Några ord om Octave Mirbeaus Lidandets lustgård

När jag för ett tag sedan städade ur en låda med anteckningsböcker och lösa papper som följt mig genom de många flyttarna sedan jag lämnade föräldrahemmet föll två mycket små blad ut ur en gammal plånbok jag av någon anledning behållit. På dessa lappar stod några författarnamn och boktitlar. Och jag minns när lapparna skrevs, när jag en första gång gläntade på en dörr som ledde ned till litteraturhistoriens undervärld, där de säregna blommorna växer. Vad för namn undrar läsaren? Sådana som Rimbaud, som Lautreamont och Verlaine; titlar som Mot strömmen och Severins resa in i mörkret, så välbekanta idag men då nya bekantskaper för mitt unga sinne. Ned i den där den litterära kanons källare inträdde jag, mina ögon vande sig vid det artificiella ljuset och de i vissa rum så kvalmiga dofterna – och jag har alltsedan dess aldrig riktigt kommit upp igen.

En av de få hastigt nedskrivna titlarna av Octave Mirbeaus Lidandets lustgård. På den tiden läste jag inte på franska och när jag väl upptäckte att det fanns en svenskspråkig översättning på Vertigo förlag var det bara för att upptäcka att den sålt slut. Så gick ett decennium utan att jag kom mig för att söka upp Mirbeau på nytt, jag övervägde ett Mirbeaus samlade skrifter i Paris för något år sedan men avstod till sist ändå. Döm då om min glädje när den svenska översättningen ges ut på nytt i ett särdeles vackert, inbundet band. Förväntningarna var, som läsaren förstår, efter tio år hopplöst höga. Förväntningar som boken häpnadsväckande nog levde upp till. Ingen tråkig eftersmak av fadd besvikelse i gommen. Likväl tror jag att hade jag läst den tidigare, då när jag hade gymnasistens mottagliga sinne, skulle den lämnat större avtryck – den skulle kunnat rita om medvetandets kartor för mig. Idag, när sensibiliteten trubbats av utav ålder och mycket läsande, lämnar den istället ett bestående intryck.

Mörkret lägrar sig över trädgården och drar sina tunna blå slöjor över de nakna gräsmattorna och tätare slöjor över buskagen som får en enklare form. Körsbärsträdens och persikoträdens vita blommor, nu vita som månen, ser ut som förbiglidande, egendomligt böjda vålnader… Både galgarna och bommarna reser sina olycksbådande ställningar, sitt mörka virke mot den stålblå orientaliska himlen.

Detta visste jag om Lidandets lustgård då: en fransman följer en engelska, Clara, till Kina och dess mörka hjärta; en trädgård vattnad av blod, blommor som spirar ur likens kroppar. Febrighet. Detta vet jag om Lidandets lustgård nu: en fransman skickas efter en kortlivad misslyckad politisk karriär till Asien på ett vetenskapligt uppdrag – att studera maneter och finna ett slags urcell. Han överger snart uppdraget han helt saknar kvalifikationer för och slår följe med engelskan Clara som han mött på båten från Europa. Hon tar med honom till Kina och tar där med honom till en trädgård belägen innanför ett fängelses murar – en lustgård för praktfull grönska och grym tortyr.

Den där bilden jag målat upp för mig, med blommor som växer upp ur döda fångars kött dyker inte riktigt upp – däremot urholkade trädstammar där fångar är fastbundna i diverse smärtsamma poser, och trädgården i sin helhet vattnas av de dödas blod, av multnande kroppars näringsrika gödning. Återigen är det (jag skriver först ordet kontrasten, men det är missvisande, jag menar snarare:) samverkan mellan det sköna och det grymma, kontrasten (där kom det) mellan det äckliga snudd på groteska och det paradisiska som utgör kärnan för läsarnöjet. Om den fasansfulla njutningen har jag redan nyligen skrivit apropå Barnahandlerskan och I avgrunden, läsaren kan här göra ett snabbt återbesök till det resonemanget.

Nå när man talar om Lidandets lustgård är det nästan oundvikligt att man drar parallellen till Conrads Mörkrets hjärta. De båda romanerna har slående likheter, inte minst i öppningsscenerna: där en samling herrar samlats varvid en av dem berätta sin historia om en exotisk resa in i mörkret. Denna resa inåt är även den en likhet, i Mörkrets hjärta tränger man allt längre in i Afrikas mörker, i Lidandets lustgård är det mot trädgårdens centrum man strävar. Likväl får vi i det senare närmast en känsla av kinesiska askar (i Kina, i staden, i fängelset, i trädgården, dess centrum omgärdat av träd som först måste kringgås för att komma till dess slutgiltiga centrum). Men själv kommer ja på mig med att tänka mindre på Mörkrets hjärta och mer på ett slags inverterad pikaresk. Både i huvudpersonens lite tvetydiga bakgrund och i romanens fragmenterade struktur där en betydlig del är historier återberättade av olika personer berättaren möter eller som han själv återger. (Kanske är dock detta sant också för Mörkrets hjärta?) Hos Mirbeau finns därtill ett element av satir och (svart) humor. De inledande partierna om det politiska livet i Europa och godtycket i de vetenskapliga uppdragen är stundom rent av dråpligt:

– Seså! Kom igen nu! … sade han med godmodig min… var nu inte tjurskallig. Hör på mig… Jag har noga tänkt efter… Du måste ge dig av… I ditt eget intresse, för din framtids skull, jag ser ingen annan utväg… Seså! … Är du… hur ska jag säga? … är du embryolog?

Han läste mitt svar i den förskrämda blick jag gav honom.

– Nej… du är inte embryolog… Förargligt!… mycket förargligt!…

[—]

– Det handlar om att åka till Indien, Ceylon tror jag, för att söka i havet… i havsvikarna… för att där studera vad vetenskapsmännen kallar den cyklopiska maneten, fattar du?… och bland fram- och bakgälade snäckor och sniglar, koraller, stjärnkoraller, rörmaneter, sjögurkor, och radioalarier… vad vet jag?… finna urcellen… hör noga på… det organiserade livets protoplasmatiska initium… ja, någonting åt det hållet… Det är förtjusande… och som du ser – mycket enkelt…

Den här passagen är för övrigt också förtjusande då den, trots humorinslaget, genom ordvalen målar en bild som sprungen ur Ernst Heaeckels verk. Jag tänker mig också att berättaren, ironiskt nog, faktiskt lyckas med sitt uppdrag och finner livets innersta princip. Som alltså inte är godhet och dygd utan lidande och lust.

Mirbeau var en ganska sympatisk figur i det sena artonhundratalets Frankrike. Jag tänker nu helt skamdlöst citera efterordet:

Octave Mirbeau var en rasande, en man i ständigt uppror, hela hans författarskap sjuder av en aldrig sinande vrede. Han var utom sig av besvikelse och hat inför människorna och det samhälle de skapat. Var fanns friheten, det goda och det sköna?[…] Själva möjligheten av något bättre förgiftas i en korrumperad civilisation som vilar på utsugningens princip. [—] För att vara socialist hade Mirbeau en ovanlig människosyn. Han hade inga illusioner om någon inneboende godhet i människan. Tvärtom lämnad åt sig själv eller nerpressad i fattigdom visade hon i sin nakenhet bara viljan att äta, döda och knulla. Men även om hans människosyn saknar sedvanliga idealistiska drag, slutade han dock aldrig att slåss mot de härskande klasserna. Ty de förtryckte själva möjligheten till godhet och skönhet, de fråntog människan den lilla värdighet hon hade. Ve den som gör människan gulare än hon behöver vara! effekten av denna förnedring är hat och uppror.

Till detta var Mirbeau anti-kapitalist och anti-nationalist. Han tog tydligt ställning emot antisemitismen i Dreyfus-affären – med historiskt facit i hand är dessa ställningstagande som enkla att sympatisera med. Så outhärdligt tråkigt! tänker läsaren nu. Socialistiska pamfletter som skildrar västerlandets (eller än värre, Moralens) förfall har vi nog av i den samtida bokfloden. Lyckligtvis genomsyras hans prosa av betydligt mer kontradiktoriska och kontrastrika element. Jag skulle här kunna citera resten av efterordet som kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag (som jag alltså oberoende av det kommit fram till, fördelen med efterord visavi förorden är att du kan bekräfta läsaren i hennes tolkning vilket får henne att lägga från sig boken nöjt spinnande – och alla vet att det sista intrycket av en bok är det som förhärskar varför du nu har en läsare evigt positivt inställd till boken ifråga) och som dessutom formulerar dem förnämligt. Nå, men då du, käre läsare, säkerligen kommer att lyda min uppmaning och införskaffa denna pärla och egenhändigt njuta efterordet ifråga tänkte jag härmed skissa intrycken i egna ord.

Problemet (vilket alltså är fördelen för oss) för Mirbeau är att han är allt för vällustig i sitt beskrivande av dess ondskans blommor. Om trädgården varit tänkt som en trist allegori över ett europeiskt samhälle i förfall skulle det behövts mindre av erotik och exotism, skönhet och lidelse. Inte bara själva beskrivningen av trädgårdens landskap och växtlighet, som dock utgör de verkliga höjdpunkterna – man märker av det där släktskapet med impressionisterna som det talas om, och man märker påtagligt att Mirbeau själv lär har varit road av trädgårskonst – utan också i beskrivningen av tortyren, smärtan, vidrigheten – det skrivs fram lidelsefullt. Effekten blir liknande den i Baudelaires berömda kadaverdikt där själva likmaskarna, köttets påtagliga förruttnelse och därmed också dess förgänglighet på en gång ger läsaren en rysning av välbehag som av äckel. Det är den där rysningen av välbehag, tror jag, som är styrkan i en text som Lidandets lustgård, och som fick Mirbeau själv att inför den egna texten känna äckel.

(En parentes: För övrigt vore det intressant att läsa en betraktelse över hur konsten (impressionisterna m.fl.) påverkade den samtida litteraturen och vice versa – vilket säkerligen det säkerligen redan skrivits hyllmeter om. Och då inte kanske inte främst den säg impressionistiska tekniken eller metoden utan snarare hur konstriktningen gör något med perceptionen och hur denna förändrade perception får avtryck i litteraturen. Nu när jag tänker på saken tycker jag mig ha sett något om just det någonstans, kan det ha varit apropå Proust? Eller Gourmont?)

På tal om bildkonst måste jag också säga ett par ord om illustrationerna av Raphaël Freida som ingår. De kommer inte ur original utgåvan som kom 1899 utan från en utgåva från 1927. Det är roliga kuriositeter att infoga men jag tycker nog att de i sitt uttryck är mer art déco än den impressionistiska fin de siècle jag läser in i texten. För mig hade säg, en målning av Moreau eller dylikt bättre överensstämt med textens nyanser. Kanske är det så att Freidas etsningar känns lite för moderna för min smak, jag associerar till ungdomstidens serietidningar som Spawn och Witchblade. Omslaget däremot är effektfullt och fantastiskt vackert! (Och man kan för en gångs skull skylta med en Vertigo-bok i kollektivtrafiken utan att rodna!)

Till sist tänker jag mig att textens ambivalens kan sägas komma till uttryck i visa bilders dubbelhet. På färden över från Europa till Asien träffar vår berättare en fransk adelsman som delger berättaren sin passion för jakt och i synnerhet jakt på påfågel. Han för närmast tankarna till Villiers de l’Isle Adams svandödande doktor Bonhomet och tyck uppleva den största salighet genom att ta fågelfän av daga (”… det är enastående att döda dem!…”, om sitt dödande av hönor säger han sig ha dödat dödade ”ända upp till tolvhundra på en och samma dag”). Vidare är dessa påfåglar särdeles vackra (”Det som ni tar för påfåglar i våra fågelhus och trädgårdar, det är ju inte ens kalkoner…”) och orden skär lite i läsaren vid tanken på dessa överjordiskt vackra påfåglar som ligger skjutna. Nå, påfåglarna dyker upp senare i texten igen, i själva lustgården. Men i lidandets lustgård äter de vackra fåglarna likens kött. De kastar sig efter köttslamsor som blivit kvar: ”Och längs palissaderna släpade de utsvultna och vilda påfåglarna sina kejserligt praktfulla mantlar i den blodiga dyn, flockar av påfåglar hackade med näbben i blodet som stänkt in i blommornas innersta, med köttätarnas skrockande skratt snappade de åt sig köttslamsorna som klibbade vid löven.”

Och, som avslutning, ännu ett illustrativt citat om de där påfåglarna. Berättaren och klara har nu nått fram till trädgårdens innersta, till vad engelskan beskriver som ”en sal för tortyr smyckad som till bal”:

Påfåglarna hade hejdat sig. Genom nytillkomna flockar hade de blivit ännu fler och fyllde nu den runda gången och den blomsterprydda öppningen som de inte vågade gå igenom… Bakom oss hörde vi deras sorl och massans dova trampande. Det lät faktiskt som en folkmassa som skyndat till tröskeln till ett tempel, en tät, hopträngd, otålig, återhållen folkmassa som med sträckta halsar, runda ögon, förskräckt och talträngd åser fullbordandet av ett mysterium, som den inte förstår.

(Sugen på att läsa en riktig recension av Lidandet lustgård? Kolla in Erik van Ooijens på Kulturdelen.)