Ett vackert berg i Chartreuse-massivet

Jag är en man från havet, mina drömmar rullar längs dynerna, jag har aldrig bestigit någon topp i Alperna, och ändå tycks det mig att jag känner berget, det tycks mig att jag älskar det. – Remy de Gourmont

Annonser

Bergtagen

Jag kan inte riktigt förklara min stora kärlek till berg. Mjuka, böljande och skogklädda eller hårda och branta, en metallisk smak av mineraler. Inbäddade i dimvita slöjor, blånande i kvällningen. Vi åkte nedåt Rhône-dalen idag, och följde sedan Isère nordösterut och upp i Vercormassivet. Valence vid Rhône var kallt och sömnigt – affärer och restauranger släckta och stängda, en ilande vind som drog köttet från benen. Ljuvligt under varmare årstider, detta Söderns Port, det är jag övertygad om. Idag var behållningen den romanska katedralen, svept i mörker och silande det grå ljuset genom vackert och ovanligt icke-figurativa glasmosaiker. Lugnet rådde också där, men ett levande, vibrerande lugn som en älskads trygga andetag. En känsla kom över mig, jag tryckte den mot mitt bröst, det fyllde ett hålrum och glödde och glödde.

Vidare längs med Isère som är en biflod till Rhône och sedan längs med Royans som är en biflod till Isère. Landskapet blev brant och dramatiskt, förbi Saint-Nazaire-en-Royans och dess väldiga akvedukt åkte vi, vidare, uppåt, uppåt. Vingårdar, berg, floden i dalen nedanför vägen. Vårt mål Pont-en-Royans, lilla bergsby som klättrar på sluttningen, vars hus hänger över vattnet i förakt för tyngdkraftens lagar. Vattnet, stilla här, forsande där – som ett stycke som glider in och ut ur ett allegro – alldeles klart, stenbotten därnere framträdde fullkomligt klart. Det var bergets kristallklara vatten, lysande blått som visste det att dess mål var Medelhavets skimrande azur. Själva bebyggelsen, stengrå och full av minnen från en medeltid när bron, vägen, floden, var viktiga att hålla och kontrollera. Det fick mig att tänka på Brygge, det fick mig att leva en tavla av Khnopff eller kanske en dikt av Rodenbach. På stenmurarna fanns frost, längs bergssidan vitmjölkliga stalaktiter. Fuktigt och friskt, metalliskt och mineralrikt. Här är världen och storpolitiken långt borta, här är man alldeles trygg. Längs med bergsidan faller jag in i mig själv alldeles lycklig och helt stilla.