La noia; Ledan

När vi for till Milano och Reggio Emilia för att se Liberty-utställningen på Palazzo Magnani i våras var jag i vanlig ordning mån om att ta med lektyr som överensstämde med resmålet. Det visade sig ha varit smart, eftersom jag snart fick skoskav och det senare skulle visa sig att resesällskapet gick runt på en bruten fot så blev vistelsen ovanligt stillsam. Istället för att promenera runt i de båda städerna såg vi en (1) sevärdhet på vardera resmålet (katedralen i Milano, utställningen i Reggio) och sökte sedan upp en park där vi låg och läste i en värme vi inte riktigt varit förberedda på.

Romanen som låg i väskan var Alberto Moravias Ledan. Nu utspelar den sig förvisso i Rom; hettan är mer tryckande, stämningen en annan i det välmående Norditalien jag rörde mig i – åh, men det italienska fanns där, och att läsa den därnere, i Rom, det hade blivit för klaustrofobiskt och kvavt. Ledan är berättelsen om målaren Dino som sedan barnsben plågas av ett tillstånd av ennui. Romanen öppnar med en prolog där detta tillstånd beskrivs och ringas in. Det är Dino själv som talar:

”[…] min leda liknar det ofta förekommande och hemlighetsfulla avbrottet i den elektriska strömmen i ett hus. Ett ögonblick är allting klart och påtagligt, här är länstolarna, där sofforna, längre bort skåpen, spegelborden, tavlorna, gardinerna, mattor, fönster och dörrar; i nästa ögonblick finns ingenting, bara mörker och tomhet. Eller en tredje jämförelse: min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, bestående i en förslappning av eller en nästan ögonblicklig förlust av vitaliteten. Det är som att se en blomma bara på några sekunder genom successiva och mycket hastiga förvandlingar övergå från knopp till vissen blomma och stoft.

Ledan föds hos mig av känslan av det orimliga i en verklighet, som således är otillräcklig eller oförmögen att övertyga mig om min egen effektiva tillvaro. Jag kan till exempel mycket uppmärksamt se på ett glas. Så länge jag säger mig att detta glas är ett kärl av kristall, gjort för att innehålla en vätska som man för till läpparna utan att den hälls ut, så länge jag alltså med övertygelse kan föreställa mig glaset har jag det intrycket att jag har ett visst samband med det, tillräckligt för att få mig att tro på dess existens och i andra hand också på min egen. Men anta att glaset fördärvas eller förlorar sin vitalitet så som jag har sagt, alltså ter sig som något främmande för mig, något som jag inte har något samband med, det vill säga som ett orimligt föremål, då dyker ledan upp ur denna orimlighet. Ledan som när allt kommer omkring inte är något annat än omöjligheten att känna samband och oförmågan att komma ur ett sådant tillstånd. Men denna leda skulle i sin tur inte vålla mig en sådan pina om jag inte visste att jag kanske skulle kunna ha något samband med glaset, även om jag inte har det, det vill säga att glaset finns i något okänt paradis där föremålen inte ett ögonblick upphör att vara föremål. Ledan är alltså, förutom oförmågan att gå ut ur mig själv, också det teoretiska medvetandet att jag kanske skulle kunna ta mig ut ur den tack vare något okänt under.”

När jag skriver det här var det ett tag sedan jag läste boken. Men just ovanstående beskrivning av ledan, av l’ennuin, har dröjt kvar i mig som ett synnerligen träffande sätt att beskriva ett depressivt tillstånd. Just den där upplevelsen av att världen liksom förlorar sin mening, eller att meningen är en förvägrad, är svår att riktigt beskriva men jag tycker att Moravia gör det bra med sina liknelser som cirklar in tillståndet genom att gå från konkreta bilder till mer abstrakt resonemang och på det viset få läsaren med sig hela vägen. Dino själv, som blir målare för att återerövra tingen, härleder sin leda till det faktum att han fötts rik. Men vi har här att göra med en opålitlig berättare, läsaren ser också en dominerande mor och en frånvarande sol-och-vårare till far. Framförallt ser läsaren ett temperament som också under andra förutsättningar skulle kunnat glida bort från den meningsfulla, eller kanske snarare: den meningsbärande, världen. I vilket fall är rikedom ingenting man kan frigöra sig ifrån:

”Vad gör den verkligt fattige om han inte har pengar? Han dör av svält. Vad skulle jag själv göra i ett sådant fall? Jag skulle gå och be min mor om hjälp. Och även om jag inte bad om hjälp skulle jag ändå inte anses som fattig. Jag skulle i stället bara anses som galen.”

När romanen tar sin början har Dino genomlevt något slags kris och slutat måla. Sin befrielse från ledan söker han nu i en kärlekshistoria med den sjuttonåriga Cecilia. Förutom ledan, som rör sig svart och glittrande genom hela texten, men alltid i ögonvrån, snarare som effekt än direkt beskrivet, är det denna sexuella besatthet och chimäriska frigörelse som är den andra pol kring vilken romanen oscillerar. Lika besatt som Dino blir av flickan är texten av sexualiteten. Precis som med ledan förstår vi precis men rör oss samtidigt i cirklar kring ett onåbart centrum: genom denna paradox förstår vi inte bara temat utan också – och kanske än viktigare – Dinos position.

Genom att ha sex med Cecilia tror sig Dino kunna äga henne, och det går till en början bra. Hon ger sig villigt till honom, med en egen sexualitet som är närmast djurisk. Men Cecilia själv förblir ogripbar och passiv, förutom den sexuella responsen tycks Dino inte kunna väcka något i henne. Han tröttnar snart och tänker lämna henne, men upptäcker att hon tröttnat på honom och träffar en yngre skådespelare – vilket får honom att vilja ha henne. Likgiltig tar hon emot Dinos pengar när han försöker omdefiniera deras relation på detta sätt: ingen skam, ingen tacksamhet. Förstrött spenderar hon dem tillsammans med den andre mannen. Ju mer hon glider undan, desto mer blir Dino besatt av att fånga henne. Han går helt in i den bedragnes svartsjuka logik. Spionerar, gillrar fällor, grälar etc. etc. Om man skall tala med inledningens ord så försöker Dino upprätta ett samband dem emellan, han upplever det faktiskt eftersom han inte kan frigöra sig från henne, men hon är alldeles stum och ger honom ingenting tillbaka. I många avseenden är hon Dinos motsats och motbild, om man så vill. Också Cecilia befinner sig ett tillstånd utan mening, ett tillstånd av likgiltighet, men till skillnad från Dino lämnar detta henne fullständigt oberörd och hon plågas inte av detta faktum.

Hur ska vi förstå Cecilia – är hon inte mycket mer än en könsvarelse – nästan ett djur? Så målas hon i vilket fall upp. Dels genom beskrivningar av hennes beteende, men också genom ganska långa och ingående förklaringar av Dino. Ibland är det som att något annat glittrar till, något som antyder att porträttet av Cecilia bara är Dinos totala oförmåga att läsa henne precis som att han inte förmår avkoda och ”läsa” världen.

Personporträtten är annars en annan av romanens stora förtjänster. Med tämligen små medel tecknar Moravia figurer som är på en gång sammansatta, tvetydiga och samtidigt överdrivna, ibland närmar vi oss nästan satiren. I detta finns ett slags stillsam humor, alldeles svart och lakonisk, jag tänker kanske i första hand på mötet med Cecilias föräldrar och beskrivningarna av den avlidne grannmålaren. Effektivt är också sättet på vilket vår berättare Dino kan älta en detalj sida upp och sida ner medan andra, för läsaren märkliga och gåtfulla passager som man tycker skulle kunna förses med analys, bara beskrivs rätt upp och ner: interaktionen med modern är ett exempel på detta. Vissa aspekter av deras relation beskrivs utförligt, men det finns något kvävande och alldeles för intimt som alltså inte skrivs ut utan bara gestaltas. Det är mycket elegant gjort!

Allt detta samverkar till att romanen förmedlar en mycket speciell stämning. Som ett rum som man tillbringat ett par varma dagar i utan att vädra. Så stiger man upp från sängen som luktar svett och sex och slår upp ett fönster, bara för att inse att det är lika varmt utomhus, att luften står alldeles, alldeles stilla. Moravia har ett utmärkt sinne för att välja precis rätt konkreta detaljer för att understryka den skämda stämningen. I första kapitlet går Dino med sin mor i hennes trädgård och hon beklagar sig över att ödlorna förstör hennes vindruvor. ”Jag såg upp och märkte att klasarna var liksom söndergnagda och utsugna allesammans, somliga mer och andra mindre.” Det är en bild analog med Dinos själstillstånd och känslan romanen förmedlar i stort. Också nu, när det ju faktiskt gått ett par månader sedan jag läste boken, är det de där skrumpna vindruvehöljena som jag kommer på mig att minnas då och då.

Moravia_&_Morante

Moravia och hans fru Elsa Morante (också hon författare) snygga på Capri.

 

an obsession for freedom

Jag är genuint kluven till detta att lägga ut sina dagboksanteckningar, det känns så fruktansvärt förmätet men samtidigt gör det så gott att vässa sin tankes klor någonstans. Kanske blir jag flitigare.

I Sverige införskaffade jag Per Hagmans nya, Allas älskare, ingens älskling som jag läste ut för några dagar sedan. Och tyvärr, tyvärr för jag ville verkligen tycka om den, är jag nog lite besviken ändå. Det är mycket reflektioner kring politik och flyktingsituationer, om förljugen fair-trade och stockholms-medelklassens inskränkthet. En del träffsäkert och fyndigt formulerat, men jag gäspar ändå för plötsligt känns det som att jag läser en krönika i typ ETC eller dylikt. Metoden att dela med sig av små glimtar av sin utlandstillvaro är jag också personligt kluven till.

På resor och under utlandsvistelser insåg jag snart att det var mycket lätt att skapa effekt genom att beskriva detaljer som på svenska får ett värde av den enkla anledning att de är främmande. Det vill säga, min text blir automatiskt spännande och exotisk när jag beskriver interaktionen med min bagare runt knuten här i Lyon eller när jag går under mörka cypresser i Reggio Emilia. Jag behöver liksom inte göra någonting. Bland annat skrev jag ett kort litet inlägg om hur stora hundarna är i Lyon, till skillnad från andra städer som Paris och Stockholm och förde något litet resonemang kring detta. (För att inte tala om riskerna det medför när man rör sig i stadsmiljö, även om man är ganska duktig på att plocka upp här i Lyon, bättre än i Paris!) Men jag förkastade texten och slängde den, äcklad av hur lätta poängerna jag gjorde var. Det handlar alltså inte om något slags exotiserande (”så lustiga de [infödingarna] är och gör) utan bara en medvetenhet om att företeelser och därmed jag själv och mitt liv blev intressantare av en geografisk omlokalisering.

Vilket naturligtvis är halva nöjet med att befinna sig i utlandet, men som litterär metod finner jag den tveksam. Eller, nu låter det kanske mer negativt än det var menat. Låt oss sammanfatta med att jag ser verktyget Hagman håller, ett verktyg jag själv förkastat, och lite av illusionen bryts. Till saken hör väl också att det blir lite väl många presentationer av udda existenser som liksom bara fyller ut texten, som en lång rollista med tillhörande rollbeskrivningar utan att det för den skull följer någon pjäs.

Eller så är det bara så enkelt att historierna som Hagman delar med sig av inte är lika spännande längre? Det var längesedan jag läste den nu, men det jag minns bäst från hans förra självbiografiska roman var de avsnitt som handlade om hur hans försökte få flyga en falk. En del av tjusning att läsa Hagman, tänker jag nu, är kanske att förundras över en lite ytliga och lätt bedagade ibland glassiga, ibland sjaskiga miljöer. Det är att genom litteraturen smaka på ett liv där man valt frihet över trygghet – utan att det för den skulle blir för romantiserat eller tillrättalagt, man får intrycket av att insatsen är på riktigt. Kanske är jag inte lika lättimponerad längre, kanske finns det för många beröringspunkter för att texten skall kunna ha önskad effekt på mig?

En annan reflektion: de tunna band Hagman talar om, möten mellan främlingar på barer och i kvarteret, är de inte på sätt och vis ett manligt privilegium? Som van ensamresenär är min erfarenhet att det inte alls är självklart att söka upp de folkliga alkisbarer Hagman talar om. När man som kvinna inbjuds till ett samtal över borden på någon restaurang eller café måste man först försöka utreda den underliggande agendan. Eller skvallrar detta bara om min egen ovilja mot oönskad kontakt med andra. De där alkisbarerna och den sortens män som frekventerar dem, hur blir de tillgängliga för en kvinna? För det handlar ju inte bara om att själv vara bekväm med att stiga in där, utan att öppna sig för gemenskapen. Måste den kvinnliga tillgängligheten alltid vara implicit, ibland explicit, kroppslig?

Jag tänker på Lana del Reys musikvideo till låten Ride från 2012 som för mig representerar den amerikanska drömmen om frihet åskådliggjord som en väg som  försvinner in i horisonten mer än gamla rockrävars (även Springsteen ofta spelades i mitt barndomshem, Thunderroad, Born to run!)  eller unga beat poeters (On the road!) visioner. Ur videons inledande monolog:

I was always an unusual girl.
My mother told me I had a chameleon soul, no moral compass pointing due north, no fixed personality; just an inner indecisiveness that was as wide and as wavering as the ocean…
And if I said I didn’t plan for it to turn out this way I’d be lying…
Because I was born to be the other woman.
Who belonged to no one, who belonged to everyone.
Who had nothing, who wanted everything, with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about it, and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.

Det är inte som Aase Berg skriver i sin recension i DN att: ”En kvinna i hans rotlösa sits romantiseras däremot aldrig, hon betraktas som ett förtappat psykfall. Som kvinna finns det bara ett alternativ till att hamna i facket för krisande och sköra sobrilvrak, och det är att dö med flaggan i topp. Vi vet alla hur det gick för Thelma och Louise.” Den kvinnliga vagabonden existerar, men hennes frihetsutövning ser lite annorlunda ut och upplevs annorlunda därför att hennes begränsningar och samhällets förväntningar på henne ser annorlunda ut. Att en manlig vagabond, Per Hagman-typen om ni så vill, ligger runt är det ingen som höjer på ögonbrynet över. En kvinna sådan den Lana del Rey målar upp som urskiljningslöst ligger med äldre biker-män misstänks genast för att vara ett offer. Men det är precis som att man kan rikta ett deltagande medlidande mot den manlige vagabonden för att han saknar ett hem, en familj, ett tryggt bostadslån. Man ser en brist, man ser ett misslyckande eller ett offer – en negation så att säga och inte att det det snarare är så att man kan välja att leva sitt liv så och därtill vinner vissa saker som är den som valt tryggheten förvägrade.

Hagman skriver underhållande, lite slängigt sådär och med en tydlig röst. En redaktör borde fått honom att stryka de tråkigaste partierna om världsläget, alla de där minikrönikorna. Poängen, Per, hade framgått så mycket tydligare då. Detsamma gäller när Hagman hittar en formulering som han blir lite för förtjust i och sedan hamrar in gång på gång. Detta gäller såväl titelns ”allas älskare, ingens älskling” som uttrycket ”splendid isolation” och de där tunna banden som dyker upp en gång för mycket för att den här läsaren inte skall börja sucka.

Trots att jag säkert låtit grinig i det här inlägget hade jag mer trevligt än inte med romanen. Det är stundom riktigt underhållande och Hagman gör som sagt en del bra poänger. Framför allt, framför allt, tycker jag att han är sympatisk figur, både som ett befriande udda inslag på den svenska litteraturscenen som rent allmänt. Om han koketterar (vilket han gör) så sker det med glimten i ögat och något slags ironisk självdistans. Ja, jag tycker att Per Hagman verkar genuint sympatisk och nu när jag funderar på saken undrar jag om det inte i hans fall är så att texten, som ju därtill är självbiografisk, liksom är underställd hans person. Precis som jag förlåter en vän som tagit ett glas vin för mycket och börjar lägga ut sina politiska teorier sitter jag artigt mig igenom också de passagerna hos Hagman. Det finns tajtare och mer slipade texter, bättre texter helt enkelt, men det som får mig att välja Hagman över dem är att han ställer sig helt nära sin text. Det är inga kverulantiska övningar detta, det finns inga förbehåll – det känns helt enkelt ärligt och sant. Och det är det förnämsta sätt en text kan vara skriven – oaktat vad den sedan berättar.

Copyright/fotograf: Petra Hallberg

Boktips: Giovannis rum

1.

Jag gillar boktips, det är bara att erkänna. Att komma i kontakt med böcker man annars aldrig skulle hört talas om, än mindre ha läst. (Detta har också till följd att jag gillar alla slags allusioner i böcker, detektivarbetet att nysta upp dem, de nya tolkningarna som öppnar sig för den första texten när man läst också den första. Mitt livs första detektivarbete som också blev avgörande på så många sätt, där tog jag om inte första steget så det steg som förhindrade att avvika, på den väg jag fortfarande vandrar. Vad då? undrar ni. Dorian Grays fickbibel – den gula boken. Och då ska man minnas att detta var i en tid innan google och wikipedia var självklara delar av vardagen och internettiden dyrbar (15 minuter per familjemedlem!) Nåväl, den som söker skall också finna, mitt svar fanns i en annan gul bok, en biografi över Wilde och mitt öde var beseglat. Nå, men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återvända till i framtiden. Nu var det detta med boktips det skulle handla om.) Jag har däremot kommit att försöka inskränka det jag på förhand känner till om en bok till ett minimum – möta texten utan alltför mycket betungande bagage och först efteråt fördjupa mig i författarbiografin eller historiska omständigheter. Denna önskan att möta texten som ett oskrivet blad (jag inte den alltså, ursäkta ordleken) har gått så långt att jag numera undviker att läsa baksidestexter. Om författaren är bekant sedan tidigare, eller om jag hört talas om boken i andra forum, är läsning av baksidestexten fullkomligt onödig. Söker jag däremot att göra en ny bekantskap slår jag hellre upp första sidan eller några sidor in för att få en uppfattning om tonen. Eventuellt låter jag blicken svepa över baksidestexten i jakt på eventuella nyckelord. Därför är jag också tämligen ointresserad av bokrecensioner eller så kallade bokbloggar som oftast blott tillhandahåller resuméer och värdeomdömen. Hellre då en kort rekommendation, ett intresseväckande citat eller ett omnämnande i en text som är mer än en recension.

2.

Själv är jag för skiftande för att lita på. Annars vore jag inte ensam här i villan i kväll. Hella vore inte ute på öppna havet. Och Giovanni vore inte på väg till förintelsen, någon gång mellan i kväll och i morgon, på giljotinen.

Så när internetbokhandelns lockelse blev alltför svår att motstå valde jag att hörsamma några tips jag snappat upp. Ett av dem var Jonas Hassen Khemiris i ett avsnitt av Babel för ett tag sedan. Boken utspelade sig i Paris, och det var tillräckligt för att väcka min nyfikenhet. Giovannis rum kom ut 1956 och var då kontroversiell i sin skildring av manlig homosexualitet. En amerikan i Paris (ett Paris på en gång bekant och främmande), hans flickvän är i Spanien för att fundera över hans frieri och så träffar berättaren Giovanni. Baksidestexten säger (ja, här tillåter jag mig att citera): ”Giovannis rum handlar om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar och om vad skräcken för att bryta mot konventionerna kan göra med en människa”. Romanen för överhuvudtaget en intressant diskussion kring vad det är som gör dem till dem vi blir – vad är en människa? Vari ligger hennes ”jag”?

Vi gick bestämt på bio. Jag kan inte komma på annat skäl till att vi gick ut, och jag minns att vi promenerade på de mörka, tropiska Brooklyngatorna, hettan steg från asfalten och slog ut från husväggarna med kraft att döda en karl; all världens vuxna satt hafsiga och gällröstade på trappstegen, tyckte vi, och all världens barnungar hölls på trottoarerna eller i rännstenen eller klängde på brandstegarna; och jag hade armen kring halsen på Joey. Jag var stolt, tror jag, för han räckte mig bara till örat. Vi gick där och Joey berättade oanständiga historier och vi skrattade. Det är besynnerligt att minnas, för första gången på länge, hur glad jag var den kvällen och förtjust i Joey.

Där, i det korta barndomsminnet: berättarjagets oförmåga att minnas sina känslor (jag var stolt, tror jag) – det bedrägliga minnet och oviljan att konfronteras med dem. Men förutom diskussionen som intresserar mig och som framläggs på ett skickligt sätt är för mig det jag bär mer mig från läsningen det kraftfulla, våldsamma språket. Hela texten är återhållen styrka. Muskler som spänns under huden, en halssena som sträcks. Så småningom följer innehållet efter. Det är en våldsam och oförsonlig ton – en text som gör ont att läsa. En fysisk text, om man så vill. Hettan, smutsen, desperationen, allt blir påtagligt.

Jag kände en skälvning inom mig, som när en jordbävning börjar, jag kände mig för ett ögonblick drunkna i hans blick. Hans kropp, som jag lärt känna så väl, glödde i ljuset och fick atmosfären mellan oss att tätna och laddas. Men någonting öppnades i min hjärna, en hemlig dörr öppnades ljudlöst och skrämmande; först nu slog det mig att flykten från hans kropp var en bekräftelse och fastställelse av hans kropps makt över mig. Som ett brännmärke hade hans kropp etsats i mitt sinne, i mina drömmar.

Det är så effektivt beskrivet! Jordbävningar, glödande ljus, den effektfulla omtagningen av ordet ”öppnades”, kampen mellan kroppens drifter och hjärnans förnuft – jag finner inget bättre ord än att språket är just: våldsamt. Och jag tänker på den bok jag läste senast (också den faktiskt ett boktips, som gavs här på Stasimon efter att jag utrett min förkärlek för äventyr och gåtor i akademiska miljöer) Den sista hemligheten (på svenska, The Rule of Four i orginal) där det förekommer en liten passage kring ”omnia vincit amor”, kärleken övervinner allt.

”Det är inte meningen att han[kärleken] ska vara på din sida. Du kämpar med honom, du försöker rädda andra från vad han gör med dem. Men han är för mäktig. Hur mycket vi än lider, säger Vergilius, så förblir han oberörd.”

En sådan tolkning av sentensen ligger långt ifrån det romantiska budskap som det annars brukar på symbolisera där det snarare är de älskande som genom sin kärlek kan övervinna alla hinder, eller att inget skall stå i deras kärleks väg. Jag undrar inte om det finns något att hämta i att erkänna också kärlekens mörkare sida som gör individen till en hjälplös slav och som med sig för lidande och kval. Kärleken övervinner förvisso allt, men de inbegriper också de älskande. Likaså tar kärleken inte nödvändigtvis hänsyn till omvärldens rådande värderingar, och i den konflikten kan individen trasas sönder och ledas till sin undergång – vilket skulle kunna sägas vara historien som berättas i Giovannis rum.