Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Annonser

Det moderna livet och en vildkatt

Igår var jag och matematikern på vernissage på Nationalmuseum och såg utställningen Det moderna livet – franskt 1800-tal. Det kan för min del inte bli annat än rätt med konst från 1800-talet och även om jag blev lite bortskämd med det i Paris tycker jag ändå det var roligt att se verken ur Nationalmuseums samlingar (jo, och jag förstår att hela syftet med utställningen var just att hitta nya sätt att presentera samlingarna, men det hade ändå varit roligt om man lånat lite verk. När det fanns studier som Géricault gjort i sitt arbete med den, hade det kanske varit trevligt att faktiskt få se själva Medusas flotte. Men något som stör mig lite, och det gäller inte bara den här utställningen, är att: när man nu har ambitionen att lyfta fram konstnärskap som av någon anledning hamnat i skuggan, inte sällan av anledningar som att konstnären råkat födas till det för kanonisering ofördelaktiga könet kvinna (en ambition jag alltså inte alls motsätter mig emot) varför är det likt förbannat så att när man sedan kommer till souvenirshopen lik förbannat bara hittar vykort med de allra kändaste verken, det vill säga samma gamla gubbar? Nej, jag är inte intresserad av Manets svartklädda parisiska eller dylikt slitet motiv. Hellre då Rosa Bonheurs underbart målade vildkatt. Det syns inte så bra i den här digitala reproduktionen, men tavlan som var min favorit på hela utställningen hade verkligen fångat fluffigheten i en kattpäls som det till exempel precis regnat på. Fantastiskt fint målat!