Mademoiselle Narcisse

mademoisellenarcisse

”Du den enda jag älskar, jag anropar din nåd
ur det mörka svalg dit du tvingat mig fly
– ett öde kosmos med synrand av bly
där händelser blandas med vanvettsdåd.”

–ur Baudelaires Det ondas blommor i övers. Ingvar Björkeson

Annonser

— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie, Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!

Klockan är strax innan midnatt och jag ligger med fönstret öppet mot Långholmsgatan i det rum som förutom mitt sovrum även är mitt vardags- och arbetsrum (den är liten, min lägenhet). Jag kan bli lite förundrat över trafiken som susar förbi därute, jag menar, det är måndag natt, vem är det som är ute och åker? Riktigt stilla är det bara tidiga söndagsmorgnar, annars alltid detta brus (så är det när man bor mellan broar, antar jag) som jag fått svårt att vara utan.

Jag lyssnar på musik, är behagligt berusad efter kvällens avslutningsmiddag med sommarens arbetsplats. Lite lagom omtöcknad så att alkoholen liksom fungerar som en välvillig stötdämpare mot den alltid alltför kantiga och skarpa verkligheten. När jag i våras sade upp mig från Drottningholm 7 års trygghet för en obestämd framtid sade jag mig att jag ett 1. ägna mig åt storartad litteratur och 2. jobba på min alkoholism – såsom man gör när man är mellan förvärvsarbeten, och det var nästan helt uppriktigt menat. Jag var dessutom i färd med att översätta Vivien då, att förneka sig – vägra kroppen näring och släcka sitt sinne i spritångor, det var min utopi. Nå, nu verkar det inte ligga för mig – jag lyckades inte hålla fast vid arbetslösheten eller anorexin, inte göra alkoholen till en vana.

Men vad ska man göra? Man får helt enkelt inse sina begränsningar… Och tröttheten när man arbetar väldigt, väldigt mycket – den är inte helt olik salongsberusningen? Och ändå tror jag att allt kommer att falla på plats, till slut och på målsnöret. Bokmässan står inför dörren och vi kommer naturligtvis vara på plats alla fyra dagar – kom och hälsa på mig i monter B04:49 om ni skulle ha vägarna förbi Göteborg nästa vecka. Jag kommer också delta i ett panelsamtal på torsdagen, samma kväll är det även absintmingel… Ah, bokmässan. Även jag reagerade på den där annonsen i DN. Det är bara fullbordan av den rörelse som påbörjats för länge sedan där vi gått från verket till personen. Och om det personer vi ska ägna oss åt, varför inte rationalisera och strunta i de förhållandevis inte så publikfriande författarna till förmån för dem som har till enda merit att odla sin personkult, dvs kändisar. Min man frågade om det inte finns författare som skriver, ska vi säga inte-särskilt-sublim?, litteratur men som är bra på att marknadsföra en persona, annonsansikten. Naturligtvis gör det ju det, men en Guillou eller Läckberg är inte publikfriande nog, inte tillräckligt fräscht. Och här en liten utvikning om kulturvärldens dåliga självförtroende: naturligtvis kan vi inte locka folk till bokmässan med… BÖCKER! Kidsen lyssnar ju bara på poddar, eller kollar på vloggar – bara genom att lura in dem med en, eh, annons i DN (?) kan vi få dem hookade på litteratur. Har ni varit på bokmässan någon gång? Det är smockfullt med folk, jag LOVAR. (De flesta är dock vad man brukar kalla kulturtanter, och efter ett antal år i kulturvärlden har jag förstått att det är något JÄVLIGT FEL med kulturtanter eftersom alla alltid vill få in andra målgrupper än just den.) Det måste vara så att folk faktiskt lockas av en mässa full av böcker och seminarier om litteratur, kändisspottingen kan vara kul, men jag törs säga att den är sekundär? Varför är man så snabb att ängsligt underkänna såväl det man försöker sälja in som sin primära målgrupp? Och nej, jag håller inte med Karin Olssons text i Expressen – för vaddå ”förlagen”? Annonsen är bokmässans, och den svenska förlagsfloran är förlösande diversifierad, men man måste kanske se längre än till de stora drakarna – men läser man kultursidorna eller följer kulturprogram i tv och radio framträder inte den bilden, eller hur…?

Är jag bitter? Kanske det. Men betänk hur omöjligt det vore med en bokmässeaffisch som frontar med BAUDELAIRE. Det är ju fullkomligt otänkbart, det vore rentav missledande marknadsföring – för Baudelaire är ju inte där, även om hans BÖCKER är. Och det, kan jag tycka, är en lite sorglig tanke.

7. 3 x Baudelaire om Dandyn

Baudelaire_1844

Den rike, sysslolöse mannen som, även om han är blaserad, inte har annat för sig än att vandra lyckans stig, mannen som växt upp i lyx och alltsedan ungdomen är van vid att bli åtlydd av andra; mannen slutligen vars enda yrkesutövning består i elegansen, åtnjuter ständigt, och i alla tider, en distinkt fysionomi i en kategori för sig. Dandyismen är en opåtaglig institution, lika bisarr som duellen. Därtill är den gammal, eftersom Caesar, Caitilina och Alkibiades förser oss med lysande exempel; slutligen även allmän, enär Chateaubriand funnit den utmed Nordamerikas sjöar och i dess skogar. Dandyismen, som är en institution bortom lagens råmärken, behärskas av rigorösa lagar vilka alla dess medlemmar är strikt underkastade, och detta oavsett vilken eldig kraft och vilket oberoende som i övrigt kännetecknar deras karaktärer.

***

Vare sig dessa män låter sig kallas raffinerade, otroliga, vackra, modelejon eller dandys, så har de alla samma ursprung, i sitt motstånd och sin revolt är de alla del av en och samma karaktär, är de representanter för det bästa i det mänskliga högmodet, för det idag blott alltför sällsynta behovet av att bekämpa och nedgöra trivialiteten. Därigenom uppstår hos dandyn den provocerande kastens högdragenhet, för att inte säga kallsinne. Dandyismen uppträder i synnerhet i sådana övergångsepoker då demokratin ännu inte hunnit bli allomfattande och aristokratin ännu blott delvis är vacklande och fördärvad.

***

Den obekymrade hållningen, det säkra uppträdandet, airen av enkelhet den härskandes attityd, sättet att bära kostym och styra en häst, dessa lugna gester som likväl låter en ana kraften, och som, då vår blick upptäcker ett av dessa privilegierade väsen hos vilken det sköna och det förfärande ingått en mystisk förening, ger oss anledning att tänka: ”Denne man är kanske förmögen, men i synnerhet är han en Herkules i avsaknad av uppdrag.”

Dandyns karakteristiska skönhet består särskilt i den kalla uppsyn som följer av det oåterkalleliga beslutet att aldrig tillåta sig bli rörd; man skulle kunna tala om en latent eld som blott åter sig anas; som skulle kunna men inte vill flamma upp. Detta har mästerligt fångats i dessa bilder.

(Ur Det moderna livets målare av Charles Baudelaire, i översättning av Lars Holger Holm)

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde) och här (om spegelbilden).

O tempora, o mores

Efter fyra dagars bokmässa (och innan dess en säsong på Drottningholm) infinner sig lusten att dra sig tillbaka till en stuga i skogen. Tystnad och arbetsro. Om Bokmässan kan sägas att hur utmattande det än var, så var det fantastiskt roligt. Alla dessa nya, intressanta bekantskaper! Absinten och min signatur på försättsblad! Baudelaire-seminariet! Nervositeten innan som inkräktade på den första minuten men som sedan rann undan, lugnet och tankarna som kristalliserades och blev klara, kontakten med publiken, att locka den till skratt – ljuvaste bekräftelse. Nå, det var inte fulländat, det finns ännu saker att lära, men det gick över förväntan – bygger lite självförtroende, ger mersmak inför nästa gång.

bild(5)

För att vara ett litet förlag tror jag också att vi sålde ganska bra med böcker. Och det är bra för moralen att träffa den intresserade läsaren; såväl den redan invigde som den nye man lyckats entusiasmera. Likväl innebar mässan ännu en påminnelse om att jag och världen inte är helt i synk. Här hemma brukar vi skoja om att Matematikerns litteraturuppfattning genom att leva med mig snedvridits. För honom är Gourmont och Huysmans lika självklara namn som Baudelaire eller Balzac. För att inte tala om hans totala okunskap när det kommer till säg Jonas Jonasson eller t o m Stieg Larsson. Nå, jag är fullt medveten om att någon som Gourmont är en något perifer figur i det svenska litteraturlandskapet men att Baudelaire eller Rimbaud är vita fläckar eller kanske rentav ointressanta fläckar på den läsande allmänhetens karta är mig obegripligt. Jag är fullt medveten om att den här litteraturen inte är för alla, men jag trodde i alla fall att den var för fler. Eller att det var en fråga om smak, snarare än om kännedom.

Så för att sammanfatta: på en gång glad och styrkt av responsen vi fick – att det finns någon att få – och samtidigt konfronterad med vad jag lägger i begreppet litteratur inte delas av den läsande allmänheten.

1,5 månad kvar…

bild

Jag vet inte om jag nämnt det på bloggen tidigare (alla dessa olika sociala medier – man minns ju inte vad man sagt var!) men jag gör ju seminariedebut på Bokmässan i år. Den som är på plats på fredagen och dessutom utrustat sig med seminariekort får hemskt gärna komma förbi och lyssna. Och kanske säga hej efteråt. Den som inte är där på fredagen, inte har något seminariekort eller planerar att äta lunch mellan ett och två kan istället komma förbi Alastor-montern för det där hej:et. Jag kommer finnas på plats under hela mässan och avser därtill trotsa de ökända bokmässegolvet och vägrar bära annat än högklackat. Annars blir den stora bokmässehändelsen för Alastors del att den nya Rimbaud-utgåvan (peppar, peppar) släpps. Det rör sig alltså om Rimbauds Samlade verk, från de första skolarbetena till de sista afrikabreven, översatta av den oförliknelige Elias Wraak. Det går rykten om absintmingel, men jag vet inget säkert…

Arma Belgien i SvD

Carina Burman skriver om Arma Belgien och En route i gårdagens Svenska Dagbladet! Jag håller såklart inte med om slutsatsen (en otjänst att ge ut en bok som Arma Belgien!), men jag tycker att bokens förtjänster ändå lyser igenom i artikeln och framför allt tycker jag  att det är väldigt roligt att böckerna ägnas så stort utrymme!