Appendix 1: La grande Chartreuse

Vi åkte upp i bergen, upp, upp, åkte vi. En slingrande väg längs med en liten alpfors mellan trädklädda branter. Ljuset var transparent och kyligt: hit ned nådde solens strålar inte. Små broar där man inte kunde möta en annan bil, vi fördes från sida till sida av sprickan mellan bergen. Ibland var vägen liksom uthuggen i stenen och bergen hängde över våra huvuden: att på en gång känna hotet av att krossas och falla ut i bråddjupet. Försiktigt i serpentiner blank bok och gran – uppåt, ständigt uppåt. Och vi nådde gränsen till den stora öknen där Sankt Bruno en gång irrat på 1000-talet. En liten platå, en äng som nästan var en gräsmatta med grönt, frodigt gräs. Tystnad och stillhet, en kristallklar luft som rullade ner från snöklädda topparna tillsammans med en sol som värmde som en gudsblick…

Hade man varit mer religiöst skolad, hade man vågad störa stillheten här vid tystnadens gränsmark hade man kunna sjunga: Lovad vare du, min Herre // med hela din skapelse, // särskilt för broder Sol, // som skänker oss dagen och ljuset. // Vacker är han i sin väldiga glans. // Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. Jag steg ur bilen med hjärtat fortfarande i halsgropen efter färden upp och höjdskräckens svindel och från la Grande Chartreuse två kilometer bort, otillgänglig för min karaktär och kvinnliga kön, föll hänförelsen som ett eko längs bergssidorna. ”Nu blir jag katolik”, tänkte jag. ”Nu, äntligen, händer det”, och jag kände något slags lättnad som om en stilla kamp som pågått så länge jag kan minnas plötsligt avgjorts. Det fanns andra turister där, men alla rörelser var långsamma och liksom dämpade, alla människor var skuggor i naturen.

Vi gick upp i museet där allt om kartusianmunkarna och deras orden stod att lära. Jag fäste blicken på tavlor från renässans och barock som bleknade i jämförelse med det man ser i Italien hos Caravaggio och Tizian. Jag gick i gångar med en pedagogisk audioguide i örat och det handlade om historia och arkitektur och Skriften och den tysta begrundan. Det var mycket intressant och informativt – jag blev genast fullkomligtt uttråkad. Munklivets övning i ödmjukhet, eremittillvaron i ensamhet och arbete. Allt var fridfullt och hade häpnadsväckande fadd smak av vardaglighet. Dagdrömmen därute i solen, i Alpernas dramatiska landskap, den dog på mina läppar innanför de vitrappade stenmurarna.

bild 2

Som så ofta kände jag mig i otakt med själva världen. Det jag läst in i den religiösa känslan, ja, i själva gudsbegreppet hade egentligen ingenting att göra med verkligheten. Det var en romantisk bild som jag målat upp för mig själv och som jag velat lura mig att tro var en sanning. Här stod jag och bläddrade i de religiösa skrifterna och påmindes hur alldeles, förfärligt tråkiga jag finner dem. Saligheten i prosa blir dogmatisk och träig – blodfattig rent av, och jag vill ju känna blodet rusa. När jag tänker på tron är det en klar låga jag ser (Lovad vare du, min Herre // för broder Eld, genom vilken du upplyser natten åt oss. // Skön är han, lekfull, mäktig och stark), men där vid en kartusiansmunks prosaiska hyvelbänk och vita skrud var det som att någon lutade sig fram och blåste ut den lågan.

Ja! jag kommer alltid att dras mera till de stora syndarna. Till historiens alla Oscar Wilde som inget längtar mer än att trycka en het kyss på den pilsargade Sankt Sebastians blodiga läppar – även om priset är evig förtappelse. Njutningen nu eller frälsningen sedan… kanske kan jag en dag böja min nacke och hoppas på nåd och förlåtelse för att jag alltid gjort ett och samma val.

Tillbaka i Lyon gick jag i parken med de som står mig närmast. Rosorna och pionerna blommade lustfyllt och spred en mild arom i luften. Solen kysste axlar och nacke och jag gick i parken som var den min egen och alla söndagsyra påskflanörer mina gäster som jag likt en välvillig furstinna tillät njuta av det enkla och fulländade nöje en park om helgen utgör.

I det rus jag lever dessa dagar är jag suverän och allsmäktig. Min värld är mycket liten och därför allmänmänsklig. Nu när jag skriver dessa ord inser jag att denna min tillvaro påminner om munkarnas i ödemarken uppe på berget. Vem jag talar jag med om dagarna, vem bryter min isolation som kretsar kring arbetet? Skillnaden är att allt i min värld är lustfyllt och njutning – här finns ingen kyskhet, inga övningar i ödmjukhet – och framför allt är den fullkomligt självtillräcklig. Min hymn blir sekulär och självcentrerad, jag famnar mänskligheten och världen – men jag gör det i mitt eget jag, uppfylld av mig själv. Det är lyckan, som alltid är tråkig och meningslös att skildra i text annat än som hymn. Alltså sjunger jag Franciskus Solsång för aldrig har jag älskat ett landskap såsom jag älskar min park och mina blommor – jag som växte upp bland saltstänk och karga granitklippor och Nordens mörker. Men oftare sjunger jag Walt Whitmans strofer och firar mig själv.

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil,
this air,
Born here of parents born here from parents the same, and
their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never
forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

 

Annonser