsrörelser med hjälp av en tänkt andre, ty i spegeln kan han se sig själv med andras ögon, den religiösa gemenskapens blick. Oavsett vilken beskrivning vi väljer är detta lika sant: den unge mannen förvandlar sig med spegelns hjälp till bild – och klyver sig därmed i två gestalter. Och det är denna dialektik mellan betraktare och bild, subjekt och objekt som ger episoden dess spänning. [—]

Men Julien förmår till en början inte att avkoda situationen, han ser inte att det är en biskop han har framför sig. Danius fortsätter:

Vad är Stendhal ute efter? Vid första anblicken verkar det uppenbart. Världen skall bli sinnligt tillgänglig. Till den änden väljer han en handfull konkreta enskildheter, Men går man närmare upptäcker man ytterligare ett skikt. För i samma stund som Stendhal gör världen synlig, synliggör han också diskrepansen mellan åtbörd och innebörd, mellan mänsklig individ och social ställning. Kort sagt: mellan tecken och mening. Det är till och med så att denna skillnad är grundläggande för de sociala gemenskaperna i boken.

Alltså, som ung och påverkbar människa fanns här flera lärdomar att dra. Det första är ett slags (klass)resenärens första insikter. Genom att bemästra olika sociala koder kan man också vinna inträde (eller kastas ut ur) olika sociala kretsar på samhällsstegen. Det Stendhal pekar på är dock att detta även gäller den som så att säga fötts in i sitt sammanhang, skillnaden är bara att denne kan förhålla sig mer oproblematiskt det till det inlärda teckensystemet, eftersom det är det enda han känner till. Rött och svart är ett slags bildningsresa där Julien inträder i, begår misstag och lär sig sedan sina nya och allt högre sammanhang. Den observerade biskopen måste, han också, bli sitt ämbete genom dess tecken. Det är ett slags efterhärmningens ordning. Allt man har att göra är att, mer eller mindre framgångsrikt, iscensätta sin social ställning. Danius igen:

Betyder det att världen är en teater? Tillvaron en scenkonst? Att samhällslivet är tömt på innehåll, äkthet och originalitet? Att allt är representation? Förställning? Lurendrejeri? – Det vore en banal slutsats. Dessutom stämmer den inte. Stendhal vore inte Stendhal om inte sanningen vore sammansatt. Världen är förvisso en gigantisk teater, men det är ingenting att beklaga. Det finns inget äkthetskrav hos Stendhal. Sanningen om jaget intresserar honom inte nämnvärt. Det finns identiteter, och det är gott om dem, men idén om en autentisk identitet möter ingen större förståelse hos författaren till Rött och svart.

En sådan värld är på en gång flexbil och otrygg. Marken, det vill säga andras och den egna identiteten, är inte fasta. Man navigerar genom en värld av teckensystem som behöver tydas, bemästras – men vars betydelser är ombytliga, undflyende. Ett påstående som ”jag är biskop” betyder bara ”jag agerar som jag tror att en biskop agerar”. Men i denna skrämmande rörlighet finns också frihet inbäddad. Om identitet är något löst och formbart, om det inte finns en autentisk kärna att förbli trogen, medges man möjligheten att återuppfinna sig och iscensätta detta jag i nya sammanhang, framför nya speglar. Blyga, drömmande naturer kan klä sig i lånta påfågelfjädrar och till synes exhibitionistiskt sola sig i världens ögon, emedan de egentligen bara nyttjar strålkastarna som spegel för att bedöma och utvärdera skapelsen: cogitot som uppfunnits. Det handlar alltså inte om att dölja sitt verkliga ansikte, snarare insikten om att det står en fritt att modellera dragen efter eget tycke och smak. Här finns kanske två strategier att välja mellan: streberns totala anpassning eller excentrikerns utanförskap. Det härrör ur hur nietzscheanskt lagd man är till sinnet: om man vill verka inom det rådande systemet eller låta släggan gå och bygga sig ett nytt.

Parallellt läser jag en biografi om den redan nämnda Luisa Casati och den tyvärr bortgångna Karin Johannissons sista bok: Den sårade divan. Den senare beskriver psykiskt sjuka (i vart fall inlagda) kvinnors upplevelse av sin egen sjukdom i början av förra seklet – för sin studie utgår hon från tre skapande kvinnor Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Johannisson pekar (bland annat, boken innehåller mycket mer och är utmärkt men jobbig att läsa, dvs: läs den!) på hur hysteriskans utbrott kunde fungera som ett slags ventil för en familjeflickas begränsade och kvävande tillvaro. von Krusenstjerna talar om sina vistelser som inlagd som ett sätt att ”rasa ut”, att ta en paus från världen därute och reglerna som gäller där. Agera våldsamt och okontrollerat: skrika, kasta saker i marken, göra sig själv illa. Med reservation för att vi med Luisa Casati befinner oss något tidigare i tiden och dessutom på kontinenten, så skulle jag ändå vilja påstå att den rika italienska arvtagerskan, blyg och drömmande, kunde gått ett liknande öde till mötes om hon haft en mer engagerad make och framför allt: inte haft tillgång till en egen, väldig förmögenhet. (Den som vill läsa en skildring inifrån den kvinnliga galenskapen, hårt styrt av en (inte alltid) välmenande make, med påtvingad vila, isolation och allsmäktiga läkare, vilket snarare förvärrar psykosen än botar den rekommenderar jag Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som b la återfinns nyöversatt i samlingen Förfärande kvinnor från Vertigo förlag).

Genom sitt ekonomiska oberoende kunde La Casati förverkliga sina dekadenta drömvärldar och artificiella paradis. En drömmare är till skillnad från handlingsmänniskan fylld inte av ett agerande (och kanske illusoriskt) subjekt utan av just drömmar och estetiska principer. La Casati ser sig i spegeln och på hudens vita målarduk målar hon svarta kajalringar kring ögonen, hon färgar sitt hår hennarött och hon droppar belladonnagift i sina ögon för att få stora, dilaterade pupiller. Hon samlar på föremål och accessoarer som tillhört Napoleon III:s berömda älskarinna grevinnan de Castiglione: hon lånar hennes identitet när det passar henne. Kön är inget som begränsar henne: hon kan uppträda som 1700-talsmagikern Cagliostro. Konvenans inget som bekommer henne: hon kan promenera sina tama geparder  i månskenet naken under en öppen pälskappa på Venedigs piazza San Marco.

Vad är det egna jagets förvandlingar och den egna kroppens olika apparitioner om inte på en gång förälskelse i och flykt från desamma? Man bejakar möjligheterna och flyr tomheten? La Casati hämtar inte sina kostymer och åtbörder från den samhälleliga gemenskapen, utan från litteraturen och konsten. Istället för att iscensätta en dam av den italienska aristokratin (hemmet, maken, barnet) väljer hon att vara Messalina eller Medusa. En orm, ett monster.

Jag har alltid känt djupaste beundran för den som, med risk att göra sig löjlig, lever ut sin excentricitet. Mitt mål har alltid varit att vara tydlig, dvs att vägra ängsligheten och låta drömmarna och hugskotten manifesteras i mig, genom mig. Den där identitetens flexibilitet som Stendhal en gång inpräntade i mig, den låter mig stå framför spegelglaset och fråga: vem vill jag vara idag? En fråga som betyder: vilken kostym skall jag ikläda mig, vilka åtbörder välja. (En parentes: detta är varför man älskar festen och dess sällsamma logik, allt – scen, publik, persona – kan planeras och koreograferas i minsta detalj.) Med distansen till Stockholm, bristen på socialt sammanhang kanske, ser jag figuren i spegeln lite tydligare. Jag tänker: det är något slags mod att ge sig själv fria tyglar och låta excentriciteten löpa fritt. Fånigt, manierat, överspänt? Oansvarigt, omoraliskt? Vad spelar det för roll när det bereder mig sådant nöje?

Sömnparalys

Åh, Mallorca-Hillevi för ett år sedan, varför översatte du så slarvigt? Och Grez-Hillevi i januari, varför putsade du inte texten redan då? Nu sitter jag med vad som bäst kan beskrivas som en hinderbana av svårighet på svårighet. Långa och tröttsamma googlingar (idag blev jag exempelvis expert på nunnedräktens olika delar och vad de heter). Man tycker att ni, mina försvunna dåtidssystrar, kunde lagt lite mer tid och energi på att knäcka de svåraste nötterna. Men icke, jag ser er framför mig. Hur ni rationaliserar: det viktigaste är att få fram en skiss att utgå från, sedan kan man putsa. Och så ett litet leende som dryper av självgodhet och skadeglädje: det där får framtids-Hillevi ta hand om. Ja, jag är här nu, och jag är inte glad.

Lite glad kanske, för att arbetet börjar flyta på. Och det finns en tillfredsställelse i att lösa en svårighet. Och bäst av allt: en kärlek till texten. En liten rysning längs ryggraden och en liten förvissning om att det är en bra text. Jag hoppas att Paulina 1880 når sina läsare, det är en intressant text och det börjar bli en hyfsad översättning av den.

***

Annars känns det som att jag håller på att fälla flera års ackumulerad trötthet som döda hudlager. Plötsligt rusar blodet ut i mentala muskler jag glömt att jag hade. Jag känner mig som en tillfrisknande konvalescent. Lycklig att åter kunna bruka kroppen anstränger jag den och upplever små bakslag när tröttheten kommer tillbaka. Maken håller mig under noggrann uppsikt, uppmuntrar förströelser och kortar mina dagar. Mest av allt ser han till att lyfta sjalen av skam att inte längre orka 9-timmarspass (7 dagar i veckan etcetera) framför datorskärmen. Jag är som på Avalon, i feriket kan jag vila och lägga alla åtaganden, verkliga och inbillade, bakom skyddande dimslöjor. Till viss del, i alla fall, men det är inte att säga lite för att vara jag.

***

Nå, men i denna själens islossning spelar kropp och sinne mig elaka spratt. Häromdagen kände jag mig febrig och trött. Jag satt framför datorn ett par timmar på förmiddagen och gick sedan vid tvåtiden tillbaka till sängen för att vila. Det var, precis som om kvällarna, till en början svårt att slappna av, men sedan slukades jag av sömnen som av en våg. Det var en tung sömn, men inte drömlös. Vänliga drömmar, inga maror som red genom dem. Det som sedan hände, och som jag ärligt talat inte riktigt hämtat mig ifrån, var vad jag efter lite googlande senare tror måste ha varit så kallad sömnparalys. Jag har läst om tillståndet tidigare, när du sover stänger hjärnan liksom ner vissa funktioner, exempelvis rörelser, varför du kan uppleva det som att du i drömmen springer utan att dina ben för den skull vevar i sängen. Under s k sömnparalys vaknar du utan att hjärnan helt ”startat upp” på nytt, du är med andra ord medveten, men du kan inte röra dig – vilket naturligtvis är förenat med ett starkt obehag. Jag har dock alltid trott att det är, hur ska jag säga, förhållandevis transparent tillstånd. Du är vaken, du kan inte röra dig.

Nå, det jag upplevde var att jag vaknade, jag slog upp ögonen och blev liggande eftersom jag  inte hade någon brådska att gå upp. Jag blev dock genast akut medveten om att det var någon i hallen utanför sovrummet. Jag kan inte säga att jag faktiskt hörde steg, men jag var övertygad om att någon var där. Fortfarande omtöcknad av sömnen och bara halvvaken (ändock: vaken) tänkte jag först att det var min make, men insåg genast att det var omöjligt, han var på sitt arbete. Allt detta skedde mycket snabbt, och jag kände nu hur närvaron var inne i sovrummet, jag låg med ryggen mot dörren och det var nu jag upptäckte att jag inte kunde röra mig. Totalt adrenalin påslag, panik – närvaron, som jag nu var övertygad var en demon, rörde sig närmare sängen och jag började ropa: Nej! Nej nej nej men naturligtvis hade jag ingen kontroll över tunga eller mun så det blev bara ett oartikulerat ljud. I paniken fortsatte jag ändå att försöka ropa ömsom ”nej” (för att liksom inte bjuda in den demoniska kraften?) ömsom ”hjälp”. Hur länge? Jag vet inte, ett par minuter? Tre? Tio? Det slog mig plötsligt att jag var i Frankrike, varför jag istället ropade ”non!” och ”de l’aide!” – även om resultatet var samma oartikulerade ljud. Nå, men när jag ropade på de l’aide så var det plötsligt som att en dimma lättade, jag hade trott att jag var fullt vaken men nu nådde jag en klarare medvetandenivå. En sömnig katt lyfte på huvudet och blinkade sömnigt mot mig (vilket översköljde mig med lättnad, alla vet att djur känner av demoner!). Ändå rusade mitt hjärta och skräcken pulserade i hela mitt jag. Det som skrämde mig nu var inte den eventuella demonen i första hand utan osäkerheten: är jag vaken nu? Jag steg upp och gick in i badrummet där bilden som mötte mig var betryggande ordinär. Kattens ointresse vittnade också om att de där ljuden jag trott mig åstadkomma bara var inbillade de med.

Vid det laget trodde jag att det rörde sig om en dröm. Jag har en historia av att med jämna mellanrum drömma så kallade lucida drömmar – drömmar där man är medveten och medveten om att man är i en dröm (jag har någonstans läst att personer som spelar mycket dataspel är mer benägna att drömma på detta sätt. Man är liksom van vid att se sig som en avatar, ett slags uppdelning av jaget som är synnerligen användbart i sitt drömliv.) Alltså kan jag stundom styra mitt drömliv rätt bra, återuppta en avbruten dröm, välja dröm etc. I de här lucida drömmarna har det dock det senaste året hänt ett par gånger att jag blir medveten om att jag befinner mig i en dröm, men jag har ingen kontroll över den och den blir till en mardröm varvid jag inte vet hur 1. vakna upp och 2. veta om jag faktiskt vaknat.

Det jag nu tänkte var att upplevelsen var en dröm av den här typen. Uppskakad, ensam, fortfarande lite febrig, satte jag mig genast framför google och sökte på ”drömma att man inte kan vakna” eller liknande och hamnade till slut på sömnparalys. Till skillnad från vad jag trott är tillståndet förutom själva symptomen att inte kunna röra sig nästan alltid förenat med hallucinationer av någon av tre typer: 1. man upplever en (ondskefull) närvaro eller 2. som ett tryck på bröstet, som satt det någonting där eller 3. så har man en utomkroppslig upplevelse. Dagens moderna vetenskap tror sig kunna förklarar såväl forna tiders vittnesmål om nattmaror, succubus och incubus-demoner samt bortförandet av utomjordingar med sömnparalysen.

Själv finner jag det synnerligen obehagligt hur godtyckliga och sköra ens relationer med den objektiva verkligheten är. Man är utlämnad till sina lögnaktiga sinnen och en lika lögnaktig hjärna som ska tolka den bristfälliga informationen som sinnena tillhandahåller.

Om vad jag gör och om en bok jag läst

En vecka har jag varit här nu. I helgen var vi på IKEA och köpte några sista möbler, grytor, glas. Så fort böckerna kommit upp och alla kartonger från flytten slängts började det kännas som ett riktigt hem. Efter att ha bott på 25 kvadrat och levt med, ska vi kalla det en ansträngd ekonomi, gläder mig jag mig nu åt världsligheter som att kunna röra sig från rum till rum, ta ett bad, sova i en riktig säng, äta tre mål riktig mat om dagen. Det är nästan svårt att hantera, från att få hushålla med knäckebrödskivorna till färskt bröd från bageriet varje dag och café au lait på terrass, om kvällarna lammkotletter eller fiskfiléer. Jag tänker mig att jag under denna tid ska ta upp detta med matlagning igen, hittills går det hyfsat även om jag fortfarande förlitar mig på den Picard som ligger en bit bort.

Min värld är, som ni hör, mycket liten för tillfället. Jag rör mig mest i mina kvarter i 6e. Här finns vackra hus, dyra inredningsbutiker och många pianouthyrare. Jag trodde först att Lyon likt Paris har olika slags handlare samlade i vissa kvarter och att vi hamnat i pianokvarteren av en slump. Så verkar det dock inte alls förhålla sig, det finns gott om pianobutiker utspritt över staden. Känslan av att bo på lite mer civiliserade breddgrader.

Några utflykter bortom 6e har det blivit, i söndags var vi på konstmuseet. Det var för stort för ett besök, vi gick mest igenom för att göra oss en bild av vad som finns i detta mini-Louvren. Kanske att jag köper ett årskort så att jag kan återvända när andan faller på. Höjdpunkterna? En vanitas-tavla med bl a såpbubblor och det är nog första gången jag möter såpbubblor i måleri? Fint var det i vilket fall. En bortskrapat Romeo, en medeltida madonna, myntrummet med sina fantastiska utställningsmontrar, en mumifierad hand, en första kommunion i marmor, en Moreau och framför allt, det enda som riktig tog andan ur en, Lyonsonen och tillika symbolisten Puvis de Chavannes muralmålningar i den stora trappan. Hänförelse.

***

Jag har läst en bok också! En samtidsroman och debut dessutom. Premissen: tänk om Strindberg inte (bara) vara galen och paranoid under inferno-krisen. Tänk om någon faktiskt var ute efter honom? Detta scenario är i sin tur lånat från Lars Gustavssons roman Tennispelarna (som jag dock inte läst), likaså huvudpersonens namn. Redan här, innan jag ens slagit upp pärmarna (som för övrigt är smart och snyggt formgivna, en slingrande grön tapet och i den ett hål, genom den ett ensamt öga som kikar ut, tryckt på bladet inunder, elegant!) är jag såld. Allt skapande är ju någon form av forcerande över gränsen existens/icke-existens. I poetens inre tar något form, det tar klivet ut ur honom och finns plötsligt honom oberoende, det lever upp i andra medvetandens teatrar: hur hissnande är inte detta! Som textmänniska och fantasivarelse är jag oerhört förtjust i verk i verken, dessa tycks mig än renare än faktiska böcker. De är fortfarande bara idé, ande om man så vill, och har inte tvingats ner i verklighetens formpressar. Genom att bara föreställningen om dem existerar är de gränslösa, perfekta. Alltså: den oskrivna boken är den bästa. De är schrödingerskatter som finns och inte finns på en och samma gång, vilket bara ökar deras lockelse. (Här skulle jag kunna tipsa om Kristoffer Leandoers bok De försvunna böckerna bibliotek som berör den här tematiken.)  Så, förtjust i dem alltså.

Är det paradoxalt om jag blir lika förtjust när någon tar en av de imaginära böckerna och gör verklighet av dem? Det är något spännande med omkastning av den vanliga ordningen: normalt sett skrivs ett verk, därefter föds en uppfattning kring detta verk. Ofta har man med sig denna uppfattning innan själva läsningen, men den är ändå sprungen ur verket. Den som sätter sig att skriva ner någon annans imaginära verk startar i stället med denna uppfattning, och den blir verkets utgångspunkt. Det är något med denna rörelse, där idealet plötsligt helt håller i taktpinnen så att säga, som  tilltalar mig stort.

Hur lyckas Marit Furn med detta i Skuggan? Bra skulle jag säga, det är en intressant text. Språket är precis lagom arkaiserat för att ge läsaren en obestämd 1800-talskänsla utan att för den skull kännas styltigt eller forcerat. Framför allt vinner romanen på författarpositionen, de spridda dagboksanteckningar spionen lämnat efter sig. Det är en ambivalent och opålitlig berättare, effektivt luckras bandet med verkligheten upp och som läsare lyckas man ibland blicka ut ur de omtöcknade berättarmedvetandet, man lyckas tolka händelserna nyktrare än han, ibland delar man hans osäkerhet. Det är skickligt gjort! De narrativa greppen, själva den nämnda premissen, romanens tematik – alla kretsar de kring verklighet/overklighet på ett effektivt sätt. Därtill god Paris- och tidskännedom, alkemistiska och kemiska utläggningar som inger förtroende – det är underhållande läsning! Kanske att romanen mot slutet slår över lite för långt i det fantastiska – men vid det laget är jag redan vunnen och erövrad av romanen så jag sväljer det också.

”Nu framåt kvällen är det bättre. Jag gav mig ut för att få luft och skingra suddigheten. Men den märkliga tanken förföljer mig fortfarande. Finns jag alls? I det mulna novembervädret kaster jag ingen skugga i trädgårdsgruset. Mina steg försvinner i bruset av vinden. Och då jag lutar mig över broarna är vattnet så krusat och grått att ingenting på allvar reflekteras däri. När jag kom hem efter promenaden behöll jag sockorna på och stegade runt i dem en stund. Ljudlöst. Jag hängav mig åt detta tills plötsligt blev rädd.”

skuggan

Loyasse

Jag hade någon idé att jag skulle skriva här varje dag av mina två år i Lyon. Inte nödvändigtvis långt, bara några ord, en anteckning, kanske en bild, någonting. Ett slags dagbok. Kanske som ett försök att gripa tag i den här tiden, jag ser den rinna som sand i timglaset. För jag inbillar mig att denna tid, det är mitt livs bästa. Jag är förälskad i denna stad, i min tillvaro här – i lägenheten och möblerna som omger mig. Skänken i vardagsrummet är en orimlighet där den står på sina för höga och för smala ben (som en tjock dam i högklackat sade S) och jag älskar den. Utanför mitt fönster går skolbarn förbi, det är nästan oktober och tjugoåtta grader. Tanken på att tiden är utmätt, att jag kommer att tvingas lämna detta, det fyller mig med ett slags panik även om jag ser fram emot att vara i sammanhang där mitt ansikte inte är en främlings. Nå, men ambitionen fallerade redan på första försöket: igår började Lyon-tillvaron och ja, inte blev det något skrivet.

Det blev uppackning och en utfärd ut i staden istället. Jag ville till Fourvière-basilikan, dels för att det är dit min längtan går, dels för att jag avlagt något slags löfte om att tända ett ljus vid Jungfru Marias fötter om katterna och jag klarade resan ned välbehållna. Nå, vi klarade oss och jag är inte den som bryter mina löften. Vi åt lunch i Vieux Lyon och gick sedan hela vägen upp genom trädgårdarna. Själva basilikan var som jag mindes den, någonstans övade någon på gregoriansk sång. Färre turister än i juni, antydan till höstfärger och torra löv. Varmt och förlåtande höstljus dom fick tingen att glöda, ingen antydan till kyla, bara ett ljus så mycket mildare än en vårens skarpa. Som gjorde världen sig redo att gå till sängs, allt lite lojt och sömnigt.

Jag hade inte besökt Parc des Hauteurs bakom basilikan, på kullen, så vi promenerade under trädens skugga på breda promenadvägar. När vi nådde änden, en stor korsning. – Kan vi inte gå över, sade jag. – Det är kanske, jag är nästan säker på det, en vidunderlig utsikt över den där muren. Så vi korsade gatan, tog oss till muren och väntade oss Saône och Alperna i ett disigt fjärran. Icke! Precis under oss bredde en annan stad ut sig. Vidsträckt, en syster till Lyon därnere, fanns här Cimitière de Loyasse – som alla katolska kyrkogårdar var den en de dödas stad med vägar och kvarter. Lyon, Loyasse – bara namnen var inverterade versioner av varandra, skugg- och solsida. Mitt hjärta slog och slog och slog. Det enda jag älskar mer än städer är deras kyrkogårdar, och att nu möta en helt oväntat och utan förväntningar… Vi följde muren till dess ingång.

Det är en stor och vidsträckt kyrkogård. Men liksom Père Lachaise är en storstad med sina kullerstensbelagda avenyer fanns det något lantligt, stundom nästan italienskt, över Loyasse. Kyrkogårdens trädgårdsmästare använder inga bekämpningsmedel och mellan gravarna behåller man orörd ängsmark för att främja biodiversiteten. Över gångarna kilade små gröna ödlor, i det torra gräset där man fortfarande kunde ana vissnade ängsblommor fladdrade rödsvarta och vita fjärilar, syrsor spelade och bin surrade. Höga träd bjöd frikostigt på skugga, på deras stammar och över monumenten klättrade murgröna och andra klängerväxter. Och samtidigt: formklippta buskar, barockgeometriska gångar (återigen, mer en italiensk känsla över detta än en fransk.) Det var ett sant romantiskt landskap, något som kunde blommat i Byrons fantasi, tänker jag mig. Själva monumenten var små gravkapell, anspråksfulla pyramider, många små-Fourvièrer. Basilikan själv höjde sig i fjärran, vid en snabb anblick skulle man kunnat luras av perspektivet och trott att den bara var ännu ett gravmonument. Centralt en hög pelare, ett minnesmärke över Lyons brandmän som omkommit i lågorna. Det var rörande såsom kyrkogårdar alltid är rörande. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, att jag så skamlöst lapade i mig den estetiskt fullkomliga upplevelse: fullkomlig för att den vilar på människors sorg. Den vemodiga stämning som jag så ivrigt klädde mig i; blommorna, gravarna, statyerna som mina ögon girigt tuggade i sig, allt är andras sorg och tröst. Jag har inget att där att göra egentligen, en slags känslans parasit som annekterar deras förlust och hänger bilderna av den på min tankens väggar, desarmerad och esteticerad. Och det värsta, själva denna handling, detta övergrepp är för mig en del av njutningen eftersom det alltid finns ett mått av njutning i våldet och för att kanske ingenting är så lustfyllt som att betvinga verkligheten och dess invånare.