Ett vackert berg i Chartreuse-massivet

Jag är en man från havet, mina drömmar rullar längs dynerna, jag har aldrig bestigit någon topp i Alperna, och ändå tycks det mig att jag känner berget, det tycks mig att jag älskar det. – Remy de Gourmont

Annonser

Odjuret i Gévaudan

Odjuret i Gévaudan

Remy de Gourmont, 1922

”Vad var det? Man tvekade länge mellan en varg, en björn, en hyena som rymt från ett menageri. En prästman från provinsen skrev en tjock lunta för att bevisa att det inte kunde vara något annat än ett apokalyptiskt monster som Gud nedkallat för att straffa Gévaudans bergsbor för deras synder. Det vore verkligen att ett gott exempel på att Guds väger är outgrundliga! En professor vid Montpelliers medicinska fakultet, med en viss böjelse för mysticism, hade, efter att ha undersökt alla fakta i berättelserna om den fantastiska besten, en annan idé, nämligen att det aldrig existerat, i vilket fall inte själva djuret, utan att Odjuret i Gévaudan var en människa! Hypotesen stämmer bra överens med de flesta illdåd som mer eller mindre fastlades. Till att börja med åt Odjuret aldrig sina offer, men sprättade däremot ofta upp deras magar i självaste Jack Uppskärarens anda. Åtminstone en gång fastslogs att det vinnlagt sig om att skära halsen av sitt byte, en annan gång att gräva ner det, vilket vore verkligt extraordinärt gjort av ett vindunder. Dessutom finns flera vittnesmål som bestyrker att det, så att säga, ägde talets gåva! Allt det där och flera andra omständigheter, trots att man inte helt kan förlita sig böndernas vettskrämda skvaller, fick Monsieur Puech att antaga att odjuret inte var annat än en sadistisk galning som irrade på landsbygden och terroriserade dess invånare. De stackars bönderna kom inte på tanken att det kunde finnas en människa i stånd till så många och så fasansfulla brott; därav legenden om djuret, som illa fall hade den fördelen att den rentvådde mänskligheten. Galningen, som förutom vid utbrotten, kanske var helt harmlös, misstänkte aldrig. Det ledde till att säkert många människor strök med, men färre än vad hävdats, och att en ursinnig jakt helt tömde trakten från vargar som försvann för all tid. Djuren betalade människans skuld.”

gevaudan_akgimages

Minns ni förresten den märkliga, men estetiskt tilltalande, filmen Vargarnas pakt? Där är det en taxidermist och hans indianvän som beger sig till Gévaudan på kunglig order för att fånga in Odjuret. Det visar sig att besten ifråga är ett lejon som en depraverad 1700-tals fransman (men incestuösa böjelser, naturligtvis!) hämtat hem och klätt i något slags stålharnesk. Jag älskade den filmen! Jaktscenerna med hjältinnan i sina röda dräkt mot det franska, gröna landskapet där murgrönan växte längs grå trädstammar och övergivna slottsruiner. Dialoger på snötäckta förskansningar, kostymer som matchar miljön, opulenta middagar, kyrkor, aristokrater, vargar och tröstlöst regn, bordellbesök med märkliga opiedrömmar.

Monica Bellucci bär förresten den spetsmask, detta lilla lingerie-plagg som är en fransk uppfinning därför att här har också älskogen sin poesi, som bär just namnet loup: varg. (Den exklusiva och mycket dyra underklädesbutiken i mitt kvarter har en hel uppsjö varianter, som svensk blir jag lite generad å de medelålders flanörer som stannar och diskuterar de olika plaggens förtjänster.) Nu nr jag tittar på bilder från filmen kommer tanken för mig: är det inte lite som ett True Detective (säsong 1, SÅKLART, herregud) fast i 1700-talsmiljö? I meningen nakna kvinnolik, hemliga mördarkulter med prominenta medlemmar ur samhällets övre (som naturligtvis uppträder maskerade), hallucinationer, vridna grenar, en onämnbar ondska som är människans etc.?

brotherhood04

Som Remy de Gourmont påpekar i sitt korta prosastycke fanns redan tidigt idén i omlopp att det attackerna inte gjorts av ett djur. Mellan 1764 och 1767 attackerades 210 personer (även om den exakta siffran varierar i olika studier): 113 personer dog, 49 skadades. 98 åts delvis upp. Jaktmarkerna sträckte sig över 80 gånger 90 kilometer, en yta stor som ett mindre europeiskt land. Naturligtvis spekulerades det kring dåden och man sökte likaledes efter naturliga som övernaturliga förklaringar. Statens engagemang i frågan, de ditresta jägarna – det gjorde Odjuret i Gévaudan till ett slags massmedial händelse som det rapporterades om över hela Europa.  I de parisiska salongerna var det ett samtalsämne, sensationslystnaden är absolut i en del av den här historien. Så, först har vi attackerna, i sig obehagliga och våldsamma, därefter mytbildningen som tecknar ett djur av domedagsbibliska mått. På det följer dem som tar denna mytiska ondska och planterar den istället i en vanlig, dödlig människa hjärta. Det är naturligtvis ett effektfullt grepp; det sker i såväl Vargarnas pakt som True detective. När Gourmont använder sig av det vrider han dock det hela ett varv till, ja, han understryker att ondskans skepnad är mänsklig, men tonar samtidigt ner den lite: en galning, kanske färre attacker än vad som hävdas. Hans poäng är grymmare: det är den som är oskyldig som får betala priset. Och priset, det är inte mindre än total utplåning.

8. Remy de Gourmont hittar en eländig katt

gourmont

”Häromdagen hittade vi, i en salong öppen i jämnhöjd med trädgården, en katt, hoprullad till ett litet nystan, men vilken katt! En utmärglad sak, skabbig, som livet så tömt på krafter att den tycktes likgiltig för allt, förutom förnimmelserna i stunden, i denna stund att, vilket var över förväntan, en regnig dag lyckas hålla värmen. Den var hungrig också, men då den inte var en av dessa katter som bara behöver stryka sig mot sina härskarinnor för att få saker att lapa eller saker att äta, tänkte den inte vidare på det. Dess förvåning var synbart stor när den fann sig omringad av en grupp människor som bjöd den på mjölk och bakelser. Den var inte rädd, den var överraskad liksom vi skulle bli om vi gick på en öde väg, törstiga och hungriga, och ett dukat bord dök upp framför våra fötter. Folk skrämde den inte för man hade antagligen aldrig gjort den något ont, men utövade heller ingen lockelse på den, eftersom man aldrig gjort den något gott. I mig väcker djuren nästan mer medlidande än människorna, eftersom djuren är om möjligt än mer handfallna inför olyckan. De har inte möjligheten att förbanna sina bröder eller samhället, vilket ändå ger viss förströelse. Vilka reflektioner skulle en människa inte gjort, om hans liv inskränkts till samma kringflackande och utsvultna tillvaro som denna eländige katts! Jag ser emellertid en punkt på vilken kattens tillvaro är bättre. Om det var en människa som slunkit in i salongen och sjunkit ned i en fåtölj, är det föga sannolikt att man skulle ha bjudit honom på mjölk eller bakelser, och man skulle inte lutat sig över honom för att beundra blänket i hans ögon.”

Eftersom jag inte hade någon inspiration att skriva något eget idag översatte jag istället denna lilla text av Remy de Gourmont som publicerades 1912. Om du liksom jag är förtjust i såväl män som katter kan du klicka dig vidare till denna roliga sida som postar bilder på män och katter i samma poser.

Lidelsen?

apollochariotredon

Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling.  Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.

Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.

Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.

Färger recenserad!

Rouveyre_-_Le_Philosophe_Chez_Ses_Amies

Färger har fått några riktigt fina recensioner. I BTJ-häftet skriver Bertil Jansson: ”Översättarens språkbehandling är njutbar och dessutom har hon berikat boken genom att placera den i litteraturhistorien[…]. Ett utmärkt initiativ att så här introducera Remy de Gourmont.”

 Och på nättidskriften Kulturdelen skriver Erik van Ooijen en långt och njutbart stycke litteraturkritik. Det som bereder mig störst glädje, faktiskt mer än att det är en uppskattande recension, är att denna lilla bok som jag givetvis betraktar som charmant läsning inte bara är en njutning i sig, utan dessutom kan väcka en så välskriven text som Ooijens full av intressanta och välformulerade iakttagelser! Nöje som föder fler nöjen, så att säga. Det får mig att tänka att det finns ett slags texter som belönas, inte med många läsare, utan snarare läsare av en särskild kvalitet.

”Vilken ”stil” möter oss då i dessa texter: vilken är denna särskilda författares ögonfärg? Svaret måste bli: skiftande! – i violett och purpur, malva och syren, rosa och orange. Mest utmärkande är nämligen ett slags frånvaro av stil; inte på grund av konstlöshet, utan, tvärtom, av det lätthänta behärskandet av den språkliga materien. Istället för ansträngd uppvisning, en knippa enkla berättelser som varsamt satts samman till en utsökt, knappt åttiosidig bukett.”

Fira Färger!

Färger

Läsare! Kom och fira med mig! På tillställningens Facebook-sida står följande att läsa:

Min översättning av Remy de Gourmonts Färger (Couleurs) har kommit ut! För att fira detta tänkte jag dricka ett glas vin eller två på Mosebacke och delad glädje är som bekant dubbel glädje – du är därför bjuden att komma och göra mig sällskap!

För den händelse någon är intresserade tar jag givetvis med några ex av boken som kommer att säljas för oslagbara kompispriset 120 kr denna afton. Den som ännu inte införskaffat Arma Belgien av Baudelaire behöver inte gå hem tröstlös, jag tar med några sådana också.

Känner du inte mig personligen men gillar Gourmont, Alastors utgivning eller symbolister i största allmänhet? Var inte blyg utan titta gärna förbi!

Vi kommer att hålla till på Terrassen (om vädret tillåter, annars Södra Bar) från 18.00 till sent. Hoppas vi ses!