Appendix 1: La grande Chartreuse

Vi åkte upp i bergen, upp, upp, åkte vi. En slingrande väg längs med en liten alpfors mellan trädklädda branter. Ljuset var transparent och kyligt: hit ned nådde solens strålar inte. Små broar där man inte kunde möta en annan bil, vi fördes från sida till sida av sprickan mellan bergen. Ibland var vägen liksom uthuggen i stenen och bergen hängde över våra huvuden: att på en gång känna hotet av att krossas och falla ut i bråddjupet. Försiktigt i serpentiner blank bok och gran – uppåt, ständigt uppåt. Och vi nådde gränsen till den stora öknen där Sankt Bruno en gång irrat på 1000-talet. En liten platå, en äng som nästan var en gräsmatta med grönt, frodigt gräs. Tystnad och stillhet, en kristallklar luft som rullade ner från snöklädda topparna tillsammans med en sol som värmde som en gudsblick…

Hade man varit mer religiöst skolad, hade man vågad störa stillheten här vid tystnadens gränsmark hade man kunna sjunga: Lovad vare du, min Herre // med hela din skapelse, // särskilt för broder Sol, // som skänker oss dagen och ljuset. // Vacker är han i sin väldiga glans. // Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. Jag steg ur bilen med hjärtat fortfarande i halsgropen efter färden upp och höjdskräckens svindel och från la Grande Chartreuse två kilometer bort, otillgänglig för min karaktär och kvinnliga kön, föll hänförelsen som ett eko längs bergssidorna. ”Nu blir jag katolik”, tänkte jag. ”Nu, äntligen, händer det”, och jag kände något slags lättnad som om en stilla kamp som pågått så länge jag kan minnas plötsligt avgjorts. Det fanns andra turister där, men alla rörelser var långsamma och liksom dämpade, alla människor var skuggor i naturen.

Vi gick upp i museet där allt om kartusianmunkarna och deras orden stod att lära. Jag fäste blicken på tavlor från renässans och barock som bleknade i jämförelse med det man ser i Italien hos Caravaggio och Tizian. Jag gick i gångar med en pedagogisk audioguide i örat och det handlade om historia och arkitektur och Skriften och den tysta begrundan. Det var mycket intressant och informativt – jag blev genast fullkomligtt uttråkad. Munklivets övning i ödmjukhet, eremittillvaron i ensamhet och arbete. Allt var fridfullt och hade häpnadsväckande fadd smak av vardaglighet. Dagdrömmen därute i solen, i Alpernas dramatiska landskap, den dog på mina läppar innanför de vitrappade stenmurarna.

bild 2

Som så ofta kände jag mig i otakt med själva världen. Det jag läst in i den religiösa känslan, ja, i själva gudsbegreppet hade egentligen ingenting att göra med verkligheten. Det var en romantisk bild som jag målat upp för mig själv och som jag velat lura mig att tro var en sanning. Här stod jag och bläddrade i de religiösa skrifterna och påmindes hur alldeles, förfärligt tråkiga jag finner dem. Saligheten i prosa blir dogmatisk och träig – blodfattig rent av, och jag vill ju känna blodet rusa. När jag tänker på tron är det en klar låga jag ser (Lovad vare du, min Herre // för broder Eld, genom vilken du upplyser natten åt oss. // Skön är han, lekfull, mäktig och stark), men där vid en kartusiansmunks prosaiska hyvelbänk och vita skrud var det som att någon lutade sig fram och blåste ut den lågan.

Ja! jag kommer alltid att dras mera till de stora syndarna. Till historiens alla Oscar Wilde som inget längtar mer än att trycka en het kyss på den pilsargade Sankt Sebastians blodiga läppar – även om priset är evig förtappelse. Njutningen nu eller frälsningen sedan… kanske kan jag en dag böja min nacke och hoppas på nåd och förlåtelse för att jag alltid gjort ett och samma val.

Tillbaka i Lyon gick jag i parken med de som står mig närmast. Rosorna och pionerna blommade lustfyllt och spred en mild arom i luften. Solen kysste axlar och nacke och jag gick i parken som var den min egen och alla söndagsyra påskflanörer mina gäster som jag likt en välvillig furstinna tillät njuta av det enkla och fulländade nöje en park om helgen utgör.

I det rus jag lever dessa dagar är jag suverän och allsmäktig. Min värld är mycket liten och därför allmänmänsklig. Nu när jag skriver dessa ord inser jag att denna min tillvaro påminner om munkarnas i ödemarken uppe på berget. Vem jag talar jag med om dagarna, vem bryter min isolation som kretsar kring arbetet? Skillnaden är att allt i min värld är lustfyllt och njutning – här finns ingen kyskhet, inga övningar i ödmjukhet – och framför allt är den fullkomligt självtillräcklig. Min hymn blir sekulär och självcentrerad, jag famnar mänskligheten och världen – men jag gör det i mitt eget jag, uppfylld av mig själv. Det är lyckan, som alltid är tråkig och meningslös att skildra i text annat än som hymn. Alltså sjunger jag Franciskus Solsång för aldrig har jag älskat ett landskap såsom jag älskar min park och mina blommor – jag som växte upp bland saltstänk och karga granitklippor och Nordens mörker. Men oftare sjunger jag Walt Whitmans strofer och firar mig själv.

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil,
this air,
Born here of parents born here from parents the same, and
their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never
forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

 

Välkommen hem

På söndag för en vecka sedan kom jag hem efter att ha tillbringat två veckor i Sverige. Det var en på många sätt omtumlande resa där känslotopparna avlöste varandra oavbrutet och jag har kanske inte helt hämtat mig ännu. Därför tillbringade jag en stillsam vecka med två av tre katter nyopererade och samtliga i behov av uppmärksamhet och omtanke. Min make är bortrest, på konferens på andra sidan Atlanten men efter de två Sverige-veckornas intensiva samvaro var det nästan skönt att få landa i sig själv, hitta sin egen kärnpunkt igen. Man kan bli så splittrad av att spegla sig i andras blickar, som när man talar i telefon och hör sin egen röst något ögonblick efter man talat, vem är jag för dem, vem är jag för mig själv? Nå, med åldern spelar det där mindre roll. Man stelnar och blir fastare i konturerna, på gott och ont. Att flytta till ett annat land, det är också att på en gång härdas och smittas av den nya platsens seder. Jag skrev lite om det när jag var i Sverige, i ett kokett inlägg som jag sedan inte kunde med att lägga ut.

Jag har en hel samling inlägg som samlats på hög för att jag i publiceringsögonblicket äcklats av min röst, av själva handlingen att lägga upp dem för läsning. Det har delvis att göra med att Paulina 1880, min senaste översättning, släppts – vilket alltid gör mig lite mer skygg än vanligt. Paulina är lite speciell såtillvida att det är en mycket personlig utgivning för egen del. Jag kan fortfarande inte uttala mig om textens litterära kvalitéer, jag snubblade över texten för vad? två år sedan? och blev liksom besatt av den. Den lämnade mig ingen ro och som något slags exorcism blev lösningen att översätta den för att befria mig från den.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som hakade sig fast i mig. Det var något med dess ambivalens, att hur mycket jag än läste och översatte, hur jag än försökte gripa tag i den så gled den bort. De många rösternas, hennes egen: Paulinas, och berättarens som ibland reste sig från bladet och såg mig, läsaren rätt i ögonen. Det var känslan av att ständigt missa den egentligen berättelsen, som utspelade den sig i ögonvrån och så fort jag vände blicken mot den upplöstes den i tunn rök. Dagboksavsnittens uppbrutna stycken, en rytm som jag tyckte mig känna igen, en rytm som liksom låg min egen mycket nära. På en gång fullt begriplig på ett närmast intuitivt sätt, och samtidigt alldeles obegriplig som en dörr utan handtag.

Jag tror kanske inte att den komma hitta så många svenska läsare. Den utgör rentav ett udda inslag i Alastors utgivning. Men Alastors utgivning, vad är det om inte ett slags läsdagbok för vad är en översättning om inte en noggrann läsning. De som troget följer utgivningen, de har, ovetandes, getts nyckeln till mina intimaste rum. Om den sen inte blir recenserad, om den inte säljer slut – det betyder mindre. En del av mig önskar nästan att blir så, att den faller i glömska som en stilla monolit över mina läsvanor och därmed över mig som människa. Mina egna texter slår jag inte vakt om på samma sätt, där går rörelsen endast utåt (jag talar). Men översättningen, den här översättningen, där har något trätt in i mig (jag lyssnade), skrivit om mig och sedan har jag delat med mig av det som hänfört mig så. Att få mitt arbete recenserat, det kan göra mig glad eller ledsen. Men att få vad som i grund och botten är en djup upplevelse recenserad, det kan tillintetgöra en.

En anledning till att Paulina 1880 berörde mig så djupt beror naturligtvis på att tron är dess tema. För ett tag sedan var min mor med sambo på besök här i Lyon och vi företog då en liten utflykt som bland annat förde oss upp i bergen och nästan hela vägen upp till Kartusianernas stora kloster som St Bruno grundade i slutet av 1000-talet. Efter detta besök skrev jag ett långt inlägg som jag inte publicerade därför att det snart blev inaktuellt. För att sammanfatta det hela blev jag uttråkad på kartusianmuséet vilket via vissa omvägar ledde till en storslagen sekulär bekännelse och högmodig lovprisning, ja närmast ett apoteos, av mitt eget jag. Till mitt försvar får sägas att våren precis slagit ut i full blom och med den pionerna i parken och detta tillsammans med lite för mycket Walt Whitman-läsning berusade mig. Ett vackert dop, en ny roll som gudmor, några böcker, senare är jag tillbaka där jag började: i längtan och tvivlet.

En sund själ i en sund kropp

Det är vår nu. I parken inte bara tittar blommorna fram (jag ville skriva margueriter men när jag slår upp det i ordboken står det att det är prästkragar, och prästkragar, för mig, vajar på betydligt högre stjälkar, de här är som små pärlor i gräset och för tankarna till våra tussilago; och förutom dessa som alltså i min barndom kallades för marguerite finns också lila penséer, blommande träd, röda bär på en buske; det är februari, man häpnar) utan i delar av parken är luften mättad av dofter. Man känner blommorna, det luktar grönt av färska skott och träden ger i från sig en strävare, varmare lukt som för tankarna till Fjärran Östern. Inget av det är överväldigande ännu, luften är fortfarande vårfrisk och termometern rör sig mellan 10 och 15.

***

Jag var i Sverige för ett tag sedan, främst för att träffa några av dem jag saknar. Mina föräldrar, vännen A (som ju nästan är som en bror) och min bror (som är min bästa vän). Min far har flyttat tillbaka till Ljungskile där jag tillbringade större delen av min uppväxt. Det var snö och isigt och blåst som bar med sig saltet från Västerhavet. Det var på en gång förändrat och detsamma – det fanns något slags trygghet i det. Att vandra i sin barndoms trakter, det är att gå i en palimpsest där de mest prosaiska detaljer frambesvärjer minnen: en kurva man ramlade i med cykeln, en sten i vattnet man stegade ut till den gången när hela viken frös, huset där man köpte sin första kattunge etc. Jag kan bli lockad av tanken på att tillbringa ett helt liv på en enda plats, läsningen av Gilead aktualiserades dessa trakter. Man blir, tror jag, kanske mer förbunden med en naturlig känsla för tidens gång och den egna platsen i historien när man liksom väver samman sin historia med en plats – dess historia och framtid blir ens egna. Även om jag ibland leker med tanken att köpa ett litet hus vid havet på denna min ort, så inträder snart en obekväm känsla när jag vistas där för länge. Det finns också en klaustrofobi att se samma ansikten som man alltid sett – och framför allt bli sedd av samma blickar. Då måste man plötsligt bära sin barndom på kavajslaget, så mycket jag gjort för att ta mig bort från den obekväma, valhänta flicka jag en gång var.

bild8

Vem är jag nu? – Du har blivit en sådan som du hatar, sade maken häromdagen. Och det är alldeles sant; jag går upp för en löprunda innan jobbet, sover åtta timmar varje natt (varken mer eller mindre) och väljer sallad istället för pasta eller pommes frites. Och allt detta gör jag inte av tvång, utan lust – och det gör det hela så oändligt mycket värre och allmänt olidligt. Ja, och när jag gick hemåt från parken häromdagen och svängde in på det som ju är min gata nu och blicken föll på det vackra gula huset i korsningen innan man kommer till oss, då tänkte jag att jag nog är den lyckligaste person jag känner just nu. Om jag tidigare hukat i stormar, om det funnits ett mörker i mig som ätit på min själ så är det som att jag badats i ljus och styrts in i lä. Känslan är inte en av att detta liv sådant det ser ut är något exceptionellt som kräver särskilt tacksamhet, utan snarare att allt äntligen är som det borde vara. Som det alltid borde ha varit. Kanske var jag ett bortskämt barn, kanske har jag framhärdat i denna bortskämdhet. Är det så, ger jag ett bortskämt intryck? Känslan av jag tycker är min rätt, vad jag tycker skall tillfalla mig – den kanske är överdriven. I den finns styrka att hämta, styrka att bända världen efter min förväntan. Jag gick till sängs och såg ett annat liv framför min ögon, ett bättre liv; jag öppnade dem och bilden var verklighet.

***

Det enda jag kanske saknar är sällskapslivet. Hittills har jag varit helt uppfylld av staden och vår kärlekshistoria. Att lära känna dess invånare, det är nästan svartsjuka som avhåller mig. Att staden också är deras, att de har en relation till den. Och värst, att deras stad inte är densamma som min. Att de kommer ge mig ett annat perspektiv och göra det lite svårare att se staden sådan den ter sig för mig (= en kysk tavla av Khnopff).

***

– Om jag fick välja, sade jag till maken, så skulle jag mycket hellre skriva en roman blir en bestseller än ett verk av hög artistisk kvalitet som överlever mig och skriver in mitt namn i evigheten. Därtill är jag alltför mycket hedonist; jag vill hellre ha en Hermès-väska i detta liv. Dessutom tycker jag mig nog dra mitt lass i kvalitetslitteraturens kolgruvor genom min översättargärning. När jag för första gången såg mitt namn på en boks titelsida erfor jag en väldig lättnad. Nu kan jag dö nöjd, tänkte jag, vad som än händer efter detta så finns det en bok med mitt namn och jag har gjort något att vara stolt över för Litteraturen. Och när jag var i Borås tillsammans med A som var nominerad till det prestigefyllda debutantpriset (kände jag, förvånande nog, bara glädje å hans vägnar, inte ett stygn av avundsjuka eller missunnsamhet – någonstans på vägen blev jag en bättre person än jag någonsin kunnat tro om mig själv! men alltså, där i Borås) kunde jag inte känna igen mig i författarnas ovilja att inta scenen. – Är man författare, sade A, är man ju av en helt annan personlighetstyp. Och i mitt bröst sjönk hjärtat, för även om jag i princip håller med och fördömer det klimat där författaren förväntas visa upp sig annat än genom sitt verk och skrivande och denna uppvisning blir viktigare än verken, så ropade den där scenen och strålkastarljusen på mig. Av detta drog jag slutsatsen: kanske är jag ingen seriös författare. Långt från Sverige blir perspektivet ett annat, det finns ingen respektabilitet att upprätthålla och desto mer utrymme för lekfullhet. Så jag laddade ner en e-bok: How to write a blockbuster novel och nu växlar jag mellan översättning på förmiddagarna och att om eftermiddagarna leka i genrelitteraturens sandlåda. Kanske att jag vänder åter till det mer seriösa skrivandet i framtiden, men för tillfället roar det mig storligen att berätta dessa sagor för mig själv!

one-does-not-simply-write-a-book

Joho!

Morituri te salutant

För bara en vecka sedan var det fortfarande vinter. Det var som om Lyon var djupfryst, världen var målad i transparent akvarell – stålgrått, lasurblått, ljunglila – tomt på gatorna, från Alperna kom en vind som bar med sig minnet av smält snö, vätan lade sig över ansiktet: allt var kallt och fuktigt.

Jag gick för mig själv i parken och mindes plötsligt en incident: Året var alldeles nytt, jag gick över en bro. Bredvid oss cyklade en man förbi som hejdade sig och såg ut  över floden. Hans blickar fick mig att också spana, utan att se något märkvärdigt. Herrn stannade till och sade förklarade: De har hittat un cadavre. Ett lik. Och mycket riktigt, vid nästa bro stod ett par bilar med blinkande blåljus, en liten polisbåt guppade på floden, och på det frostgröna gräset, en vit presenning. Faller man i Rhen har man inte någon chans, strömmarna är starka och våldsamma. Du kan föras kilometer, mil, innan din svullna kropp stiger till ytan, fastnar i ett brofäste.

Vardagligheten i det hela. Två främlingar stannar till på en bro och betraktar döden. Dubbelheten i denna känsla, ett slags förfäran och ett slags förbrödring. De levandes gemensamma pakt mot de döda, ett lättat hångrin, därför att ett memonto mori är också en påminnelse om att tiden ännu inte löpt ut och så stark är denna insikt att den genast kastar sig ut att söka bekräftelse i annat liv: förenar fotgängare och cyklist.

Gilead

”I told you last night that I might be gone sometime, and you said, Where, and I said, To be with the Good Lord, and you said, Why, and I said, Because I’m old, and you said, I don’t think you’re old. And you put your hand in my hand and you said, You aren’t very old, as if that settled it.”

Året är 1956 och pastor John Ames vet att hans tid är på väg att rinna ut. Han börjar skriva ett brev till sin unge son, eftersom han inte kommer vara där för att se honom växa upp. Det finns saker pojken måste veta, hur skall han kunna förstå vem han är om han inte får veta ur vad han sprungit upp? Det är också ett sätt besvärja intigheten, så som allt skrivande är, att vilja lämna något litet av sig i världen också när man är borta. Resultatet blir ett porträtt av en människa – ett ärligt och övertygande av en hel människa.

Gilead är Marilynne Robinsons andra roman, utkommen nästan ett kvartssekel efter debuten. Sedan dess har hon skrivit två ytterligare romaner – utöver det essäer, facklitteratur, en avhandling om Shakespeare. Inte en speciellt hög produktionstakt, med andra ord, och kanske är det lika bra för det avspeglar sig i prosan. Gilead är på en gång stillsam och storartad. I en intervju har Robinson sagt:

”There’s something in my temperament … I have a problem with explosions in the sense that many very fine books are written about things that do, in fact, explode. But if the explosion is something that’s supposed to make the novel interesting as opposed to being something that it’s essentially about, I think it’s very much to be avoided.”

Antingen läser man böcker för att komma ifrån livet och verkligheten – då vill man ha explosioner – eller så vill man komma det närmre – då ska man läsa Robinson. Det är förrädiskt enkelt, alla gester och skeenden är små, men de är exakta. Vad är en människa? Det börjar med en röst, ett temperament om man så vill. Det är det Gileads första förtjänt, två sidor in har du helt glömt bort författaren Marilynne Robinson – det är bara du och pastor Ames. Romanens nära 300 sidor är helt sprungna ur honom, det är genomfört med en konsekvens som blir trovärdig för att den tillåter motsägelser och tvetydigheter. Brevet blir en blandning av vardag, familjehistoria, amerikansk historia och teologiska reflektioner. Intrigen är närmast obefintlig, men över sidorna växer bilden sakta fram.

Vad är en människa? John Ames berättar om sin far som var pastor före honom och om farfadern som deltog i det amerikanska inbördeskriget. Konflikten mellan fadern som vänder sig mot krigets meningslöshet och fasor och farfadern som beskrivs som en gammaltestamentlig martyr som ha Gud viskande i sitt öra, blodiga skjortor och predikar rättroget våld präglar den unga John Ames. Stora historiska skeenden påverkar inte bara dem som lever igenom dem, de ekar genom generationerna. Jag som är född på 80-talet kände världskrigets skugga också över min barndom – och så formas vi av krigsfält vi aldrig sett, av fläckade samveten och tystnader. Och så sträcker sig romanen Gilead ut sig från berättarens nu, bakåt till förfäderna och framåt mot sonen.

Men den sträcker också ut sig i rummet. Dess namn är inte något egennamn, utan Gilead, namnet på den lilla håla i Iowa där Ames är pastor och där han bott hela sitt liv. Det finns naturligtvis en symbolik att hämta där, men det markerar också en tyngdpunkt. Eller kanske snarare bristen på tyngdpunkt. Du kan inte betrakta en människa för snävt, vill du se hela henne måste perspektivet ständigt förskjutas och betraktandet måste ske ut ögonvrån. Alltså tecknas platsen, kyrkan, de levnadsöden som är närmast sammanflätade med Ames.

Att läsa Gilead, tänker jag, är som att sitta på en klippa och plötsligt bli uppmärksam på mönstren de silvergrå lavarna ritar mot graniten. Från punkten där du först fastnat löper blicken vidare, ut över en större bild som breder ut sig åt alla håll. Bakåt och framåt, nedåt och uppåt. Och du inser att också ett anspråkslöst och ödmjukt litet hörn av världen rymmer stor skönhet.

Sometimes I have loved the peacefulness of an ordinary Sunday. It is like standing in a newly planted garden after a warm rain. You can feel the silent and invisible life. All it needs from you is that you take care not to trample on it. And that was such a quiet day, rain on the roof, rain against the windows, and everyone grateful, since it seems we never do have quite enough rain.

Gilead inspirerar till något slags ödmjuk tröst; en människa rymmer misslyckanden, missförstånd och lidande, men Robinson lyckas liksom frammana och påminna om själva livets helighet.* Detta sker inte genom pastorns teologiska resonemang, hans tänkande är i ständig dialog med böckerna han har i sitt arbetsrummet, i första hand Bibeln men även andra kristna och sekulära tänkare – nej, det sker snarare genom ett intryck som sakta växer fram läsningen igenom. Som om: texten porlar glasklar som en bäck, och plötsligt ser du solens reflexer i vattenytan.

GileadIowa.jpeg

*Denna bejakelse av livet får mig stundom att tänka på en landsman till Robinson, även om anslag och tonläge är ett annat:

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.
I loaf and invite my soul,
I lean and loaf at my ease observing a spear of summer grass.

Song of Myself, Walt Whitman

Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Genom skogar av symboler

Häromdagen tog jag en bild på mitt skrivbord för att lägga upp på Instagram och när jag funderade över bildtexten slog det mig att denna tillvaro är en drömtillvaro som  blivit verklighet. Här sitter jag vid mitt vackra bord av valnöt utan några som helst försörjningskrav  och ägnar mig åt litteraturen. Jag tänker inte säga att livet är fulländat, för det skulle jag behöva lite kapital dvs. dyrare garderob och större bibliotek, men det är bra mycket mer än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Ändå är detta tillstånd förrädiskt och tveeggat. När det är som bäst är jag i mitt lyckligaste tillstånd: ett slags litteraturens kretslopp. Mitt arbetsrum är en klostercell, mitt liv en maskin som drivs av och producerar text. Exkursioner ut ur rummet tillåter mig att samla intryck och emotioner att plöja ner i texten. Förstå mig rätt, det är inte en hyperestetiserad tillvaro à la des Esseintes. Det är en tillvaro där jag kan arbeta. Jag upplever en känsla av meningsfullhet – vänder icke-existens i existens.

När det är som sämst: ensamhet och känsla av meningslöshet. Av overklighet kanske. Utan litteraturen är jag fast i mig själv, avskärmad, en snabbt krympande värld. Ett slags det suveräna jagets klaustrofobi. Vad gör litteraturen, för den mig ut i världen?

Svaret är naturligtvis nej, och det är inte heller dit jag vill utan bortom. Anywhere out of the world? Inte heller. Litteraturen gör världen dubbelt större. Å ena sidan blir jag själv större, böckerna slår upp nya dörrar i mitt inre, dörrar jag inte visste fanns, och möblerar rummen. Den tillåter också att ta klivet bortom den fysiska världen, jag tänker på Baudelaires berömda dikt: Naturen är ett tempel där dunkla ord hörs strömma/ ibland ur en pelares levande stam./ Genom skogar av symboler går människan fram/ och iakttas av ögon, förtroliga och ömma. Är det otidsenligt? Banalt? Förbi fysiken, till metafysiken. Litteraturen får världen att glöda, att betrakta tinget som symbol är att ge den mening.