Insomnia

Jag försöker påminna mig om varför det nu var viktigt. Om det är världen likgiltigt, om det bara är min personliga tillfredsställelse det handlar om? I ett större perspektiv är detta jag, denna gärning, mer obetydlig än ett sandkorn i seklernas timglas. Varför slösa all denna energi, varför inte sjunka ned i en hedonistisk dvala? För det är jobbigt och mödosamt, detta, det är uppoffringar och brinnande kött. Det är att vara vaken fastän klockan kryper närmare sex på morgonen – tankarna vägrade stilla sig bara för att det blev natt. Och det är känslan av att ropa ut i tomma rymden, att där inte finns en mottagare att finna. Det är irritationen, den gränslösa irritationen, när någon välvilligt deklamerar hur de älskar böcker. De läser jättemycket! Ska man trösta sig med ett ”det är ju ändå bra att folk läser” fastän ett besök på en generisk Akademibokhandeln framkallar panikattacker och post-traumatiska syndrom med alla medelmåttiga blaha-böcker som fyller upp hyllorna – och ändå är det värsta inte det som finns där utan det som inte finns där. Jag är så utomordentligt besviken, besviken på den här tiden och på den här världen. Jag känner mig närmast personligen förorättad. Jag gröper ut mitt hjärta med en sked för att skapa ett hålrum där bättre författare än jag kan ljuda. Jag river min själ i blodiga trasor, jag gör plats. Jag släcker mina tankar och ställer nervsynapserna till deras förfogande. I denna tomhet har jag låtit Baudelaire ljuda, han har bott i mina fingertoppar. Alla dörrar borde öppnat sig för mig! så att jag, drottninglik kunnat träda fram, öppnat munnen och låtit andra tala ur mitt inre, folk borde fallit ned på knä.

Baudelaire? De vet inte vem det är…