Appendix 2: Det finns en gata där alla vet mitt namn

Kära vänner, detta är första gången jag på fullt allvar bloggar från ett café. Jag tänker mig att det är lite i linje med det faktum att jag ägnade förmiddagen åt att spela in en podd. Denna samtid. Göteborg är soligt och och skönt, välkomnande såsom Sverige varit alltsedan jag anlände sista april. Nu snöar det uppe i Stockholm, har jag hört. Nå, solen följer i mina steg. Jag får den här känslan av att livet är tillrättalagt, lika lögnaktig som de glassiga bilder man delar med sig av på sociala medier – med undantag om att det är själva verkligheten som riggats för mig så att jag skall tro tillvaron är betydligt behagligare än vad den egentligen är.

Efter podden (som spelades in ute i förorten, herregud, Hisingen!) åkte jag in till ”stan”. Det var i vanlig ordning jag själv, pensionärer, mammor med barnvagnar och skolkande ungdomar. Hemma i mina kvarter i Lyon ser man en och annan lyxhustru (som jag), men jag antar att bostadspriserna i Göteborg gör det svårt att leva på bara en inkomst, så här är också kvinnorna på sina arbeten och kontor och dylikt – allt det där man har när man lever ett ”riktigt liv”. Jag har ju, som jag säkert skrivit förr och som ni vid det här laget är oändligt less på att höra, sedan länge bestämt mig för att inte spela efter reglerna och ja, helt enkelt fuska med i livet.

Så här sitter jag och njuter av sådant som egentligen inte borde tillfallit mig. Faktum är att det nästan är lättare att njuta av Lyon på detta göteborgska kafé än på plats. I Frankrike är jag en tämligen timid, mycket svensk individ som lider av viss uttalsosäkerhet. Det franska temperamentet: insolent, sprittande och i grunden ointresserat som måste forceras. Det franska gatulivet med sina trånga trottoarer och obefintliga marginaler: ja, man går och trängs rent fysiskt! är mig ovant och en källa till osäkerhet. Jag känner mig inte lika hemma som i Paris, som jag ändå till viss del tycker mig ha bemästrat. I Lyon upplever jag att jag behöver spela en mer aktiv roll i dessa vardagens alla mikromöten. Tillbaka i Sverige bär jag ändå med mig den lilla franskhet jag ändå övat upp, och jag bottnar i språket. Resultat: en vänligt påträngande kund och restauranggäst, småprat med kassörskor, ett på dessa breddgrader nästan kontinentalt beteende. Lägg till detta en väl utvecklad damighet, en flod av ”tack snälla” och en välmålat röd chanelnagel som bestämt pekar ut en vara, ett vin, ett bakverk.

Så har jag alltså lärt mig att spela det som jag alltid tänkt skulle bli min paradroll. Välklädd, välsminkad, vänligt vältalig – utan att det för att all denna damighet för den skull kväver all kvinnlig sensualitet: ett antytt strumpeband, ett oförskräckt dekolletage, en viss vällust i rörelsemönstret etc. etc.

Inget av det där jag precis skrev är egentligen sant. Eller, det är ju det men också inte. Så fort man börjar skriva om ett ”jag” dubbleras det man försöker fånga med detta jag och ju mer man skriver desto mer främmande blir det. Jag började måla en bild, gjorde jag inte? Och förresten är det ju en omöjlighet, eftersom man försöker beskriva utifrån något som bara upplevts inifrån. Det är därför den skrivande egentligen skall ägna sig åt att inifrån betrakta och beskriva det yttre, snarare än den omöjliga uppgiften att vända sig inåt. Ögat kan aldrig se ögat. När jag läser igenom styckena här ovanför drabbas jag av en oerhört leda. Jag, jag, jag – det känns närmast kannibalistiskt eller koprofagiskt. Att skriva om ett ämne, det känns ändå i någon mening meningsfullt. Att skriva om sig själv, det känns bara obscent.

Likväl påminner jag mig hur roligt jag tycker det är att läsa andras reflektioner kring det egna livet. Ju vardagligare desto bättre, texten slår upp fönstret till ett annat liv och för ett ögonblick kan man andas luft friskare än den kvava i det där som kallas ”jag”.

Annonser